Språk.

Jag är flerspråkig. Det har jag varit så länge jag kan komma ihåg och jag minns fortfarande att jag som liten, någonstans mellan tre och fem, tänkte mestadels på spanska.
Och jag pratade finska samt bodde i Sverige.
Där hade jag tre språk. Tre språk som tack vare mina föräldrar fortfarande finns bra i mitt huvud även om jag inte använder alla lika flitigt längre. Man kan nog säga att min spanska skulle behövas fräschas upp men förståelsen i språket är fortfarande där och orden finns även om det måste letas efter ett tag.

Sedan jag kan minnas pratades det alltid tre språk i vårt hem. Mamma pratade spanska med mig och bror. Pappa pratade finska med mig och bror. Sen pratade det svenska med varandra och bror och jag pratade under dagarna på dagis samt med varandra.

Redan på dagis hade Tim och jag hemspråksundervisning. Något jag minns förvånasvärt bra. Någon gång i veckan kom en lärare i spanska till dagis och satte sig med oss och pratade spanska och lekte. Det var inga svåra saker men mest för att hålla det igång.
Dock när man bor i en så liten stad som Trosa försvann denna lärare från staden.

När Tim och jag sedan började skolan hade vi hemspråksundervisning i finska en gång varje vecka efter skolan. Det var också mest lek. Vi lärde oss ord och under tiden lektionen pågick pratade vi bara finska.
Detta dog tyvärr också ut i och med att läraren fick annat för sig plus att Tim och jag, av någon anledning, tröttande på att ha finska efter skolan. Troligen för att vi såg hur alla andra gick hem medans vi satt kvar i ett grupprum.

När man går i svensk skola så börjar man med engelska tidigt. Det är sånger och man lär sig att räkna och sådana små saker. Detta språk skulle också läras och Tim och jag skulle gärna vara bättre än våra klasskamerater. Därför gick vi, någon dag efter skolan, på extra engelskakurs för barn vår ålder. Vi sjöng mest vad jag minns och vi var någonstans mellan sju och nio år gamla om jag minns rätt.

Tiden går och helt och hållet befann jag mig i sjätte klass. Det var dags att välja ett B-språk. Det naturliga valet var att välja spanska, men igen, att bo en i småstad har sina nackdelar när det kommer till lärare. Läraren i spanska hade samma år som jag skulle börja läsa B-språk slutat. Trosa som liten stad tar tid på sig att skaffa nya lärare och staden är ganska långsam. Så jag skulle välja mellan franska och tyska.
Far sa genast att jag borde välja tyska då franska är svårare (något som jag verkligen betvivlar såhär i efterhand) och närmare svenskan därför lättare att lära sig. Jag hade ingen som helt känsla till något av språken och kryssade i att tyska.
Tyskalektioner var helt annat från de andra språken jag hade läst. Vi började inte med sånger. Vi blev direkt inslängda i språket då vår lärare ansåg att det var bäst att börja prata tyska direkt med oss från första stund. Den studen tyckte jag det var ganska häftigt. Ett nytt språk och sådär direkt var häftigt för 12-åriga Jenny.
Dock dog intresset lite med tiden. Jag hade aldrig svårt för språket men jag försökte aldrig. Jag anstängde mig inte tillräckligt även om jag kunde en hel del. Jag satt där på lektionerna. Tyst. Antecknade. Vår lärare var ganska tråkig och de flesta jag läst tyska med var redan i sjuan trötta på språket. Jag gjorde inte ett ljud ifrån och satt där. Lärde mig ord för mig själv, men inte tillräckligt intensivt. Läste texter för mig själv, men aldrig högt. Räckte aldrig upp handen.
Ändringen kom första terminen i nian då jag började anstänga mig lite och lyckades få till ett VG i slutbetyg när jag började räcka upp handen lite. Jag tror att jag skulle ha klarat ett MVG om jag försökt lite tidigare.

Till gymnasiet gick jag samhälleventenskapliga linjen inrikning språk i en skola i cenrala Stockholm. Något som är bra med att komma från Trosa var att oavsett var man valde att gå i skolan betalade kommunen resvägen, då Trosa är för litet för ett eget gymnasium. De flesta valde närmare städer som Nyköping och Södertälje men inte jag.
Jag minns att jag inte var så säker vid mitt val av linjen, men att jag visste att jag ville läsa språk.
Under gymnasiets tre år läste jag därför spanska, tyska och en gnutta latin. Gymnasiet var ännu en tid jag inte orkade bry mig och skulle säkert ha fått bättre betyg i både spanska och tyska om jag försökt, men det hände så mycket när jag var mellan 15-18 år.

Valet efter gymnasitet var finska. Här skulle jag lära mig den sagda svåra grammatiken på riktigt. Inte bara säga rätt utan också veta varför det är som jag säger. Jag skulle lära mig skriva. Läsa bättre och prata mer.
Så jag flyttade från Trosa till Uppsala och började läsa finska A. Något som till en början var väldigt för lätt. Nybörjarkurs var det ju och jag pratade redan språket så när vi skulle lära oss klockan blev jag fruktansvärt rastlös då jag kunde det utan problem.
I finskan hade vi världen bästa språklärare. Den bästa och mest motiverande språkläraren, eller doktoranden, jag någonsin har haft. Lari. Han hade precis flyttat till Uppsala från Helsningfors för att undervisa och fortsätta doktorera. Han pratade dålig svenska med grov finsk brytning till en början men blev hela tiden bättre.
Han gjorde det otroligt roligt och intressant att lära sig allt och han är en av anledningarna jag fortsatte att läsa finska B sen. Det var en kul språkera.
Dock åkte han tillbaka till Finland efter det och då var bara den gamla, tråkiga och väldigt stränga proferssorn där att lära ut finska C. Jag försökte mig på finska C på distans hösten 2007 vid Uppsala universitet igen men insåg att tripplastudier och pendla till Uppsala ofta inte skulle hålla. Dessutom var läraren fruktansvärt tråkig fortfarande.
Jag hade också en släng av isländska när jag studerade i Uppsala. Dock bara en släng.

Jag litar fortfarande på min finska även om jag inte pratar det så ofta som jag borde. Speciellt inte nu när jag bor i Tyskland. Jag försöker tänka på finska till och från och ska nog ta mig en resa till Helsingfors när jag är tillbaka i Sverige och låta finskan flyta fritt.
Min spanska finns där även om den är långt bort ibland och måste letas efter. Förståelsen finns fortfarande och det är sällan jag har problem med att förstå spanska.
Min engelska blir ständigt bättre också. Mina lärare i engelska skulle inte säga att jag var någon stjärnelev precis men nu är jag det. Det tog mig lite tid men nu litar jag fullt och friskt på min engelska och underhåller den dagligen.
Svenskan behöver jag väl inte nämna funkar, även om ständiga småfel och tempusfel uppkommer när jag skriver.
Min tyska förbättras ständigt också. Jag vet att jag gör många småfel både i det skriva och talade språket men jag kan en hel del. Jag tar mig mer än fram och har lätt att förstå. Jag är fruktansvårt trött på språket, men jag fortsätter.

Nästa mål blir väl att lära sig ett nytt språk i någon annan språkgrupp. Något slavisk kanske eller något asiatiskt eller något annat. Jag vill ständigt bli bättre på de språk jag kan. Spanska borde jag till exempel öva upp.
Eller ska jag kanske börja med likande språk? Jag är lite sugen på estniska, ganska likt finska, men lite svårare. Isländska får min tunga att försöka rulla sig på konsiga sätt men det är ett kul språk. Jag skulle också kunna läsa portugisiska, som jag tycker är ett väldigt fint språk.
Mellantinget jag kan komma på är ungerska. Ungerska är ett finsk-ugriskt språk men det liknar inte finskan så mycket alls i orden.
Vem vet? Man kanske inte behöver kunna fler än fem språk, men jag vill nog.