Stackars.

Idag var jag på uppsatsseminarium. Det sista uppsatsseminariumet innan det är dags för opponeringar.
Innan det är dags att vara klar i slutet av veckan.
Min uppsats togs inte upp men andras och jag lyssnade.

En kille i vår grupp har haft lite svårt att begränsa sig. Hans uppsats togs upp idag. Han brinner väldigt mycket för det han skriver om, vilket gör det svårt för honom att hålla sig konkret och koncentrera sig på en sak, utan han vill berätta allt. Allt som har hänt sen innan kristi födelse fram till idag vill ha berätta och även om det är intressant så är det inte en B-uppsats. Just därför fick han ganska mycket kritik som menade på att han skulle välja en specifik fråga och koncentra sig på en sak så skulle det kunna bli en bra uppsats.
Dock är det bara fem dagar kvar tills uppsatsen ska in och han behövde för sitt eget bästa börja om och skriva en ny uppsats. I alla fall för att få ett godkänt betyg på den.
Jag satt bredvid honom när allt detta sas och såg hur han lite dog inombords.
Det kändes hårt. Jag tyckte synd om honom.
Det är hårt att brinna för saker alldeles för mycket så att man inte klarar av att begränsa sig för att skriva en uppsats är lite senmoralen i denna berättelse.