Jag har skrivit ut min uppsats och andra anteckningar här och läser igenom dem. Ju mer jag läser ju mer märker jag hur mycket jag saknar. Jag inser att vara klar den fjärde januari faktiskt inte är möjligt och att jag avskyr min text. Jag är inte nöjd med språket, upplägget eller informationen. Ångesten stiger i mitt bröst och jag orkar inte ens titta på de där papperna som ändå på något sätt ska visa vad jag har gjort de senaste månaderna. Jag är minst sagt missnöjd på mig själv och skyller allt på mig själv också.
Jag vet att min kropp har sagt emot mig så många gånger under hösten. Jag har varit sjuk, haft otroligt ont i olika delar och vissa dagar inte orkat ta mig upp ut sängen.
I mitt huvud händer fler saker än någonsin tidigare. Allt snurra runt och jag orkar inte ta tag i det för det skulle ta för mycket av den styrka som jag har kvar. En styrka som snart hamnar på minus. De gånger jag har börjat ta tag i saker och ting som rör sig där uppe har jag inte orkat göra något annat på hela dagar, inte heller prata med någon och blir halvt förlamad
Jag tror att det som händer i mitt huvud som inte får komma ut eller som kommer ut på fel sätt i och med att jag tar ut det på folk som inte alls har något med saken att göra har gjort att min kropp inte vill med mig.
Jag vill göra det som får mig att känna mig bra. Som ger mig något och just nu verkar det inte vara mina studier som jag verkligen inte klarar av. Jag blir också besviken på mig själv när jag inte gör något på en dag eller två. Bara är där i min bubbla där saker och ting inte händer. Inget händer, men jag fortsätter ändå någonstans i bakhuvudet att ha tankar på att saker och ting kommer att lösa sig på något magiskt sätt och ha ambitiösa tankar på vad jag ska göra nästa dag eller någon annan dag. Den där andra dagarna verkar inte riktigt ha kommit.
Jag har så svårt att ta mig i kragen och faktiskt göra det som behövs och inte det jag vill just för stunden eller distraherar mig med.
Jag gör slut på saker som jag aldrig vill ska ta slut och förstör min egen väg. Gör allt för att det inte ska synas utanpå för där ska det vara städat och bra. Utåt mår jag nog som vem som helst.
Även om jag under de senaste månaderna tror och tycker att jag har blivit mer stabil i mitt humör utan att börja gråta på när jag går i stan utan någon anledning så är det mycket kvar att göra. Jag påstår ofta att jag är nöjd med mig själv, vilket är sant till en viss del. Jag är nöjd med mitt utseende och kan ärligt säga att jag inte skulle vilja ändra på något. Visst skulle jag må bra av starkare muskler och mer trimmad kropp, men jag är väldigt nöjd annars.
Mitt självförtroende och självkänsla är jag också nöjd med. Det är på topp.
Det jag är mindre nöjd med är mitt beteende och hur jag hanterar saker och ting, som framgår här tidigare. Jag har behandlat människor sämre än det förtjänats, behandlat mig själv som skit eller som en jävla prinsessa och nästan inget emellan. Jag inte uttryckt mig när jag borde och skulle ha tjänat på det. Jag har gråtit en hel jävla massa under hela 2009 och mestadels själv tyst i ett hörn.
Mitt känsloregister har varit högt och lågt. Jag har känt enorma lyckokänslor och nekat mig den lyckan. Jag har varit låg och tyckt att jag förtjänar att vara ännu lägre.
Jag tror att jag ska kunna göra massa saker men gör mindre än hälften och låter min kropp ta över i trötthet och värk.
Min kropp och jag har lite gett upp.
Jag gömmer mig bakom skönlitterära böcker, jobb och andra aktiviter. Jag vill att allt löser sig sådär mystiskt som alla säger att det gör. "Sånt där brukar ju lösa sig". Inte för mig, inte just nu.
Min plan nu är att att låna några böcker här på Södertörn och i början av januari tenta av en kurs som gör det möjligt att jag kan få fortsatt studiestöd, vilket inte är möjligt just nu.
Jag vet just nu inte om jag är sugen på att fortsätta plugga. Jag vet inte vad jag vill göra med något. Att läsa konst skulle säkert vara kul, men det skulle också att jobba på något café eller dagis till exempel. Jag är vilse och vet inte vart jag ska ta vägen. Var jag vill vara. Vad jag vill bli.
Det löser sig, så brukar allt bli. Det kommer fixa sig till slut.
Det är inget tvivel om, fast nu känns skiten sur och
flera mil ifrån, det ordnar sig...?
Ja, vi får väl se hur 2010 går. Jag är inte redo men om några dagar börjar vi ett
nytt årtionde.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar