Status quo.

Det känns som alla dagar en repis. För lite sömn, massa kaffe, jobbsökande, saknad, smsade och svartåkning på kollektivtrafik. Nya människor kommer och går från vår soffa/vardagsrumssäng. Jag får ständigt mail om folk som vill sova hos oss från massa olika länder. Jag känner att jag tar alldeles för mycket ansvar vilket gör mig mer trött.
Vissa dagar orkar jag bry. Andra går förbi som gråa moln och jag vill bara börja om.
Min energi tas upp av småsaker av ingen vikt. Idag har jag blivit arg på allt från att det inte finns ett bra samåkningsnätverk i Sverige och saknat mitfahrgelegenheit. Känt alldeles för mycket när jag tittade på Germany's next Top Model och irriterat mig på min dåliga tidsplanering.
Jag bryr mig så fruktansvärt lite och låter mig vara så. Jag ser fram emot nätterna där jag har lugn från mina tankar även om det bara är för några timmar.
I mina drömmar drömmer jag om att sova, konstiga utflykter och TV-serier.

I natt sov jag bara några timmar. Rastlösheten tog över och jag var någonstans mellan lycka och tårar när jag vakande. Jag låter mig vara ärlig och rakt ut öppen, något jag inte visste skulle ta på min krafter heller.
Jag har kokat en kanna kaffe och ser grått utanför fönstret. Jag är i vänteläge men jag vet inte på vad.. Jag är i status quo.