När jag för första gången, någon dag sen, hörde om #prataomdet på twitter ryggande jag tillbaka. Jag läste Johanna Koljonens ord eller rättare sagt twitterinlägg förstod jag inte vad det skulle leda.Det ledde till en storm av tweets från alla möjliga om sexuella kränkningar. Män och kvinnor pratar om det, sexuella kränkringar, gråzoner och tveksamheter, helt öppet. Historierna som finns på twitter är många.
Igår när jag försökte läsa dem var jag inte redo och stängde ner. För ett tag sen försökte jag igen med bättre resultat. Jag läste flera sidor av tweets med hashtaggen #prataomdet. Det är så ledsamt att läsa vad folk har varit med om utan att våga säga till när det väl händer, men såhär i efterhand vågar berätta om det. Jag får tårar i ögonen när jag läser om människor som blivit utnyttjade som barn eller av sina partners, då det ingår i ett förhållande att man "ska" ha sex.
Saken är den att jag inte vill prata om det. Jag vet att om jag skulle börja gräva bland det som har hänt mig. Det är så svårt och det skulle ta fram så många tårar som jag inte orkar ta tag i eller att ens känna den sorg som det skulle framkalla.
Meningen är att det är svårt och det är just därför man ska prata om det, men efter att ha läst twittrade jag att jag tycker om initiativet men själv inte vet om jag vill prata om det. Genast svarade Johanna Koljonen med en tweet: "det är nog hemskt viktigt att man bara berättar om det när man verkligen vill #prataomdet".
Johanna har säkert rätt men jag kan inte se om jag är där än. Jag hoppas verkligen att jag kommer dit, även om jag bara pratar om det med mig själv.