Sjuklingen Jenny.

Jag har varit sjuk i några dagar nu men idag nådde det sin pik.
Jag har hostat, varit förkyld och haft huvudvärk i flera dagar.
Jag har hostat så mycket att jag inte ens har någon röst kvar längre.
Idag utökades det otroliga buksmärtor så pass att jag inte kunde röra mig
på ett bra tag. Allt var bara jobbigt.
Så jag tar fram telefonen och ringer mamma, som är läkare och får på något sätt fram mina symptom till henne genom smärtan.
Direkt säger hon att jag måste ta mig till akuten speciellt eftersom magsmärtorna under den tiden är så enorma. Hon ringer min syster som kommer och plockar upp mig för att köra mig till Karolinskas akutmottagning.

Iväg far vi med enorm konstant smärta i magen och en glad syster och systerdotter i framsättet av bilen.
Väl framme ska jag registera mig. Igen förklarar jag alla symptom, men den kvinna som ska registera mig tycker inte alls jag har några allvarliga symptom och hänvisar mig till vårdcentralen eller min husdoktor.
Då börjar jag och syster, mest syster eftersom jag inte hade eller har någon röst, att ringa.
Vi tar reda på vilken vårdcental jag tillhör. Ringer dit och får reda på att jag inte kommer få någon tid där idag. Om jag vill få det får jag ringa närakuten.
Sagt och gjort.
Vi ringer vidare. Står i telefonkö länge för att komma fram till närakuten.
Beskriver alla symptom igen och de säger: Ni borde åka till Karolinska.
VI ÄR PÅ KAROLINSKA! tänker jag högt.
Vi var fortfarande där och bestämmer oss för att försöka igen för att få en tid.

Jag går fram till samma kvinna igen. Förklarar symptomen ännu en gång och berättar att jag har ringt runt och de har sagt att jag faktiskt ska vara här.
Okej, säger hon och jag får betala samt vänta.
Snabbare än vad jag har tänkt lämnar syster mig och jag ligger på en bår där jag testas för olika saker.
Det tas blodprov för att se vad som kan vara fel med mig.

Så hamnar jag i vänterummet igen för att vänta på att en läkare ska ha tid med mig. Det gick snabbt och snart ligger jag på en bår igen och försöker få fram alla symptom med en röst som knappt existerar.
Underläkaren lyssnar på mina lungor och klämmer på min onda mage så att det gör riktigt ont.
Aj, aj, hojtar jag.
Magen är mjuk i alla fall vilket är ett bra tecken.
Om magen är hård så är det värre.
Lärkaren försvinner sedan för att kolla om det har kommit några provresultat än
och jag blir lämnad ensam.

Under tiden jag ligger där ensam kommer min mamma in till rummet.
Hon börjar så klart att göra samma sak som läkaren nyss gjorde.
Ställde samma frågor och trycker på min mage ännu mer.
Vi väntar och väntar för att få några resutlat och sen kommer underläkaren med en överläkare in i rummet.
Överläkaren krämmer lite mer på min mage och säger att alla mina värden är normal. Något förhöjt var något.
Mamma frågar självklart ut dem massa om de olika proverna för att höra att allt stämmer. Det är bra att ha en mamma som kan såna grejer så man får reda på allt hur det står till med en som man kanske inte kan eller förstår annars.
Ingen vet alltså varför jag har konstant smärta i magen, men om det blir värre får jag komma tillbaka.

Så var den vistelsen slut. Jag och mamma lämnar Karolinska.
Mamma får mig att lova att om jag blir sämre ska jag så fort jag bara kan hoppa in i en taxi och åka tillbaka.
Då kan det vara blindtarmen, hotar hon.
Karolinska i två timmar och sen middag med mamma avslutar denna berättelse.