Den senaste tiden har jag inte skrivit för att jag har läst massa, läsflow.Sen jag kom hem från bokmässan för två helger sen packade jag på mig med 20 nya böcker hem från Göteborg. Det enda att göra var att börja läsa. Och vad jag har läst. Det här inlägget kommer därför att handla om några av de böcker jag har läst de senaste veckorna.
På bussen ner till Göteborg började redan läsa Udda, som jag skrev om tidigare. (se längre ner) Udda handlar om Martin som har en fetisch för kvinnor med 'avhuggna' kroppsdelar, som jobbar som en mellanchef på Systembolaget och tycker om vin. Han träffar Paula som uppfyller hans fetisch, då hon inte har några ben. Martin bästa vän Lelle, den lesbiska uttrycksfulla läraren som alltid säger det hon tänker allt för ofta utan att tänka.
Paula och Martin inleder ett ganska stelt förhållande och Lelle uttrycker sig på sätt som inför Paula som gör henne irriterad då Lelle inte verkar tänka alls.
Det blir ett lite av ett triangeldrama, som jag skrattar till och tycker att att Sara Lövenstam skriver på ett så bra sett att mina ögon flyger genom texten, på ett bra sätt, och jag vill bara fortsätta att läsa. Det var en trevlig läsupplevelse.
Nästa bok blev av en av mina favoritförfattare, nämligen Erlend Loe, nya bok Stilla dagar i Mixing Parts. Loe har länge varit en favorit, sen jag läste Naiv.Super för ungefär tio år sen, har jag bara fortsatt och läsa allt han har skrivit. Även de böcker som kanske inte har varit superbra, men det är inte de böckerna jag ska skriva om.
Stilla dagar i Mixing Parts har som huvudroll Telemann och Nina. De spenderar sin semester i Ninas favoritland, Tyskland. Telemann har inte mycket övers för Tyskland men följer med Nina och deras barn dit. Telemann tycker om teater och tänker väldigt mycket på just teater. I en del försöker han bonda med sin son genom att de ska tänka på teater tillsammans. Nina vill uppleva Tyskland och försöker bli vän med dem som har hyrt dem ett hus vid Zugspitze i Tyskland. Hon kan självklart tyska vilket retar Telemann till och från.
Språket är Loe-iskt, lätt, flyttande och skrattframkallande. Boken är kort vilket också är ganska Loe, men han får med mycket. Intrig, teater, barn och underligheter. Från djup till skratt och jag sträckläste hela boken en morgon när jag var vaken lite för tidigt och inte hade något speciellt att göra.
Ibland var jag tvungen att vända till första bladet i boken för att se och minnas när jag träffade Loe på bokmässan. Jag har nämligen fått boken signerad.
Därefter plockade jag upp Kometen kommer av Tove Jansson, som jag hittade i ett antikvariat stånd på bokmässan. I och med att film på den boken kom i veckan så tänkte jag att jag ville ha den läst först. Mumin är aldrig fel att läsa.
Boken har ett undergångstema då det har kommit svarta moln över Mumindalen. I och med det skickar Muminmamma och Muminpappa bort Sniff och Mumintrollet till ett observatorium en bra bit bort för att ta reda på vad som händer.
På vägen träffar de Snusmumriken som följer med dem på deras färd och berättar sina tidigare äventyr samt spelar munspel för dem på kvällarna. De får reda på när kometen ska komma och skyndar sig hem till Mumindalen.
Mumin har jag älskat sen jag var liten och såg serien på TV på finska hos farmor samt när bläddrade i böckerna på biblioteket i skolan, men jag minns inte om jag har läst så många av böckerna då. Att läsa om Mumindalen känns bra och jag vänder blad som en toka för att jag vill självklart läsa om de klarar sig undan kometen eller inte. Om Sniff kommer sluta vara så irriterade som han är. Om Snusmumriken kommer på nya idéer eller säger något fantastiskt. Om bisamråttan slutar att vara bitter...
Jag tycker, utan tvivel, om den och kommer att Snusmunriken är den bästa karaktären någonsin.
När jag hade läst ut Kometen kommer så fann jag mig i stan utan något att läsa samt för mycket tid. Jag gick alltså in på biblioteket och lånade två böcker jag har varit sugen på att läsa en tid. Det är Kallocain av Karin Boye och Kall Feber av Jerker Vridberg. Kallocain är en dystopi skriven av Leo Kall som bor i Kemistad 4 och har gjort ett ämne Kallocain som kan sprutas in i människor så att de pratar sanningen. I och med testandet av ämnet för Kall veta mer och mer om vad folk tycker i Världsstaten och dess fiender. Kall är också familjefar men i Världsstaten tas barnen ifrån föräldrarna vid sju års ålder för att hamna i uppforstringsläger och målet för vuxna är att skaffa många barn för Världstatens bästa. Kall är övertygad om att Världsstaten gör det bästa för sina invånare men ju mer Kallocain som sprutas in i människor desto mer börjar han tvivlar och saker börjar komma upp till ytan.
Det är en mörk bok som skrämmer mig i ungefär samma stil som 1984 gjorde när jag läste den. Den får mig också att vilja vända blad, precis som tidigare böcker och också som 1984 gjorde. Kallocain är en av de bästa böckerna jag har läst och jag ser fram emot att om några år plocka upp den igen och bli lika fängslad som jag var när jag läste den nyss.
I början av året var jag på Sveriges radio Romangala på Berwaldshallen i Stockholm. Det var en trevlig tillställning och en av de som var nominerad till priser var Jerker Vridborg för sin bok Kall feber. Boken, sa han själv, är en sorts hyllning till Boye och Kallocain. Huvudpersonen heter till och med Karin. Karin Ryd är kemist och får ett jobb på ett eftertraktat företag lite utanför stan. Där ska hon kunna fortsätta sin forskning med duktiga forskare till sin hjälp. Ju mer tid hon spenderar där, hon bor också på området som alla andra som jobbar där, märker hon fler och fler hemligheter som gömmer sig i husen och bland människorna. Hon märker hur hennes medarberare börjar få feber, fast inte för att de är varma utan för att de är kall, ergo kall feber. Karin försöker ta reda på varför och veta mer hela tiden.
Boken är okej, men inte så mycket mer. Jag skulle varken rekommendera den eller prata illa om den. Jag tror att jag hade lite för höga förväntningar för att jag väntade lite för länge för att läsa boken som jag ville läsa redan i mars. Det gör att jag förväntar mig något mer. Något bättre och något mer spännande.
Just nu läser jag Niceville av Kathryn Stockett, som också var en av de böckerna jag fick i min bokpåse på bokbussen. Manuset blev refuserat över 40 gånger innan de antogs av ett förslag och har varit en bestseller i USA, då under originaltitel The Help. Jag har ungefär 100 sidor kvar och trivs i de 1960-talet som beskrivs. Jag trivs med språket.
Historien handlar om två svarta hembiträden och en vit 20-någonting-åring som vill bli författare. Hon, Miss Skeeter, bestämmer sig för att skriva om hembiträdernas situation och lyssna på deras berättelser. Kapitlerna varierar mellan de två hembiträderna Aibileen & Minny och också Miss Skeeter. De lever i två olika världar men försöker på något sätt närma sig varandra även om det är i största hemlighet. Boken roar mig, gör mig rädd för 60-talet men jag kan helt försvinna bort när jag läser den ibland. Slutet kan jag inte gissa mig till och jag ser fram emot att läsa de sista sidorna.
Jag tror att jag ska fortsätta med det på en gång..
Inlägg
