Snö-dikter.

Jag loggade in på ett gammalt skribentforum som jag använde mig av mycket tidigare.

Där skrev jag flertalet noveller och dikter bland annat. Jag hittade två texter/dikter som jag skrev 2004 om snö.

Snön påminner om dig.

Det började snöa och jag tänkte på dig.

Jag undrade var du gör nu.
Vem du var med.

Vem som nu ligger i sängen där jag brukade ligga
och pratar, lyssnar och älska med dig.

Bilderna som for i mitt huvud ville jag inte se,
men nu var de där och vägrar att ge sig iväg.
De är som spöken;
De skrämmer mig med sina bilder som de stoppar i mitt huvud.

Jag tänkte på hur de var när det var VI.
Hur vi skrattade, grät, kramades och hur våra läppar möttes i
långa kyssar.
Jag minns allt som vi gjort.
Dagar då vi gick omkring i staden; långa nätter som aldrig tog slut.
Hur det var jobbigt att vara ifrån dig mer en fem minuter,
och hur dina och mina ögon lös upp när vi såg varandra.

Jag minns när du kastade ner mig i snön.
Den mjuka och varma snön där du lade dig på mig
och gav mig mer värme av dina läppar.
Du tittade på mig och sa
"Jag älskar dig"
emedan snön blev allt varmare.

Jag log och tänkte på hur bra vi hade det.

Saknar jag dig?
Nej.
Det var bäst att det blev så här...

Snön påminner om mig.

Snö faller utanför mitt fönster
och tårar ner för mina kinder.

Vit, kall och blött.
Mitt ansikte bleknar ju mindre sömn jag tar mig,
fötter och kropp är konstant frusna eftersom värmen är borta,
ingen rör mig och min kropp är blött av lust.
Jag känner mig som snö.

Ge mig:
godnattsagor, en filt och smek.
kropp som värmer, som älskar, som tröttar ut.
stunder med bortglömda timmar av sömn.
otaliga njutningar och lek (under täcket)
armar runt mig alltid värmande.

Det är spännande att läsa igenom så gamla texter. Jag hade mycket tonårs-angst då som jag utan tvekan verkat ha delat mig om till världen.