Inte mig själv.

På senare tid har jag visst varit jag, men inte betet mig så som jag brukar.
Jag har varit förvirrad av småsaker, något som jag egentligen inte är.
Varit sen när jag annars brukar tidig.
Jag tar inte hand om mig själv något. Äter dåligt, sover få timmar och spenderar alldeles för lite tid i min bokvärld. Mitt sinne är tungt och jag känner av fler och fler hormoner i min kropp som gör mitt humör ojämnt till max.
Jag är tystare än vanligt och känner mer behov av att vara själv än tidigare.
Jag tar inte tag i saker som jag verkligen borde ta tag i utan låter alls samlas senare, till en annan dag.
Jag stänger ögonen för att jag inte vill se smutsen framför mina ögon i den stökiga lägenheten. Om jag såg den skulle jag börja städa, något som jag inte orkar längre. Jag har lite tappat hoppet på att det någonsin ska bli så rent som jag vill att det ska vara i den här lägenheten och därav lagt av helt. Dumt men inte helt oväntat.
Engagemang är svårt. Jag sätter mig utanför sällskap och samtal där jag istället är tyst för att säga min mening, även om jag egentligen har något att säga.
Jag har stor ångest över pengar. Jag har nämligen inga och tiden flyter iväg och snart kommer ännu en månad, ännu en hyra bland annat som ska betalas med pengar jag inte har. Med den lilla inkomsten jag har just nu gråter jag lite varje gång jag tittar på mitt kontoutdrag.

Det känns som om jag tappar mig själv lite på vägen.
Det finns saker jag vill prata om, öppna mig om och prata igenom med vänner som jag aldrig tar upp även om det finns på min tunga hela tiden. Jag vill, men gör det inte.
Jag blir osäker på saker jag kan och tänker inte efter i vissa frågor. Jag är en säker person. Jag vet ofta vad jag klarar av och inte. Jag behöver inte tvivla på mig. Sån har jag aldrig varit. Nu hittar jag mig allt oftare bland tankar som inte leder någonstans och förvirrar mig mer än vad de hjälper mig.
På något sätt har jag väl valt att vara såhär just nu eftersom jag tror på att man väljer sina egna känslor. Jag har många tvivel och hobbyrädslor. Grejen är att de inte är så stora eller viktiga rädslor eller vad man ska kalla det (förutom pengarfrågan kanske).
Jag ser mig själv allt för ofta utifrån och vet inte vad jag ska tycka om det jag ser. Illa om mig tror jag aldrig att jag kommer tycka, men jag blir lätt så trött på mig själv som är såhär och bara virrar omkring i ett virrvarr av tankar och händelser som är helt oviktiga.
Så trött jag kan bli.

Om jag nu tror att man kan styra sina känslor; varför väljer jag då inte att styra mina känslor åt något annat håll?
Bra fråga. Jag känner att jag på något sätt har fastnat i ett tankemönster, i en förvirring, i en situation som jag inte vet hur jag ska ta mig ur. Jag skärper till mig och väljer bort virrvarret till och från men det ligger där i bakhuvudet och kommer in igen när jag slutar koncentrera mig.
Jag märker att jag stör mig på mig själv men gör inget. Kallade det lathet eller brist av ork och engagemang. Allt jag vet är att jag borde ändra dessa mönster snart.
I morgon...