Alice, oh my dear.

"I'm seven and a half, exactly."
"You needn't say 'exactually'" the Queen remarked. "I can believe it without that. Now I'll give you something to believe. I'm just one hundred and one, five month and a day."
"I ca'n't believe that!" said Alice.
"Ca'n't you?" the Queen said in a pitying tone. "Try again: draw a long breath, and shut your eyes."
Alice laughed. "There's no use trying," she said: "one ca'n't believe impossible things."
"I daresay you haven't had much practice" said the Queen. "When I was your age, I always did it for half-an-hour a day. Why, sometimes I've believed as many as six impossible things before breakfast."

Jag tänkte på det här med omöjliga tankar här om dagen och började skumma igenom mitt läsex av Thought the Looking Glass nyss. Citatet var mycket lätt att hitta. Sidan är numera vikt, för ännu lättare att hitta tillbaka och raderna är understruckna. Jag borde alltid ha mitt läsex med mig för att jag saknar Alice lite då och då.
Nu har jag självklart skummat igenom mina favoritdelar av båda böckerna. I mitt huvud finns bara Alice-citat och jag sjunger "Twinkle, twinkle, little bat" om och om igen. Jag tänker att jag lever baklänges och att mitt minne fungerar åt båda hållen. The White Queen kommer ju ihåg saker bäst som händer veckan efter nästa. Jag vill måla vita roser röda och sjunga "Painting the roses red" (från Disneys verion av boken) och säga "Off with there heads". Se Humpty Dumpty på sin mur och prata om dikten "Jabberwocky".
Ha Unbirthday party med massa te samt att se cheshire cats leende...
Min dag kommer minst sagt vara Alicefylld och jag gläds.

"The crow must have flown away, I think" said Alice: "I'm so glad it's gone. I thought it was the night coming on."
"I wish I could manage to be glad!" the Queen said. "Only I never can remember the rule. You must be very happy, living in this wood, and being glad whenever you like!"