Packning.

Jag håller på att packa för att åka till Sverige i morgon. Jag tycket att jag har massa plats.
Dock kände jag inte på min väska. Den är väger en hel del. Jag är i och för sig svag så jag tog fram vågen för att se hur mycket min väska väger mer exakt. Min väska innehåller mestadels utlästa böcker, de flesta pocket, men det är ett tiotal.
Jag får ha med mig 15 kilo för det flygbolaget jag flyger med. Jag ställde min väska på vågen och såg sifforna 19,4 kg visas.
Jaha. Vad att göra nu? Fyra komma fyra kilo måsta bort på något sätt. Det lutar åt ha att de fyra kg som handbage och hoppas att jag får med mig allt jag vill ha med mig.

Vakna med kaffe.

Idag vaknade jag överdrivet trött av Marcs steg i trappan. Vem behöver en väckarklocka när man bor i samma hus som ett barn? Det kändes som om jag var vaken några sekunder bara innan hela min tyska familj försvann ut genom ytterdörren och lämnade en alldeles för förvirrat trött Jenny själv i huset. Jag hann inte förstå något.
Jag tog en dusch med hoppet att det skulle väcka mig, men icke. Kallt vatten hjälpte inte ens. Jag tog mig därför en kopp kaffe.

Jag började dricka kaffe i januari i år under min baristatid. Många dricker kaffe så jag trodde inte att det skulle vara så farligt. Speciellt inte när jag drack extremt goda lattes med hjärtmönster på. Så fel man kan ha.
Min kropp tål inte kaffe. Det märkte jag väldigt snabbt. Då jag chockstartade med kaffe, minst tre shots espresso (vilket i och för sig inte innehåller lika mycket koffein som bryggkaffe) under loppet av en fem timmar period i många fall, förstod inte mitt hjärta vad jag höll på med. Hjärtklappning blev resultatet och jag blev och blir fortfarnde kaffehög. Kaffehögheten visar sig i former som överaktivitet, att jag pratar snabbare, att hela min kropp skakar och kaffehuvudvärk. Jag har lägst koffeintolerans och hade ingen aning om att kaffe skulle ge mig allt det där då jag inte har hört om någon som tål koffein så lite som jag gör.
Jag borde ha vetat att min kropp inte ska utsättas för kaffe, men nu är jag fast, även om jag numera bara dricker någon enstaka kopp kaffe i veckan.

Den koppen kaffe jag tog för ett tag sen för att vakna gjorde i och för sig att jag känner mig mer pigg, även om mina ögon fortfarande kliar av sömn. Jag är ju numera medveten om min låga koffeintolerans och därför drack jag bara en liten svag kopp kaffe med mjölk i. För att hindra hjärtklappningen och andra kaffesymptom. Så lite klarar jag väl ändå, var min tanke. Så fort kaffet rörde min mun märkte jag att jag hade fel.
Hjärtslagen slår lite snabbare nu och jag skakar. Jag känner också sakta med säkert hur huvudvärket närmar sig. Jag drack bara halva koppen kaffe. Jag borde ha tagit trötthet framför kaffehöghet.

Fultal

Jag snubblade in på sidan Fultal. En sida som räknar ut ens fultal.
Man räknar ut fulpoäng på två sätt. Man kan räkna ut differensen i ålder mellan sig själv och den person älsta personen man har legat med. Därefter man multiplicerar den siffran med antalet personer man har haft sex med. Man kan också ta åldersskillnaden mellan den yngsta och den äldsta person man gjort det med och antalet gånger personer. Detta görs för latmaskar som jag på Fultal.

Mitt resultaten för mig är att jag går med 80% chans på KTH och att mitt fultal är under Socialstyrelsens rekommenderationer. Jag klagar inte, men bilden av mig som ges i analysen stämmer inte det minsta med den jag är. I analysen om mig kan jag läsa hur jag borde tas in på Chalmers för mitt egna bästa och textraden Det är även lättare för samhället att sätta in stödåtgärder om många med fultalshandikapp är samlade på ett ställe. Exempelvis diskuteras just nu inrättandet av en "jourhavande stylist" på alla Sveriges tekniska högskolor.

Det är ju promiskurösteten som räknas och då jag varit i ett monogamt förhållande i nästan fyra år under mina tonår så är min promiskuröstet låg. Ändå jag är nöjd.

Att leka.

Igår lekte jag och Marc med klossar. Vi fixade och donade. Lekte att de var fyrer och ormar och räknade tillsammans. Något som Marc, i sina unga ålder, börjar bli väldigt bra på. När han vill det vill säga. Man kan inte tvinga honom att räkna rätt. Det gör han bara när han vill.
I alla fall, lek och stök under lång tid sittandes på bänken i matsalen. Efter en lång stund vill ha att vi ska leka i hans rum. Jag är lite slutkörd efter att jag den senaste halvtimmen har burit Marc hit och dit under lekens gång, så Marc går upp till sitt egna rum själv. Jag sätter mig till ro och börjar läsa, men det dröjer inte många minuter innan jag hör "JENNY!" komma från rummet ovan.
- Marc, vad vill du?
- Leka uppe?
- Jag känner inte för att leka nu.
- Du kan titta på.
- Vi har lekt så mycket redan. Jag vill läsa.
Marc ser lite fundersam ut innan han fortsätter att prata.
- Läsa här?
- Ska jag läsa i ditt rum?
- Ja. I sängen.
Marcs säng har nämligen en hel del böcker som han bläddar i innan han somnar på kvällarna.
- Okej.
Jag sätter mig i Marcs säng och öppnar boken "Tiger & Bär" om Tigern och Björnens resa till Panama och börjar läsa. Marc ser hur jag sitter där och spelar med bilar under sängen och börjar prata igen.
- Du kan lägga dig och läsa.
- Okej. Jag lägger mig.
Så ligger jag där och läser barnböcker på tyska och lyssnar på Marc som pratar lite då och då medans han fortfarande leker med bilar. Han vill inte att jag ska läsa högt. Han vill bara ha sällskap. Sällskap på så sätt passar oss båda då han vill leka själv och jag vill läsa.
Den där Marc är allt för söt ibland.

Sömnlös.

Andra gången på kort tid är jag sömnlös.
Jag finner ingen ro. Hela jag är rastlös utan att jag har hittat lösningen på rastlösheten.
Det betyder också att jag inte kan sova. Sitter med en kopp sömnte i handen och försöker bli trött. Det går inte alls.
Jag låg och försökte somna i en 40 minuter ungefär innan jag gav upp. Det är bara ovärt att ligga där och vänta på att sömnen ska komma. Så läste jag. Gick upp. Och sitter än här.

Anledningarna till sömnlösheten/rastlösheten kan vara någon av dessa:
- intaget av två koppar kaffe
- sömn konstigt och obekvämt i en för liten bil
- ogörandet av allt, väldigt passiv dag men inget hänt
- för många tankar på en gång.

Jag ska försöka mig på det där med sömn strax igen.

Mot nya äventyr.

Det händer en hel del i mitt tyska liv. Jag sitter vid en dator utan bokstav a men en prick över till exempel (och att trycka ALT+134 tar för lang tid just nu).
Men det är inte de detta inlägg ska handla om.
I helgen, eller rättare sagt om ett tag, drar jag iväg till en stad en bit utanför Hannover. Det betyder ungefär fyra timmars bilresa härifran. Där fyller Marcs kusin Lena ett och jag ska pa barnkalas. Lena och jag har hunnit bli bra kompisar under den tiden hon och hennes mor och far, Michaella och Valdemar, spenderade tidigare i ar. Barn kan verkligen inte motsta mig verkar det som.
Jag tackade ja till resan utan att tveka. Jag vill ju uppleva sa mycket av Tyskland som möjligt under den korta tid jag är här. Självklart sa fragde jag inte efter sa manga detaljer om resan och nu nagra timmar innan vi ska aka fick jag reda pa att vi stannar hela helgen. Inte mig emot, men ibland undrar jag varför jag inte fragar de viktigare fragorna innan jag tackar ja. Dock skulle det inte vara lika mycket äventyr om jag visste allt om resan i förväg, eller hur?

När jag sa till Sebastian att jag följer med började han genast prata om julmarkanden vi ska till. Klockspelet vi ska se och allt vi ska göra. Om den konstiga varma fruktdrinken vi ska dricka. Jag är skepiskt till denna drink men da jag redan har druckit glog (rom med varmt vatten och socker) kan det inte vara värre.
Det kommer säkerligen bli kul och jag är förbredd med kameran i hand för att fota det jag orkar och vill. Fotolusten har lite tagit slut när jag har varit här. Det är inte alls sa mycket kvantitet som tidigare, pa gott och ont. Jag vill minnas allt när jag kommer tillbaka sa jag har redan en mapp sparad med minnesbilder i hjärna och bilder pa saker känns ibland som en överdrift.

Nästa vecka börjar sista veckan av tysk-kursen för aret.
Heja! Jag är lycklig. Jag behöver en paus för att jag ska kunna lära mig nagot mer.
Lördagen den 20e tar jag planet till Sverige. Jag ser verkligen fram emot det hela. Jul spenderas med mor, far och bror i Trosa. Sen spenderas nagra fler dagar hemma i Stockholm med det lilla kollektivet som jag har saknat sa mycket.
Morgen den 28e tar jag mitt pick och pack och flyger iväg till Krakow, Polen. Där spenderas nyar med min tyska familj innan vi drar vidare till de polska berg och spenderar en tid där. Därefter blir det Berlin ett tag. Jag och Sebastian ska kulturnörda oss pa alla museeum som fangar vart intresse och dricka öl pa alla kneipen som fangar vart öga.
Mot nya äventyr!!!

Frankfurt i bilder.

Rak höger.

Ibland blir jag så trött på det här tyska språket så att jag får ont i huvudet.
Igår var en sådan dag. Där satt jag och tittade på en vit tavla där det stod för många ord i en mening som tydligen var helt logisk. Mitt huvud snurrade av allt konstigt som fanns i den mening. Sen gjorde min lärarina om mening så att den blev ännu svårare, men fortfarande helt grammatiskt riktigt. Vi är tydligen på den nivån i vår tyska då vi ska förstå såna saker, men de flesta av oss satt som frågetecken och förbannade det jävla landet vi numera bor i.
Vi argummenterade för att få till en enklare mening och tyckte att den skulle kunna se bättre och lättare ut och i vår invandrarögon. Mycket mer logiskt ut.
Men nej. Varför ska det här språket vara lätt? Nej, nej. När man tror att man precis har fått sitt finger runt det hela slår tyskan ner en med en rak höger som tar ett tag att återhämta sig från. Om och om igen.

Jag får höra att jag pratar bra tyska för att ändå "bara" ha varit här i tre månder. Dock blir jag ledsen på det här språket då jag finner det väldigt svårt att få det verkligen helt rätt. Det är för mycket att tänka på.
Är det en preposition, hmm, ja och styr den dativ eller ackusativ?
Är det ett konektorord? Ja, men vilken position ska jag då ställa det börjda verbet på?
Det är bara en massa frågor man hela tiden måste ställa sig för att få det här språket helt rätt och när jag talar kan jag inte hålla på att tänka så för det skulle ta mig för lång tid att svara på något då. Dock hatar jag alltid när jag gör den minsta missen i språket. I alla fall om jag vet hur jag kan rätta till det.
Idag har jag ännu en lektion i tyska. Undra med vad jag kommer få en rak höger med idag.
Warum einfach wenn schwierig ist? (varför lätt när det är svårt?)

Telefonera.

Jag har precis suttit i telefon i över en timme.
Det är inte något jag vanligtvis gör. Inte alls. Jag pratar snabbt i telefon så att jag slipper prata länge. Jag är definitivt inte van vid samtal som i grund och botten inte har någon mening utan bara för att man vill höra den andres röst och prata av sig lite. Ändå har jag inget emot det hela.
Den jag pratade med är min tyske vän, Oliver alias Olli. Han som jag var för några veckor sen hälsade på i Frankfurt. Han som alltid är lika prataglad och har alltid saker och säga. Nya teman och prata om. Idag var fuskigt för mig för vi pratade faktiskt engelska. Gosh.
Grejen är ju att vi har en liten språk-konflikt med varandra. Han vill lära sig bättre engelska och jag vill lära mig bättre tyska. Han tycker att han redan kan tillräckligt bra tyska(modersmålare liksom) och jag tycker jag kan tillräckligt bra (talad)engelska för att inte behöva underhålla den flitigt (komdieseriesnörd där min engelska är lärd). Ibland får man därför kompromissa och varierara språk.
Ett stort huvudämne rörde sig om helgen och hans födelsedag som är idag. För mig blir det en repris av Frankfurt i helgen för att fira Ollis födelsedag.
Så jag tänkte ta några utdrag ur av några samtal.

- Why are we talking about this?
- I don't know. We always talk about stupid things.
- That's stupid. We should stop.

- You take walks?
- Yes.
-That's lame!
- No. Your lame!
- You don't look like a girl that takes walk.
- Ehm.. What kind of a girl do I look like then?
- I don't know but when I think Jenny I didn't think walks.

- Did you just call me old?
- No! I just mean.. No!
- What do you mean then?
- Did I just call you old?
- Yes.
- Ah. I.. I don't know... That's such a rookie mistake. You shold never call a girl old!

- What do you want to do in Frankfurt?
- I want to see the gigint tree! The humangous Christmas tree!
- What? What tree?
- Haven't you seen it? It's huge! And it's transported from Austria! It took 48 hours. And it's huge! I just saw it on TV. How can you not have seen it?
- I don't know. Where is it?
- I don't know. Somewhere on the Weinhnachtsmarkt. I want to see it. It's huge!
(Trädet är Tysklands största julgran som det har lagt galet för mycket pengar på).

- We're talked to long.
- Yes. How long has it been?
- I don't know. Forever?
- Oh. Forever?
- No but 45 min. Long. I'm hanging up.
- Okey.
- But I'm not sayning goodbye.
- Good night. Sleep well. Bye.
*klick*