Deutschesprache

Det där med språk kan vara klurigt men kul. Speciellt när man märker hur man blir bättre.
I Sverige har jag inte tänkt så mycket på min engelska som jag har gjort sen jag kom hit. Jag tycker inte att min engelska är särskilt bra. Visst har jag ett stort ordförråd men det har också flera andra. I Sverige.
När jag kommit ut i den stora världen, om ändå inte så långt bort, märker man skillander på folk englskakunskaper. Tyskar har allt dubbat och simultantolkat på TV och vad jag har hört lär mig sig inte så bra englska här. Man börjar med det sent i skolan och det läggas inte riktigt tid på. Detta kan förklara att tyskar ofta ursäktar sig med "I'm sorry, but my english is not so good" första gången man träffar dem.

Nu går jag i multikulti-klass och jag pratar gärna tyska med dem även när vi är utanför klassrummet. Det vill dock inte vissa. Engelska är deras flyktspråk och var de hittar orden lättare. Det är ju så för mig också och självklart tar jag mig fram på engelska lättare än tyska. Dock märker jag att min engelska håller en nivå som vissa av mina mutlikultiklassisar har svårt att förstå. Inte för att jag pratar fel, men för att jag kan "för många" ord. Jag gör det för svårt för dem, pratar snabbt och behöver sällan leta efter ord eller slanguttryck. Jag har lätt att förstå ordskämt som jag och amerikanen utbyter medans de andra tittar på oss lite oförstående då de inte ser den dubbla betydelsen i ordet vi just sa.

Nu har det här också litet börja sprida sig till min tyska.
Jag pratar tyska hela dagarna. Jag måste och jag vill. Det gör att mitt ordförråd ständigt växer. Det är få vardagliga saker jag behöver hjälp med och tar mig lätt fram. Jag har lätt att förstå när folk pratar med mig och grammatiken sätter sig ganska snabbt.
Detta gör att jag till och men nu förvirrar mina kurskamerater med mitt tyska ordföråd. Med att jag lär mig grammatiken snabbt och ganska lätt. Als, wenn, wann... jepp, jag vet precis var man ska sätta alla i en mening för att det ska bli rätt. Jag kan alla regler för Konjuktiv II och jag pratar utan några som helst svårigheter i futurum utan att behöva tänka på varje ord jag säger för att få det rätt.

Detta kan tyckas som endast bra för mig, vilket det mestadels är, förutom ett ställe: provtid. När man läser tyska som ett andra språk måste man inte göra ett prov för att gå vidare i nästa kurs då provet kostar och är fullt frivillig. Jag vill göra provet. Jag vill ha på papper att jag pratar bra tyska och kan det. Ingen annan i min klass vill det vilket gör att jag kanske inte kommer få göra provet. Man behöver (tror det eller ej) ha någon att prata med när man gör muntliga övningar. Det finns en chans att jag kan göra det på någon annan skola häromkring, vilket ju känns bra men samtidigt mindre bra då jag gärna vill ha lite koll på min partners språk-kapacitet. Vilket egentligen inte borde spela någon roll, fast samtidigt skulle det vara tryggt för mig.
Samtidigt tänker jag att jag kanske aldrig behöver visa, på papper, att jag kan tyska. Logiskt nog borde det gå att söka ett jobb (vilket är planen) som har tyskakunskaper som kvalifikation utan att visa ett papper. Jag skulle helt enkelt bara kunna kliva in på arbetsplatsen och göra hela arbetsintervjuen på tyska, inte sant? Eller på annat sätt visa att språket är något som jag kan.
Jag velar lite över det hela men ska ändå dra mig i kragen och gå till språkexpeditionen i morgon och fråga hur jag kan göra provet och så vidare. Om det inte gå kanske det inte är hela världen. Ich hoffe alles geht mir gut.