Första dagen, onöjd.

Jag blir aldrig nöjd.
När jag är arbetslös säger jag att jag vill ha ett jobb.
Idag, första dagen på Sthlm: kaffe med mjölk ville jag vara ledig. Arbetsplatsen har en hel den kroppskontakt, vilket jag inte är van vid och inte heller att jag blir kallad "gumman" och likande gulliga uttryck. Ändå är jag så 80-talist av mig, det vill säga, rotlös som inte stannar på en plats där man trivs utan vill byta direkt.
Jobbet är lite emot det jag är med kaffe. De har en sådär espressomaskin och jag blir lite ledsen varje gång jag ska göra kaffedrinkar i den maskinen. Ändå tror jag att chansen att jag får jobbet efter denna dag och morgondagens provjobb är stor.
Så, vad har jag gjort sen jag kom hem idag? Tittat på jobb. Letat efter saker jag hellre gör.
Inte för att jag har råd att vara arbetslös mer men jag vill ha något över sommaren som jag verkligen kan tycka om. Mycket. Dock tror jag att om Sthlm skulle erbjuda mig jobb skulle jag ta det just på grund av att jag inte har råd att vara arbetslös längre.
Jag vet, jag ska väl inte döma ut jobbet helt efter första dagen, men det vara inte alls som jag hade tänkt mig. Inte alls så jag vill ha det på en arbetsplats.
Under dagen kände jag hur jag i bakhuvudet saknade människorna på Espresso House Stureplan. Hur vi ändå hade det bra där trots att chefen var som hon är. Jag funderade till och med på att skicka iväg ett desperat mail till den personalansvariga på Espresso House och be, tiga och vädja om att hon placerar ut mig på ett annat EH-ställe. EH kanske är mitt drömjobb. Eller skriver jag det bara för att jag inte har det jobbet längre?
Fast samtidigt känner jag att om jag ska jobba med kaffe vill jag jobba med bra kaffe och det har verkligen EH. Jag kan inte riktigt stå för dåligt kaffe, inte ens halvdant.
Än har jag inte skickat mailet till Sara personalansvarig, men det kanske händer även om det kommer vara tasktigt emot Sthlm. Lika taskigt som om jag börjar söka andra jobb och satsar mer på dem även om jag blir anställd.
Jag funderar mer och mer på om jag ska gå på arbetsinterujven jag är kallad till på torsdag bara för att se om jag kan få det, även om det bara är ett tillfället festivalkaffejobb. Men det kanske är mer värt att få fler och mer upplevelser men mindre pengar. Jag vill röra på mig. Jag känner mig lite fast.
Jag undrar också varför jag envisas om att vara i restaurangbranschen när det är ganska klart att stressen lite tar kol på mig och jag får ont i knän av att stå så länge som man gör i ett sånt jobb. Ja, jag vill jobba med människor, men det kan jag likagärna göra sittandes vid en kassa eller som barnflicka eller vad som helst. Människor hittas i många branscher, överallt.
Oh, jävla ambivalenta aldrig nöjda jag. Mina tankar om jobb är verkligen ovärda just nu.
Varför hittar jag inte drömjobbet på en gång för?
Skitliv!