Kate Nash & Detektivbyrån.

I lördags var jag och Ida på Debaser medis för att se Kate Nash live. Ida hade mäkta problem med att ta sig till Stockholm på grund av branden i Sollentuna, men när hon väl kom fram började det.
Vi åt middag och pratade. Drack öl och gjorde oss i ordningen. Så begav vi oss mot Medborgarplatsen lite fint försenade, mest på grund av tidsbrist i och för sig men ändå.
Väl där bestämde vi oss för att lyxa till det med rosa drinkar. Jordgubbsdaiquiri och hallonmojito. Gott var det och det var värt det där lilla extra och vi njöt varje sekund av det goda.
Kate Nash började spela och vi dansade. Jag sjöng med för full hals då jag kunde nästan varenda låt utantill efter att hela skivan "Made of Bricks" legat på mp3spelaren länge.
Hon började starkt med "Pumpkin Soup" i ett snabbare tempo som verkligen fick igång publiken i min mening.
Kate var mycket energifull och till gränsen galen. Spelade piano som en vilde och sjöng sin arga låt med extra mycket arg. Den brittiska engelskan var upptappat i takten med bandet men hon kunde också vara lugn och stå ensam på scen med sin gitarr och sjunga stillsamt låten "Birds". Mina favoriter var nog ändå hitlåten "Foundations" och den lite mindre kända låten "Mouthwash". Där såg man henne i sitt esse. De nya materialt man fick höra från henne fick mig att längta efter nästa skiva och undra vad mer som kommer hamna på den då jag förtjuste mig riktigt i låten
"I hate seagulls" efter ha hört den spelas på scen.
I slutet förstod varken Ida eller jag vad som hände när två män kom upp på scenen. Synligt påverkade och började spela med Kate. Och helt och hållet sjöng Kate tillsammans med dem Diana Ross "Stop! In the name off love". Konstigt var det men ack så bra. Ida och jag dansade loss och var glatt förundrade över sammarbetet. Extranummren slutade med en av mina favorier på skiva, nämligen "Merry Happy". Hon kunde inte toppat av det bättre. Det var en mycket bra konsert som vi båda uppskattade massa. Kate rockar. Jag är lite mer kär i henne nu än tidigare.

Efter konserten blev det dansgolv med skitbra musik. Jag hade mina röda pumps på mig så det blev klackarna i taket, bokstavligt talat. Ida och jag dansade loss och det kom bara bra låtar på bra låtar. Sådant som vi båda tycker om och vi var så glada. Det var verkligen en underbar kväll på alla sätt och viss.

Idag efter att ha spenderat lite tid på Östermalm satte jag på radion för att lyssna på p3 live där Detektivbyrån skulle spela. Och spela gjorde det. Jag fastnade för Detektivbyrån första gången jag hörde "E18" som låter lite som soundtracket i "Amelie från Montmartre". I vilket fall satt jag spikad runt radion och lyssnade. Även om bandmedlemarna pratar så dålig engelska mellan låtarna så att man börjar skratta så var musiken helt underbar och jag kände lycka i hela själen efter att ha hört dem. Ett halvtimmes lyckopiller helt enkelt.