Argt språk.

Jag är lite arg, eller ganska arg, på min mutlikultiklass. Så det här inlägget kommer vara ett argt inlägg om varför folk som går i min klass påstår sig vilja lära sig språket men inte gör något för att det ska hända. Jag måste avreagera mig.

Igår var jag på högskolan, som varje måndag. Jag kom tidigt så jag satte mig ner och började läsa. Boken jag läste vad Der kleine Prinz av fransosen Antoine de Saint-Exupéry. En klassiker, som säkert många känner igen. Den lille prinsen heter den på svenska. Jag läste den på tyska. Det är en kort bok på ~100 sidor med bilder utan vidare svårt språk.
Folk började droppa in i klassrummet och iraniern Arezoo satte sig brevid mig. Hon tittade på min bok och utbrister att boken är på tyska.
Ja, svarar jag. Vi läser ändå inte nybörjartyska och om jag vill lära mig språket bra är läsning på tyska bra för det. Arezoo tittade på mig och berättade en sekund senare att på tyska kan hon inte läsa. Hon undrade om boken var lätt att förstå och jag svarade ja. Hon skakade på huvudet och upprepade att det inte går för henne att läsa på tyska.
Arezoo har bott i Tyskland i över ett år, närmare två år om jag inte minns fel.

När vi sedan hade rast suckade de flesta eftersom de inte förstod tyskans imperativ, något som man hör dagligen i det tyska språket.
Jag pratade med några i klassen som beklagade sig om hur jobbigt tyska är. Jag tycker också att tyska är jobbigt ibland men jag pluggar för att få det rätt och pratar tyska med tyskar.
Det fann en av min kurskompisar konstigt.
- I don't speak german with germans.
- Why not?
- First of all I wouldn't understand them. And I don't meet any germans. All the pepole I met are from other countrys so everyone speaks wrong german.
- Yes, but you are in Germany?
- Yes, but I don't need german.
Denna polska tjej har varit i Tyskland två månader längre än jag. Hon pratar aldrig tyska förutom på lektionerna och umgås bara med utbytesstudenter. Med dem pratar hon bara engelska.
Dock har hon förstått att hon inte kan så mycket tyska som hon borde och försöker prata mer, men ger lätt upp när hon inte kan ett ord och byter språk direkt till engelska.

Brasillaniskan i min klass har bott i Tyskland två år och pratar troligen sämst tyska i min klass. Hon gör fel på regelbunda verb och allt som kommer ut ur hennes mun, vilket är väldigt mycket, är mer fel än rätt både uttalsmässigt och grammatiskt.
De här människorna är bara några exempel från min klass. Alla påstår dock att de vill lära sig språket.

Här om dagen sa vår lärare till mig att jag pratar för snabbt när jag pratar tyska för mina kurskamerater ska förstå. Något som jag berättade för Melanie senare som nästan blev arg eftersom jag pratar precis i samma tempo som hon och Sebastian. Hon sa att målet borde väl vara att prata som tyskarna pratar, i samma tempo och det är inte mitt problem om de andra inte förstår mig. Jag blev lite arg. Om jag nu spenderar min tid med att lära mig språket och använda det hela tiden, borde jag då inte få beröm då för att jag kan prata i normalt tyskt tempo?

Jag blir så irriterad på människor som om och om påstrår att de vill lära sig språket men inte gör något. Inte använder det och tror att på något magiskt sätt ska de kunna språket flytande när de vaknar en morgon. De bor många år i landet utan att använda språket eller inte ens bryr sig de säger saker fel och att tyskar har svårt att förstå dem.
Tror de att det räcker att går på tyska undervisning tre gånger i veckan för att lära sig språket om man aldrig använder det utanför klassrummet?
Varje gång vissa av dessa människor pratar tyska gör det ont i mig när de gör fel på saker vi pratat om i undervisningen flertalet gånger. Hur de inte bryr sig och tittar på mig för att jag ska komma på det tyska ordet för saker och ting.

Det är väldigt onödigt att jag lägger ner energi på att bli arg på det hela. Det är inte mitt problem, det är deras. Jag bara trodde att folk som flyttar utomlands också lär sig språket. Vad är det för mening att stanna i ett land om man inte kan språket? (kärlek räcker inte!) Jag förstår det inte.

Jag vet. Persiska, polska och portugiska är längre bort från tyskan språkmässigtsett än svenska och tyska. Båda germanska språk. De andra från andra 'språkgrupper'. Dock finns det undantagen också. Japanerna, spanjoren och australiensiskan pratar bra tyska. De påstår inte bara att de vill lära sig tyska utan gör det också.
När jag kommer tillbaka till Sverige vill jag kunna visa att jag kan tyska. Inte flytande, inte helt korrekt, men jag kan prata och klarar mig på min tyska.
När jag kommer tillbaka till Tyskland, efter en tid i Sverige, ska jag hoppa upp ett steg i språknivån för just nu känns det lite som om jag förlorar undervisningstimmar genom att gå igenom samma saker om och om igen.
Nu har jag avreagerat mig och ska ta djupa andetag innan jag kliver in i klassrummet idag så att jag inte exploderar.

Bil 2.

Igår skulle jag visa för Sebastian vad han son hade lärt sig.
Jag höll en bil i handen och frågade:
- Marc, was ist das?
- Bil. Auto ist ein bil.
Han har förstått att en sak kan ha flera namn så som tyskans auto och svenskans bil.
Jag tog en lastbil i handen och frågade.
- Marc, was ist das?
- Lastbil!
Jag tog upp händerna och började räkna på svenska och visa hur många fingrar jag var på. Marc räkande med som om det vore det mest naturliga. Leken fortsatte. Mar sa då:
- Eima bitte!
- Was?
- Blå hink!
- Ah. Kommt!
Språkinlärning for the win.

Bernd das Brot.

Bernd belongs, according to himself, to the genus "Homo Brotus Depressivus" (depressive bread-human).

Bokbubbla.

Det kanske blir lite mycket inlägg om böcker just nu. Jag är nämligen i min läsbubbla. Bubblan tar jag med mig överallt så fort jag öppnar en bok. Jag trivs där. Jag glömmer tid, rum och förflyttas till en annan värld under tiden. Ibland känns det som om det är det enda jag gör, men det gör inget. Det förklarar dock varför jag bara vill skriva om böcker.
Jag sätter mig i bubblan och börjar läsa lite Edgard Allan Poe nu.

Bil.

För några dagar sen började lite smått att lära Marc svenska.
Jag vet att det kanske är lite sent påtänkt, då jag åker tillbaka till Sverige om några veckor.
Det började med att vi satt i hans rum och lekte med bilar. Jag började säga bil till alla bilar. Något som Marc snabbt snappade upp. Sen började säga färgerna på bilarna. Polisbil. Pekade på tåg och sa tåg. Och så vidare.

Igår lekte vi igen med bilar. Då sa Marc, helt självklart, Grön bil!, för att han ville ha den gröna bilen. Jag blev glad. Allt sätter sig i honom och speciellt när jag uppmuntrar det hela. Senare följde konverationen nedan.
- Marc, ich fahre mit der Bahn.
- Ja! Du färhst mit tåg?
- Ja! Das mach' ich!
Det är så underbart hur fort allt sätter sig och han redan har börjat använda det. Jag ska fortsätta med det lite dag. När jag åker kommer han ha ett grundvokabulär i svenska.

Läst, vecka tre.

Det blev fyra böcker denna vecka. Inte lika många som bokhoras Jessica, men mycket för att vara jag. Dessutom har jag redan läst två av de böckerna hon videobloggar om.
Jag har ju redan skrivit om Artimes Folw som jag började veckan med. Jag tycker han är trevlig. Ond må han vara och det är nog den största anledningen till att jag tycker om honom. Holly Sharp växer också på mig. Den lilla älva (översätter man fairy till ävla?) som jobbar för att hålla ordningen i Haven där hon bor. Hon hamnar på äventyr med Artimes när han inte vet vem annars han kunde fråga. Hans livvakt blir nämligen svårt skadad.
Den är lätt med många vändingar. Smart, måste jag säga.

Den andra boken för veckan blev Paulo Coelho 'Zahiren'. Jag har aldrig läst Coelho förut och vägrat när sambosamboAnna försökt att kasta hans böcker på mig. Jag är inte det minsta minstnöjd att jag har väntat. Det är en okej bok. Inte så mycket mer.
Den handlar om en författare vars fru försvinner en dag. Han kan inte sluta tänka på henne och hon blir allt han kan tänka på, hans Zahir. Han grubblar över saker som har hänt och undrar var det gick fel. Efter ett tag träffar han en ung man som pratar om kärleken kraft och hur den ska leda en. Hur man ska låta saker och ting gå och så vidare. Denne unge man känner också författarens fru, och vet var hon är. Snart märker författaren att det är så mycket inom sig själv han vill ändra. Han gör en 'indre resa' innan han känner sig redo för att åka och möta sin fru igen.
Som skrivet, okej. Den är en del inspirerande men samtidigt blir jag efter 400 sidor lite trött. Trött på allt som har med kärleken att göra. Att gå vidare, höra röster och så vidare.
Jag tror dock att jag kommer försöka mig på ännu en Coelho någon dag, men jag har inget emot att det dröjer.

Den tredje är The Bro Code av Barney Stinson. Barney är, för er som inte vet, en karaktär i TV-serien How I Met Your Mother. Han är killen som raggar, alltid har nya sätt att göra det och en massa regler inom raggandes värd att hålla sig till. Det finns Crazy/Sexy-skalan, Lemon Law och massa massa annat. Barney uttrycker sig ofta i fraser man lätt kommer ihåg som Legen -wait for it- dary och ska alltid göra High fives bland annat.
För att uppskatta boken måste man ha sett serien och tycka om det. Detta gör jag, väldigt mycket så jag köpte boken så fort jag fick reda på att den fanns. Barney pratar där mycket om (oskrivna)regler som finns mellan bro's. Boken är fylld med olika artiklar att hålla sig till.
Kortare artiklar som:
(12) Bro's do not share dessert.
(32) A Bro doesn't allow another Bro to get married until he's at least thirty.
(47) A Bro never wears pink. Not even in Europe.
För att nämna några. Det finns lägre artiklar med långa förklaringar till också.
Boken är humorspäckad och jag kan inte låta bli att skratta på nästan varannan sida. Allt passar så bra ihop med serien och jag blir glad att den finns. En del är också sånt som jag har hört innan serien, det kanske mest slående exemplet (1) Bro's before ho's. Väldigt nördig, men roliga att ha i bokhyllan.

Sista boken för veckan blev The Boy In the Striped Pyjamas av John Boyne.
En filmatisering kom av denna bok i USA 2008, och går eller kommer snart i Sverige.
Boken handlar om Bruno. Han är nio år och bor i Berlin. En dag när han kommer hem från skolan märker han hur deras piga (maid) håller på att packa hans saker. Han får veta att de ska flytta för hans far som är soldat har fått ett nytt jobb. Bruno tycker inte alls om tanken på att flytta och lämna sina vänner. Dessutom trivs han inte alls på det nya stället. Dagarna går och Bruno blir uttråkad och bestämmer sig för att utforska den nya platsen. Han hittar en annan pojke på nio år si radig pyjamas om sitter bakom ett stängsel och börjar prata med honom om varför han sitter bakom stängselt och de träffas varje dag i smyg.
Bruno vågra inte berätta för sin familj att han träffar honom för att då kanske inte skulle tycka om det hela och tvinga Bruno att sluta träffa sin nye vän.
Det är en koncentrationslägerhistoria berättat från ett barnsperspektiv. Bruno förstår ju inte varför hans vän, Shmuel, är bakom stängsel och vill mest av allt bara leka med honom. Han förstår inte varför Shmuel hatar soldaterna. Hans pappa är soldat och en bra man. Bruno är skyddad och förstår inte vad som händer alls vilket gör det spännande att läsa hur han får reda på bit för bit hur saker och ting står till. Den är spännande och ibland ledsam. Lättläst med sina 200 sidor och verkligen läsvärd. Jag tycker massa om den och allt som har med Tyskland att göra, gärna historiskt, intresserar mig lite extra nu när jag är här.

Boklistan för nästa vecka är inte klar än. Mitt mål är att läsa två till tre skönlitterära böcker i veckan. Självklart kommer det variera i och med tjockleken på böckerna. Jag hoppas att det håller i åtminstonde några månader.

Utelåst.

Jag är så dum ibland.
Dagen började som vanligt. Vaknade och fick veta att Marc fortfarande sov så jag gick upp.
Efter en timme vakande han och skrek. Det gick sådär till en början men han lugnade sig ganska snabbt. Sen åt vi frukost ihop och tittade på barnprogram.
Jag hjälpte Marc att klä på sig och sen gick vi till dagis. När jag stängde igen dörren bakom mig skrek jag "Nein!". Jag hade inga nycklar på mig. Mina nycklar låg i mitt rum och ingen var hemma samt att jag inte hade någon mobil på mig. Jag kan inte mina värdföräldrar telefonnummer i huvudet och visste att Melanie hade glömt sin mobil hemma.
Så vi gick till dagis. Där frågade jag, lite pinsamt, om att få låna telefonen eftersom jag hade låst mig ute. Dock hade dagiset bara Melanies nummer och hennes mobil låg, som skrivet, också hemma. Inga andra nummer.
Telefonkatalogen plockas fram och en av dagisfröknarna ringer till marinens växel, där båda mina värdföräldrarna jobbar. Hon förklarar problemet och får tag i Melanie. Hon förstod problemet och sa till mig att vänta utanför huset.

Jag gick tillbaka till huset och satte mig utanför. Där satt jag. Bara väntande. Jag hade inget alls att göra. Ingen bok i min innerficka, ingen mp3-spelare att sjunga med till eller något alls. Halvtimmen jag fick vänta gick ändå ganska snabbt och jag blev insläppt i huset. Det kändes lite väl oansvarsfullt av mig att glömma nyckeln så att min värdmamma fick köra nästan en timme fram och tillbaka från och tilll jobbet för att släppa in mig. Dumt, dumt, dumt.

Singit.

Här om dagen provande jag Tv-spelet Singit till Nintendo Wii.
Det är Disneys försök till att göra ett eget singstar och finns också till playstation.
I alla fall så började jag och Melanie sjunga. Dock var det för mig väldigt få låtar jag kände igen. Det skulle vara kul att sjunga gamla Disneyfilmslåtar, som finns i singstarversion, men Singit innhåller bara låtar från andra Disneyproductioner så som High Scool Musical, Camp Rock, Hannah Montana och andra låtar som jag inte alls känner igen och inte har någon anning om var de kommer ifrån.

Jag är ett stort fan av Singstar och tycker om deras koncept och hur tydligt allt är. Dessutom på de senare Singstarspelen blir allt bara bättre och bättre. Det finns mycket att välja på inom Singstar och man kan sjunga mycket. Urvalet kan ibland vara ifrågasatt men jag finner alla de Singstarspelen jag har underhållt mig med bra.

Singit är tyvärr inte alls så tydligt. Det är inte lika tydligt att se vem som är vem och det känns lite amatörmässigt i jämförelse. Däremot kan jag tänka mig att barn mellan någonstans i tioårs åldern som har tittat på alla tidigare nämnda serier och filmer kommer gilla det.
Jag är inte alls rätt målgrupp som vurmar för Singstar ABBA och 90's och känner lite sorg i mitt hjärta att jag Singstarspelen snart kommer vara borta ur mitt tyskaliv när allt som har med Playstaionenet säljs iväg.
En av de få låtar vi sjöng i Singit, innan vi tröttande, var Potantial Break Up Song av Aly & Aj. Den är förvånasvärt svänig så även om det var dagar sen vi sjöng låten sitter det kvar i min hjärna och refrängen går på repeat.
Så jag hör till och från:
You’re not livin’ till you’re livin’
Livin’ with me
You’re not winnin’ till you’re winnin’
Winnin’ me
You’re not gettin’ till you’re gettin’
Gettin’ to me
You’re not livin’ till you’re livin’
Livin’ for me

Jag hoppas så att den försvinner snart.

Lista 2008, igen.

Jag lånar en lista av mig sjävl som jag skrev förre året i januari. Dock kommer det inte vara några bilder i denna lista. Min dator är sen läge död, och även om den har återupplivas så tycker den inte alls om mig. 2008-lista - Here we go!

Årets nya grej: Tensta. Allt som händer i Tensta.
Årets fråga: Snälla, kan vi inte verka normala när vi träffar nya människor? Clara tycker vi skrämmer bort folk.
Årets bäbis: Kom det någon bäbis i år som jag ska känna till?
Årets resa: Lika mellan Berlin i mars och Barcelona med Clara.
Årets mystiska sjukdom: Inga mystiska, bara samma vanliga hosta och det där.
Årets köp: Svart- och vitpricka klänningen!
Årets fest: Oj! Många.
Årets hängställen: Gamla stan överlag. Tensta. Debaser och Kleins.
Årets dryck: Kaffe i mängder.
Årets låt: Vad svårt. Jag tror Radiohead vinner med låten Jigsaw falling in to place i den en ensamma kategorin. I tillsammaskategorin är det The Wombats med Kill the Director.
Årets album: För svårt att säga ett. Anna Ternheim - Leaving on a mayday, The Wombats - A Guide To Love, Loss & Desperation, Hello Saferide - More modern short stories 2008, Navid Mordi & Gudarna - Allt jag har lärt mig, Amy MacDonald - This is the life...
Årets nya musikupptäckter: Många. Allt från Navid till Melissa Horn.
Årets konsert: Flera. Jag sammafattar det hela till de flesta konserter jag så på Peace&Love.
Årets sett dubbelt: Hundralet (något som har hänt hundra gånger), Kleins.
Årets film: Jag tror seriöst att jag inte har sett en enda aktuell film från 2008.
Årets TV-serie: How I Met Your Mother.
Årets mat: Eh. Tyskt förutom korv.
Årets nedköp: Vet ej.
Årets butik: Allt som har med second hand att göra.
Årets renovering: Tenstalägenheten.
Årets glädjeskutt: När jag hade jobbat klart min sista dag på McDonalds.
Årets plåga: Arbetslöshet är tråkigt.
Årets flirt: Eh?
Årets "man ska glädjas för de små tingen": Sitta i soffan med Anna och vara unga pensionärer som tittar på SVT och äter morötter med dipp. En lördag.
Årets flytt: Flytten till Tyskland.
Årets citat: För många!
Årets önskemål för nästa år: Mer mys, mindre strul. Förra årets plan också men jag håller mig vid den.

Vakna.

Jag sover och drömmer äckliga drömmar om ostädade badrum med överflödande toaletter.
Någonstans hör jag små steg. Kanske i sömnen, kanske i verkligen.
- Jenni. Vakna.
- Va? Vad?
- Vakna. Okej?
- Eh.
- Vakna. Inte en minut till. Okej.
- Mm.
Jag går upp. Drar på mig ett par byxor och en tjocktröja och går ut ur mitt rum. Jag tror att jag ska till soffan för att somna om vid TVn.
Dock kommer jag inte så långt.
- Pyssla?
- Nu?
- Ja.
- Vill du inte se på TV istället?
- Nej. TVn sover fortfarande.
- Jaha.
- Pyssla?
- Okej.
Marc tar fram sin play-doh-låda och plockar fram lite lera som han börjar krama med fingrarna. Jag sitter bredvid. Tyst. Oförstående av att jag faktiskt är vaken.
- Pyssla!
- Mm.
- Potatis.
Marc tar små bitar av leran och gör små bollar som han kallar potatis.
- Sten.
Samma små bitar som han gör är också stenar så klart.
Det är så jag blir väckt en vanlig söndagsmorgon i mitt tyska hem.

Tankar.

Jag tänker alldeles för mycket just nu. Det gör mig lite tystare än vanligt.
Dessutom är jag i den tyskpratande världen, där jag bara pratar tyska, lite tystare än den svensktalande Jennyn.
Många tankar betar igenom min hjärna. Det mesta handlar om språkliga saker som att jag stör mig på att jag gör fel på och hur olika jag är på olika språk. Jag betar av lite. Vissa tankar som har snurrat i mitt huvud för länge har jag sorterat bort. Såna som inte handlar om saker som hände flertalet år sedan och inte har något alls att göra med det som händer nu, eller inte ens den jag är nu. Det tar bara upp mitt huvud med tid och ofta huvudvärk då tankarna är så genomtänka som de bara kan bli. Inget går vidare.

Tiden flyger iväg frå mig också. Nästa vecka kommer springa iväg. Jag har satt upp mål på att springa ute en dag nästa vecka. Försöka ta mig till gymmet. Gå på pianokonsert som några japaner i min klass är med i. Plugga och faktiskt tag tag i de där jävla prepositionerna. Alla i min mutlikultiklass har problem med alla prepositioner. Tyskan är galen där.
Att fortsätta vara i min bubbla av böcker. Denna veckan har jag läsa tre böcker hittills. Jag kanske hinner en till under dagen. Drömma mig bort lite mer och låta min fantasi flyta fritt. Allt det. Veckan kommer försvinna snabbt.

Alice, oh my dear.

"I'm seven and a half, exactly."
"You needn't say 'exactually'" the Queen remarked. "I can believe it without that. Now I'll give you something to believe. I'm just one hundred and one, five month and a day."
"I ca'n't believe that!" said Alice.
"Ca'n't you?" the Queen said in a pitying tone. "Try again: draw a long breath, and shut your eyes."
Alice laughed. "There's no use trying," she said: "one ca'n't believe impossible things."
"I daresay you haven't had much practice" said the Queen. "When I was your age, I always did it for half-an-hour a day. Why, sometimes I've believed as many as six impossible things before breakfast."

Jag tänkte på det här med omöjliga tankar här om dagen och började skumma igenom mitt läsex av Thought the Looking Glass nyss. Citatet var mycket lätt att hitta. Sidan är numera vikt, för ännu lättare att hitta tillbaka och raderna är understruckna. Jag borde alltid ha mitt läsex med mig för att jag saknar Alice lite då och då.
Nu har jag självklart skummat igenom mina favoritdelar av båda böckerna. I mitt huvud finns bara Alice-citat och jag sjunger "Twinkle, twinkle, little bat" om och om igen. Jag tänker att jag lever baklänges och att mitt minne fungerar åt båda hållen. The White Queen kommer ju ihåg saker bäst som händer veckan efter nästa. Jag vill måla vita roser röda och sjunga "Painting the roses red" (från Disneys verion av boken) och säga "Off with there heads". Se Humpty Dumpty på sin mur och prata om dikten "Jabberwocky".
Ha Unbirthday party med massa te samt att se cheshire cats leende...
Min dag kommer minst sagt vara Alicefylld och jag gläds.

"The crow must have flown away, I think" said Alice: "I'm so glad it's gone. I thought it was the night coming on."
"I wish I could manage to be glad!" the Queen said. "Only I never can remember the rule. You must be very happy, living in this wood, and being glad whenever you like!"

Läsning och omläsning.

För några dagar sen beställde jag en drös böcker.
Mina har ju tendens att läsas ut ganska snabbt och undertiden jag letade efter nya kom jag att tänka på Artemis Fowl.
En bra litterär karaktär som jag känner blev bortglömd i och med att den kom under den tiden, i Sverige i alla fall, då Harry Potter var som störst.
Ingen brydde sig att läsa om den unga kriminella pojken och älvfolken (fairy pepole). Något som är synd då det är en bra serie.
Just nu består serien av sex böcker av Eion Colfer. Det verkar som om det kommer fler. Jag läste första och andra boken när jag var i 15års åldern och trött på Harry Potter. Det var roligare att läsa om någon som var ond av sig och smart ung pojke. Ingen snäll, överbra Harry inte. Av någon anledning fortsatte jag inte att läsa böcker när det kom mer utan lät de bara bli fler.

Jag beställde mig därför den tredje boken i serien och har idag spenderat delar av dagen att läsa den. Jag trodde att det skulle bli en första läsningen, men ganska snabbt in i boken minns jag vad som hände, men det hindrar mig inte från att läsa vidare.
Jag tycker om Fowlpojken. Han är en översmart tretonåring med ett vokabulär jag önskar att jag hade. På engelska då. Han har oändlinga tillgångar på alla de sätt, speciellt ekonomiska och egen livvakt, Butler. Han är kan knäcka de flesta koder han behöver, har avancerad alvteknologi som inte lär komma till människovärlden på många många år och är väldigt förtjust i guld. irländare är han också såklart och bor i det stora Fowlmanors.
Jag ser fram emot att veta vad mer han är och minns mer från när jag läste boken sist.

Under omläsningen kom jag fram till att mitt minne är slående bra ibland. Jag mindes exakt vad som skulle hände i vissa delar och det är ändå över fem år sedan jag läste något om Fowl. Jag minns också att när jag läste denna bok sist tycket jag att den var lite klurig då mitt engelska vokabulär inte var i närheten av vad det är idag. Ändå verkar allt ha stannat i mitt huvud bra och nästa bok-köp kommer troligen bli boxen med alla sex Artimes Fowl-böckerna.

Jag gillar omläsningar. Jag tycker om att läsa samma böcker igen. Man kanske upptäcker något nytt och bra böcker är alltid värda en omläsning.
Andra böcker som kommer läsas om i år minst en gång är:
Erlend Loe - Naiv. Super
Jonathan Safran Foer - Extremely loud & incredibly close
Lewis Carroll - Alice in wonderland & Though the looking glass (såklart)

Andra böcker för förstaläsning som dyker upp på posten vilken dag som helst är:
Edgard Allan Poe - The Fall of the House of Usher and Other Tales
Barney Stinson - The Bro Code
John Boyne - Boy in the Striped Pyjamas
Diana Gabaldon - The Fiery Cross
Lloyd Jones - Mister Pip
Desstuom har jag fler böcker i min lilla bokhylla. Oh. Jag ser fram emot allt läsande som väntar mig.

Retro.

Jag och mor tittade på gamla barnbilder när jag var hemma över julen.
Jag var ett sjukt snyggt barn som hade skitsnygga klänningar av alla de slag. Något jag verkligen vill återuppleva. Jag vill ha klänningarna från när jag var barn idag. I min storlek. Många precis som de var och andra med små ändringar. Så jag började söka lite på nätet på en svensk aktionssida. Jag hittade två ganska snabbt som likande klänningar jag hade. Ena lite billigare än den andra och jag är väldigt sugen på dem.

Det där med retro blir bara större i mitt liv. De kläderna, klänningar mestadels, jag tycker som mest om är secondhand och underbara i alla sin prakt.
Jag tänker ofta på mer blommor på kläder, något jag ännu inte har så mycket av, fler färger och 20-50-talet speciellt inspirerar mig. Men det gäller inte bara kläder.
Just nu suktar jag efter en röd kobratelefon. Med snurrplatta. Vi har inte ens hemtelefoni hemma i Tensta och att en telefon utan tonval skulle vara ganska dumt att skaffa, men jag suktar. En snabb googling gav mig svaret att en kobratelefon kostar någonstans mellan 450-2000 kronor. Lite mycket för en hemtelefon. Dock kan jag inte låta bli att sukta och fortsätta titta på bilder på den underbara telefonen. Jag minns att redan första gången jag såg en klobratelefon ville jag ha en. En röd. Det finns flertalet annonser för kobror både på tradera och blocket.
Jag vill sitta på min säng i Tensta, titta upp i taket, iklädd min röd och vitpricka retroklänning, ett vitt diadem i håret och en röd kobratelefon i handen som jag pratar i. Det må vara en underlig dröm men jag ser det framför mig. Jag skulle nog sluta använda mobil, i alla fall för ett tag, om jag hade en kobra.

Söker man på ordet 'retro' på tradera får man upp aktioner på det mesta. Telefoner, kläder (barnkläder också. Syster, dina barn kommer bara få retorkläder från mig, bara så du vet) , heminredning och så vidare. Det roar jag mig att kolla igenom såhär på söndagskvällen.

Språk.

Jag är flerspråkig. Det har jag varit så länge jag kan komma ihåg och jag minns fortfarande att jag som liten, någonstans mellan tre och fem, tänkte mestadels på spanska.
Och jag pratade finska samt bodde i Sverige.
Där hade jag tre språk. Tre språk som tack vare mina föräldrar fortfarande finns bra i mitt huvud även om jag inte använder alla lika flitigt längre. Man kan nog säga att min spanska skulle behövas fräschas upp men förståelsen i språket är fortfarande där och orden finns även om det måste letas efter ett tag.

Sedan jag kan minnas pratades det alltid tre språk i vårt hem. Mamma pratade spanska med mig och bror. Pappa pratade finska med mig och bror. Sen pratade det svenska med varandra och bror och jag pratade under dagarna på dagis samt med varandra.

Redan på dagis hade Tim och jag hemspråksundervisning. Något jag minns förvånasvärt bra. Någon gång i veckan kom en lärare i spanska till dagis och satte sig med oss och pratade spanska och lekte. Det var inga svåra saker men mest för att hålla det igång.
Dock när man bor i en så liten stad som Trosa försvann denna lärare från staden.

När Tim och jag sedan började skolan hade vi hemspråksundervisning i finska en gång varje vecka efter skolan. Det var också mest lek. Vi lärde oss ord och under tiden lektionen pågick pratade vi bara finska.
Detta dog tyvärr också ut i och med att läraren fick annat för sig plus att Tim och jag, av någon anledning, tröttande på att ha finska efter skolan. Troligen för att vi såg hur alla andra gick hem medans vi satt kvar i ett grupprum.

När man går i svensk skola så börjar man med engelska tidigt. Det är sånger och man lär sig att räkna och sådana små saker. Detta språk skulle också läras och Tim och jag skulle gärna vara bättre än våra klasskamerater. Därför gick vi, någon dag efter skolan, på extra engelskakurs för barn vår ålder. Vi sjöng mest vad jag minns och vi var någonstans mellan sju och nio år gamla om jag minns rätt.

Tiden går och helt och hållet befann jag mig i sjätte klass. Det var dags att välja ett B-språk. Det naturliga valet var att välja spanska, men igen, att bo en i småstad har sina nackdelar när det kommer till lärare. Läraren i spanska hade samma år som jag skulle börja läsa B-språk slutat. Trosa som liten stad tar tid på sig att skaffa nya lärare och staden är ganska långsam. Så jag skulle välja mellan franska och tyska.
Far sa genast att jag borde välja tyska då franska är svårare (något som jag verkligen betvivlar såhär i efterhand) och närmare svenskan därför lättare att lära sig. Jag hade ingen som helt känsla till något av språken och kryssade i att tyska.
Tyskalektioner var helt annat från de andra språken jag hade läst. Vi började inte med sånger. Vi blev direkt inslängda i språket då vår lärare ansåg att det var bäst att börja prata tyska direkt med oss från första stund. Den studen tyckte jag det var ganska häftigt. Ett nytt språk och sådär direkt var häftigt för 12-åriga Jenny.
Dock dog intresset lite med tiden. Jag hade aldrig svårt för språket men jag försökte aldrig. Jag anstängde mig inte tillräckligt även om jag kunde en hel del. Jag satt där på lektionerna. Tyst. Antecknade. Vår lärare var ganska tråkig och de flesta jag läst tyska med var redan i sjuan trötta på språket. Jag gjorde inte ett ljud ifrån och satt där. Lärde mig ord för mig själv, men inte tillräckligt intensivt. Läste texter för mig själv, men aldrig högt. Räckte aldrig upp handen.
Ändringen kom första terminen i nian då jag började anstänga mig lite och lyckades få till ett VG i slutbetyg när jag började räcka upp handen lite. Jag tror att jag skulle ha klarat ett MVG om jag försökt lite tidigare.

Till gymnasiet gick jag samhälleventenskapliga linjen inrikning språk i en skola i cenrala Stockholm. Något som är bra med att komma från Trosa var att oavsett var man valde att gå i skolan betalade kommunen resvägen, då Trosa är för litet för ett eget gymnasium. De flesta valde närmare städer som Nyköping och Södertälje men inte jag.
Jag minns att jag inte var så säker vid mitt val av linjen, men att jag visste att jag ville läsa språk.
Under gymnasiets tre år läste jag därför spanska, tyska och en gnutta latin. Gymnasiet var ännu en tid jag inte orkade bry mig och skulle säkert ha fått bättre betyg i både spanska och tyska om jag försökt, men det hände så mycket när jag var mellan 15-18 år.

Valet efter gymnasitet var finska. Här skulle jag lära mig den sagda svåra grammatiken på riktigt. Inte bara säga rätt utan också veta varför det är som jag säger. Jag skulle lära mig skriva. Läsa bättre och prata mer.
Så jag flyttade från Trosa till Uppsala och började läsa finska A. Något som till en början var väldigt för lätt. Nybörjarkurs var det ju och jag pratade redan språket så när vi skulle lära oss klockan blev jag fruktansvärt rastlös då jag kunde det utan problem.
I finskan hade vi världen bästa språklärare. Den bästa och mest motiverande språkläraren, eller doktoranden, jag någonsin har haft. Lari. Han hade precis flyttat till Uppsala från Helsningfors för att undervisa och fortsätta doktorera. Han pratade dålig svenska med grov finsk brytning till en början men blev hela tiden bättre.
Han gjorde det otroligt roligt och intressant att lära sig allt och han är en av anledningarna jag fortsatte att läsa finska B sen. Det var en kul språkera.
Dock åkte han tillbaka till Finland efter det och då var bara den gamla, tråkiga och väldigt stränga proferssorn där att lära ut finska C. Jag försökte mig på finska C på distans hösten 2007 vid Uppsala universitet igen men insåg att tripplastudier och pendla till Uppsala ofta inte skulle hålla. Dessutom var läraren fruktansvärt tråkig fortfarande.
Jag hade också en släng av isländska när jag studerade i Uppsala. Dock bara en släng.

Jag litar fortfarande på min finska även om jag inte pratar det så ofta som jag borde. Speciellt inte nu när jag bor i Tyskland. Jag försöker tänka på finska till och från och ska nog ta mig en resa till Helsingfors när jag är tillbaka i Sverige och låta finskan flyta fritt.
Min spanska finns där även om den är långt bort ibland och måste letas efter. Förståelsen finns fortfarande och det är sällan jag har problem med att förstå spanska.
Min engelska blir ständigt bättre också. Mina lärare i engelska skulle inte säga att jag var någon stjärnelev precis men nu är jag det. Det tog mig lite tid men nu litar jag fullt och friskt på min engelska och underhåller den dagligen.
Svenskan behöver jag väl inte nämna funkar, även om ständiga småfel och tempusfel uppkommer när jag skriver.
Min tyska förbättras ständigt också. Jag vet att jag gör många småfel både i det skriva och talade språket men jag kan en hel del. Jag tar mig mer än fram och har lätt att förstå. Jag är fruktansvårt trött på språket, men jag fortsätter.

Nästa mål blir väl att lära sig ett nytt språk i någon annan språkgrupp. Något slavisk kanske eller något asiatiskt eller något annat. Jag vill ständigt bli bättre på de språk jag kan. Spanska borde jag till exempel öva upp.
Eller ska jag kanske börja med likande språk? Jag är lite sugen på estniska, ganska likt finska, men lite svårare. Isländska får min tunga att försöka rulla sig på konsiga sätt men det är ett kul språk. Jag skulle också kunna läsa portugisiska, som jag tycker är ett väldigt fint språk.
Mellantinget jag kan komma på är ungerska. Ungerska är ett finsk-ugriskt språk men det liknar inte finskan så mycket alls i orden.
Vem vet? Man kanske inte behöver kunna fler än fem språk, men jag vill nog.

Bilder.

Ibland kan det vara kul att kolla på alla bilder folk och jag själv har lagt upp på mig på facebook. Det finns över femhundra bilder där på mig. Allt från resebilder, utekvällar, födelsedagskalas, grillfester, maskerader och picknickar. När jag tittade igenom de började jag bakifrån med att titta på bilderna från Prag, 2006.
Där hittade jag denna godning:

Jag gör en Zoolander. Lite av vårat tema på hela resan. Jag kan vara så vacker ibland.

Motivation.

Idag har jag varit vid Checkpoint Charlie i centrala Berlin. Planen var att gå på det judiska museumet som ligger däromkring men när vi väl kom till Checkpoint Charlie och såg museumet där verkade det mycket mer intressant.
Haus an Checkpoint Charlie blev det. Ett dyrt men väldigt bra museum som intresserade mig mycket och fick mig mer att förstå hur mycket jag tycker om historia och varför jag började min utbildning till historiker. Det är precis på ett sådant museum jag vill arbeta. Det är det jag vill göra som historiker. Leda folk genom historian och jobba i en historisk miljö där jag har mycket att lära.
I varje del jag gick igenom gjorde mig mer och mer sugen på att läsa klart min utbildning. Börja min praktik på ett museum, gärna i Berlin eller Tyskland, och sedan på heltid arbeta med historia.
Jag lärde mig fruktansvärt mycket och skulle kunna ha gått omkring i flera timmar där och bara titta på alla bilder som fanns. Läsa alla texter om och om igen. Sätta mig på en av alla bänkar och reflektera över allt som fanns där.
Det är precis såna museum jag behöver för att få igång mig. Det gav mig en sån motivation att fortsätta plugga.

Mycket där består av rymmingsförsök till andra sidan muren på olika sätt. Vad de hade fantasi! Den smugglades människor i små utrymmen i minimala bilar, två familjer flög ballong(!) över muren, det bygges tunnlar (Tunnel 57 var väl den bästa), människor gömde sig i allt från resväskor, mellan kanoter till små förstärkningslådor. De fanns egengjorda flygmaskiner, flaska pass av olika slag, mutor till diplomater, förfalskade uniformer och så vidare och vidrare.
Jag blev glad övet all uppfinningsrikedom men historien om muren är ändå en ledsam en. Så väldigt många dog och så väldigt många separerades från sina familjer eller fick sina barn tvångsadopterade.

I år, den 9 november, är det 20 år sedan muren föll. Det pratas redan om det här å radion. Det kommer definitivt värt att ta en tur till Tyskland då.

2008

Tiden försvinner iväg från mig.
Jag har var i Sverige, underbara Sverige en vecka. Spenderat en vecka i skitkalla Polen utan att förstå ett enda ord polska och kännt mig allmänt förvirrad. Varit sjuk.
Nu spenderar jag denna vecka utanför Berlin hos min värdmammas föräldrar. Det är mys. Lite aktivitet och massa wii-spelande. Det är kul och lugnt.
Jag mår sådär av olika anledningar. Jag har en del hemlängtan som förvärrades av att vara i Sverige och träffa alla jag saknat i tre månader för några dagar igen. Nu saknar jag dem ännu mer och kan ibland inte förstå varför jag lämnade de underbara Tensta-sambo-livet. Det är så bra där. Middagar tillsammas, alltid en öl till hands, hemkörningspizza, myskramar i en soffa, brottandes under julgranen och spontanbakande. Allt som man någonsin behöver finns där.
Jag tänkte att detta inlägg skulle innehålla en lista om föregående år. Jag gillar ju mina listor.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Wakeboardade!
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Mitt mål för 2008 var Mer mys, mindre strul vilket jag känner att jag lyckades förvånasvärt bra med.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej? Om några månader kommer en. :)
4. Dog någon som stod dig nära?
Nej.
5. Mest efterlängtade möte?
Oj! Kanske det med D en dag under sommaren, men det är för många möten som har varit efterlängtade. Varje återseende med Berlin till exempel.
6. Är det något du saknar år 2008 som du vill ha år 2009?
Mer mys. Jag har haft en hel del, men Tenstamys för alltid. =)
7. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?
Eh. Många?
8. Bästa minnerna ifrån sommaren -08?
Hela sommaren. Vi hade det så bra med nyponsoppedrickar på Flyt, spontana ölkvällar, badande, läsande, picknickar och balkonghäng. En underbar sommar var det 2008.
9. Vad var din största framgång 2008?
Framgång? Hmm. Att jag har stått för den jag är och inte tar skit, speciellt inte av arbetsgivare.
10. Största misslyckandet?
Misslyckas gör väl inte jag heller. ;)
11. Största misstaget?
Eh. Man lär sig av sina misstag så inga av mina var särkilt stora.
12. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag har hostat sönder mig, haft sömnsvårigheter och kräksjuka....
13. Bästa köpet?
Troligen min svart och vit-pricka klänning som jag älskar till döds.
14. Träffat någon kändis?
Tror inte det.
15. Vad spenderade du mest pengar på?
Sad to say it men öl och taxiresor under sommaren och annars på transport på andra sätt.
16. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Mycket. Allt från spontan Berlinresa med främlingar till regndansande med Tenstaflickor.
17. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2008?
Moving to New York med The Wombats bland andra.
18. Har någon du känner tagit körkort?
Eh. Tror inte det.
19. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare. 2008 har varit ett så mycket bättre år än vad 2007 var.
20.Vad önskar du att du gjort mer?
Konceterat mig, tagit fler chanser och läsa så mycket mer skönlitteratur.
21. Vad önskar du att du gjort mindre?
Lite mindre öl skulle inte skada.
22. Hur tillbringade du julen?
Var hemma hos mor, far och bror liten och firade jul med för mycket mat av alla de sorter.
23. Blev du kär i år?
Nja. Jag har påstått att jag har varit kär 2008, men märkt ganska snabbt att jag bara inbilat mig.
24. Hur många one night stands?
Pass.
25. Favoritprogram på TV?
I Tyskland: Türkisch für Anfänger
Annars How I Met Your Mother.
26. Bästa boken du läste i år?
Scheiße! Twiligt-serien var den jag hetsläste mest och första boken var riktigt bra, men det finns fler på listan. Måste kolla min läslogg.
27. Största musikaliska upptäckten?
The Wombats! Vad skulle vi Dyvingesambos göra utan att säga "I meet someone that make me feel sea sick oh what a skill to have..."
Mycket ny musik har kommit in i mitt liv 2008.
28. Något du önskade dig och fick?
Alldeles för mycket. Jag blir bortskämd för ofta tror jag.
29. Något du önskade dig men inte fick?
Säkert, men då jag inte kan minns det kan det inte varit så viktigt.
30. Vad gjorde du på din födelsedag 2008?
Sjöng Singstar hela natten lång, hade syster och Maija på besök och drack öl i mitt tyska hem.
31. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Att jag får ett bra jobb när jag kommer tillbaka till Sverige och kan bestämma mig för vad jag håller på med studiemässigt.
32. Hur skulle du beskriva din klädstil år 2008?
Second hand, kjolar & klänningar i alla väder samt bajsbyxor.
33. Vad fick dig att må bra?
Mycket.
34. Läskigaste upplevelse?
Att få sparken? Nja, det var inte så läskigt egentligen. Vet ej.
35. Äckligaste upplevelse?
Att bada i Hjulstapölen. Den äckligaste pölen i Spångaområdet.
36. Vad är du mest stolt över från 2008?
Mig!
37. När var du mest nervös?
När jag skulle träffa D själv. Men annars är jag sällan nervös.
38. Där du tillbringat flest helger?
I Tensta och i gamla stan.
39. Vad fick dig att må dåligt?
Min ångest-rädsla i början av året.
40. Hur firade du nyår?
Med att vara sjuk på en polsk säng och orkeslöst tittade jag ut på raker vid tolvslaget innan jag somnade igen.
41. Vem saknar du?
Många. Tyskland är ibland för långt bort.
42. De bästa nya människorna du träffade?
Annika! Träffades första gången nyår till 2008 och hon är bäst!
43. Ditt mål för 2009?
Jag har funderat på det. Jag tror att bestämma sig för något och hålla sig vid det är ett mål. Också att leva i mer i nuet och försöka att hålla mig lugnare.
44. Vad längtar du till år 2009?
Att komma tillbaka till Tensta och sambos. Berlinresor. Julresa med Annika kanske?

Gott nytt och god fortsättning!
Jag ska skriva mer om allt som hänt mig under slutet av december och allt som händer nu någon annan gång.