Skaka.

Oj vad tiden går snabbt när man dricker, jobbar heltid och har massa andra saker för sig.
Det leder till mindre aktivitet på bloggen.
Massa har hänt. Otroligt mycket, men just nu vill jag inte vara med.
Jag mår skit. Min puls är uppe i tusen och jag kan knappt andas känns det som.
Jag bröt ihop på tunnelbanan för min puls och hela min kropp bara sa ifrån. Tårarna fick komma. Jag undrade om det var så det känns att få panikångest.
Hela jag skakade och skakar till viss del fortfarande. Det skrämmer mig ganska mycket. Jag tror inte att jag har mått illa på det här viset tidigare. Jag bara skakar, mår illa och ångesten ligger och tycker i bakhuvudet.

Hela dagen på jobbet idag gick åt helvete. Jag var så väldigt rädd att försova mig vilket gjorde att jag knappt sov och stördes i min sömn. Vakande och gick till tuben så gott som direkt. Huvudvärken slår till. Jag började skaka.
Gjorde mig en latte. Skakar mer. Av någon anledning kände jag att jag borde visa hur bra jag är på att göra latte och så vidare så jag ställde mig vid espressomaskinen. Mina espressos suger. Jag tappar snett och de rinner igenom på mindre än 15sekunder (en bra espresso ska rinna på mellan 20-30 sekunder). Detta resulterade i att jag gjorde om de som blev dåliga, skummande mjölk för långsamt och hamnade efter i kaffebeställningarna.
Ångest! Panik! Jag orkade inte. Allt gick fel. En arbetskollega räddade mig och tog över min plats. Tack.
Jag ställde mig då för att göra lite röror istället men kroppen skakade mer. Jag kunde knappt följa instruitionerna.
När jag väl lyckades skakade jag fortfarande. Det kanske är bra att plocka lite disk, tänkte jag och sysslesatte mig med det ett tag vilket kändes lite bättre. Ingen kontakt med människor typ så det var lite skönt.
Sen kastades jag in i ruschen. Stod i kassan och gjorde fel efter fel, var långsam, hör inget. Ångesten steg i kroppen och jag ville bara sluta. Få bort den jobbiga känslan.

Någon timme senare gick jag därifrån.
Ångesten låg kvar och kroppen skakade fortfarande. Gick en tunnelbanestation för jag tänkte att luft kanske är bra men ingenting hände. Skakadet fortsätter fortfarande, som jag skrev tidigare.
Egentligen vill jag ringa mamma och fråga vad som är fel på mig, men hon är ju i Peru. Det är något fel på mig. Jag vet inte riktigt om jag är byggd för heltid. Jag mår dåligt av det och känner att jag måste prestera bättre än vad jag gör hela tiden. Jag får mer ångest när jag gör minsta lilla fel och när jag tänker tillbaka på sakerna jag har gjort kommer ångesten igen. Jag tror att jag behöver hjälp...
Jag vet inte vad jag ska göra. Det kanske går över. Man kanske vänjer sig, som folk säger att man gör. Eller så kanske man ska byta bransch, som Anna sa.
Jag trodde dock att det här var vad jag ville ha....

Angst eller ångest?