Star struck.

Letade i huvudet efter ett svensk ord, men hittade det inte så star struck får rubriken för denna dag vara.
När man liksom möter en kändis och känner sig lite träffad eller vad man nu ska säga.
Anyhoooo, så här ska sagan berättas:

Jag kom till jobbet.
Ännu en dag bakom en kassa vid donken kanske inte är det mest lockande men där stod jag.
Timmarna gick om ändock långsamt.
Helt och hållet känner jag hur det blir svårare att ta en beställning.
Kan det vara för att den som står framför mig är någon som jag har alla skrivor (köpa till och med) av och dessutom har lyssnat på hans band under många, många år, även innan de hade en riktig skiva ut.
Där står han och beställer mat som vilken annan människa som helst och det känns lite overkligt även om det är så verkligt. Samtidigt vet jag att det är bara få som känner igen honom eller gruppen.
Musiken känner väl man som ung svensk i alla fall igen lite men jag tror inte att människorna har ett ansikte i folks huvud.
Samtidigt säger mig förnuftet att det är dumt att tycka det här är häftigt men samtidigt att jag borde säga något.
Jag packar ordern och tittar på hans flickvän och tänker på deras barn, Malcom, när jag packar en barnmeny till honom.
När allt väl är klart kan jag inte hindra mig.
- Smaklig måltid... och förresten -tittar rakt på honom- jag är ett stort fan.
Han ler.
Kändes lite småskoj och piffade verkligen upp min arbetsdag avsevärt.

Vem var det då?
Jag gissar att det inte är så många som har tagit det på de få ledtrådarna jag har gett er i texten.
Jag vet en som jag tycker ska ha fattat det, nämligen Tim.
För er andra ska jag i alla fall berätta.
Det var nämligen, wait for it, Mingus, i bandet Fattaru som var vid min kassa.
Star struck på låg nivå kanske, men det var skoj.
Oh, Fattarus Stockholmsbetrakelser förföljer mig vart jag än går.
(Om ni minns för ett tag sen (se ledig tid-inlägget) så hittade jag en lapp som var ditlimmad med några rader från en av deras låtar.)