Barcelona.

Barcelona är fint.
Idag har det varit strålande solsken hela dagen och jag har promenarat i massa timmar. Jag har skavsår på hela ena foten efter att ha använt nya skor alldeles för länge, så jag haltar lite. Jag försöker att låta bli men mitt ben tycker inte riktigt om mig efter alla bravader vi har för oss här.
Jag kan inte riktigt fatta att jag är här ibland. Mindre kan jag förstå att det bara är två dagar kvar här.
Måndag och tisdag. Det känns som om jag har så mycket kvar att se, att göra men på så kort tid.
På onsdag morgon åker jag härifrån. Jag har ingen aning om när bussarna till flygplatsen går eller något. Men jag har en biljett till bussen. Det är alltid något. Jag borde fixa middag nu men orkar inte riktigt. Kroppen är trött efter flera timmars promenerande och turisöverdosen jag fick efter ett tag.
Det blev för många turister. Alla hade kameror och trängdes. Det var jobbigt. Då fick jag nog. Sandig över hela benen med de bästa solglajerna man kan hitta för en euro haltade jag till tunnelbanan och åkte hem. Till lillebrors lägenhet där lamprona mystiskt har slutat fungera på en hel del ställen.
Men ja.. middag var det. Hmm.

Lite mer Berlin.

Då har bilderna från Berlin börjat synas och den till väster är en av dem. David är både med och har tagit den.
Vi går på gatorna av Berlin lite småbakis och driver omkring. Sen finns det väl också några mindre charmerande bilder på alla i sällskapet, men men... Också några videoklipp. Det var väl mindre bra men man kan bara skratta när man ser allt. Det var en så jävla bra resa. Så värd på alla sätt och vis.
Det enda dåliga med Berlin är att de bara har dåligt kaffe. Resten i Berlin är bäst. Jag gillar verkligen den där staden skarpt. Jättemycket. Jag ser fram emot att åka tillbaka och hoppas att det blir snart. Oh, älskade Berlin. <3

Lite att göra.

Jag känner mig lite understimulerad i Trosa.
Det finns inte så mycket att göra i den här staden och jag har heller inte så många vänner som bor kvar här.
Idag har jag ätit lunch med mamma på restaurangen Två bönor.
Gått omkring på torget.
Träffat Monika, som faktiskt bor kvar i Trosa-området i sitt eget hus, för att fika och snacka strunt/skvaller/relevans/vuxenpoäng och så vidare.
Hanna, på Hannas café, göra goda latte macchiatios men det blir lätt trångt i ett fik med fyra bord.
Blivit skjutsad till pappas företag för att klippa och klistra i två timmar. För det fick jag lite pengar och ett par nya vantar. Ganska bra det.
Handlat och träffat på Maria, som inte längre bor kvar, och snackat ett tag.
Gått hem i tunn klänning och strumpbyxor när det ligger några centimeter snö på marken. (Nej, jag frös inte. Jag hade varma skor, halsduk, mössa och handskar på mig. Då kan man inte frysa.)
Fått god middag med räkor.
Bloggat en del och hittat bilderna som ni ser nedan.
Ätit godis och sett på TV-serier.
Nu kanske man borde gå och lägga sig. Det är en dag till i Trosa kvar.
Men just för stunden känns det som om jag bara mellanlandar lite innan det är dags för nästa äventyr, Barcelona.
Jag vill bara att det ska börja. Nu!

Vad man kan hitta...

..när man tittar igenom datorn hemma i Trosa.
Bilder man aldrig tidigare har sett och knappt minns att de finns.
Mamma tar många bilder som man glömmer bort finns.
Tack, mamma.

Favorit i repris.

Man måste hoppa vid Berlinmuren när man är i Berlin.

Berlin, mars 2008.

Jag saknar redan Berlin.





Här är några av de fina bilderna.

Stopp.

Då var man hemma igen då.
Eller inte hemma hemma, men hemma hos mamma och pappa i Trosa.
Mamma och pappa hämta mig i Vagnhärad efter en bilresa, med ett antal komplikationer, som tog 14 timmar ungefär. Kort tid. Vägen ner tog 19 timmar efter andra komplikationer, men det är ett helt annat blogginlägg i sig.
Jag kände mig vemodig som lämnade Berlin. Den staden är för bra för att bara spendera några dagar i. Där ska man vara länge.
Nya människorna som man på vägen hem kände bra efter några dagar. KFC-frossa som sista måltid var en hit men också konstigt. Det är inte alla som köper kyckling för 500 kronor i massa olika storlekar och formar för att äta verkligen allt. Personalen och alla andra i restaurangen tittade på oss och skrattade eller likande.
Taxichaufförer är trevliga i Berlin. Man kan lära sig mycket av dem.
Döner, kebab men godare, är den bästa maten, som ska ätas på samma dönerställe varje kväll med ett sexpack Berliner-öl för fyra euro.
Kreuzsberg, Berlins söder, är klottrigt, billigt och speciellt.
TV-tornet är omöjligt att bestiga.
Att gå istället för att ta det den utbredda kollektivtrafiken slutar men att man går i mer än en timme istället för att åka fem minuter.
I Berlin har man pant på flaskor i barer. Det är konstigt.

I morgon kanske jag orkar hämta kameran och lägga upp lite bilder.
Dessutom skriva mer.
Nu ska jag stoppa lite från Berlin och softa i Trosa.
På torsdag blir det Barcelona.

Dags.

T minus 11 timmar kvar.
Beeeerlin!!!!

Fylla.

Det har gått dagar.
Dagar med fylla.
Eller, ja. Firanden kanske man ska säga, för det låter lite finare och stämmer också.
I lördags tog jag tåget till Uppsala för att träffa Ida.
I hennes korridor skulle det vara förfest innan utgång på nation.
Ida fyllde nämligen år i söndags. Så där var jag.
I ett litet korridorkök med massa kostvetare runt om mig. I ett litet korridorsrum på golvet tittades på schalger med allt för fulla människor som skriker och fyller rummet.
På Norrlands nation senare dansas det. Norrlands är stort. Det är lätt att man går ifrån varandra. Detta händer också. Flera gånger. Vid ett tillfälle orkar jag inte ens leta efter Ida och gänget utan börjar prata/dansa med radom kille. Han bjuder på öl och vi pratar ett tag till.
Sen hittar jag Ida igen och glömmer den radom killen. Det sämsta var dock att jag gav mitt riktiga nummer. Jag måste sluta göra det.
I vilket fall slutar kvällen med nattmat på en full snabbmatsresurang och vinglade tillbaka till Idas korridorsrum mitt i natten. Hemma, 04:30.

Dagen därpå spenderas promenerade på Uppsalas gator och drickandes kaffe med Ida. Löve.
Underbar dag som slutar med ännu mer kaffe med två främlingar/nya bekanta och Mirjam.
Sömntrötterier hemma i soffan efter en hel dag av full rulle och kanske för mycket kaffe. Även om det inte kändes.

I går var det jävla St Patricks Day.
Denna spenderas på jobbet till 19:30. Därefter irländsk pub. Massa människor. Gratis öl. Snus och cigg (varför i hela världen?). Prat med en kock och nostalgiska espresso house fyllesamtal med en kollega i kilt.
Allt det där. Kvällen slutar lite i konstigheter men jag lyckas få tre hela timmars kvalitetssömn innan det är dags för öppningspass på jobbet. Åker hemifrån 05:20.
Klockan elva känner jag att det är dags att sluta dagen men det är massa timmar kvar tills mitt pass tar slut och jag knarkade kaffe för att ens kunna hålla mig vid liv. Usch, vilken hemsk dag det är.
Den bara fortsatte dålig och sämre. Karma kanske?

Nedräkning.

Två dagar och cirka åtta timmar kvar tills Berlin.
Åtta dagar kvar tills jag är mellan resor i Trosa.
Tio dagar kvar till Barcelona.

Lättnad.

Idag på jobbet skällde min bitch till chef ut mig för något jag gjorde igår.
Hon frågade hur jag tänkte när jag gjorde det felet och bara bara ryckte på axlarna. Jag kände inte att det är värt att orka säga emot henne mer. Hon är minst årets sämsta chef och det kan de flesta hålla med om på jobbet.
Inget spelar ändå någon roll längre och det enda jag gör är att skratta inombords åt hennes ilska som inte leder någonstans.

Jag vet att jag var ledsen när jag blev av med jobbet men nu när lite tid har gått känns det som om det var det bästa som skulle kunna hända.
Hela jag känns lättare. Allt är lättare. Jag har mindre ångest och mindre stress. Tid för mig. Kan planera spontana saker som jag har viljat göra under en tid. Planera inför nästa termin och börja tänka efter vad jag verkligen vill.
De planerna handlar om andra saker än Stureplansjobb.
Jag känner mig glad och vet att allt kommer att lösa sig. Hur är jag inte säker på än men det känns lättare.

Inget kan få mig att sluta vara så glad som jag har varit de senaste dagarna.
Såhär glad är jag. (även om det här är en gammal bild) Hela tiden. Det känns skönt. Världen är lite vackrare nu.

Syskon.

Syskon, Timcito spenatsoppa och Jenny som ser ut som en anka.
Snart ska jag hälsa på den lille Cito.
Jag längtar. 14 dagar kvar. :)

Nattlängtan.

Varje dag längtar jag till nätterna.
Då jag sitter sömnlös i min säng och skrattar.
Testar alla sovpositioner jag kan man somnar inte.
Så jag skrattar lite mer åt dumheter.
Åt tyska får, Tvtornet, konstiga klubbar med 60-talstema, främlingar i en bil, "nyheter" och allt det där.
När jag somnar många timmar senare är det alltid med ett leende på läpparna.

I've met someone who makes me feel seasick. Oh what a skill to have. Oh what a skill to have.
/ The Wombats - Kill the Director

All in.

Jag är All in.
All In Hostel Berlin.
20e-24e mars.
Främligar.
Bil ner.
Dricka öl.
Second hand shoppa.
Bil tillbaka.
Stanna i Trosa och packa om för att åka till Barcelona.

Älska sponta grejer.
Men det skrämmer mig lite också.
Jag har tre pass som jag måste byta bort (/sjukanmäla mig från).
Jag är All in.

Barcelona.

Från Stockholm (Skavsta) (NYO) till Barcelona (Girona) (GRO)
to, mar 27
Avgång Stockholm (Skavsta) (NYO) 07:30
Ankomst Barcelona (Girona) (GRO) 10:40

Från Barcelona (Girona) (GRO) till Stockholm (Skavsta) (NYO)
on, apr 02
Avgång Barcelona (Girona) (GRO) 10:05
Ankomst Stockholm (Skavsta) (NYO) 13:15

Det är bokat och klart!
Jag åker till Barcelona. :D
15 dagar kvar. Yay!
Españia!

Nej.

Nej.
Sen förra inlägget åkte jag till jobbet.
Redan på väg till tunnebanan kände jag hur min mage inte vill vara med. Jag skakade av frossa på tunnelbanan och mådde illa. Ändå klarade jag mig de hela tjugo minuterna till centralen, men känner hur jag bara mår sämre.
Det går inte att jobba idag. Chansen att jag skulle spy på jobbet kändes maximal.
Så jag ringde chefen. Hon sov. Jag berättade hur läget var och sa att jag inte kommer att jobba.
Satt mig på tunnelbanan hem med krampsmärtor i magen igen. Kommer till Tensta och min kropp orkar knappt gå av tunnelbanan för att gå hem. Allt säger emot.
Nu, en timme senare, ligger jag i min säng. Jag ska somna om och hoppas att allt är bättre när jag vaknar igen.
Den här dagen har börjat så dåligt så jag hoppas verkligen att den blir bättre.

Jag vill ligga i min säng.

Klockan är supertidigt.
Jag ska åka till jobbet snart.
Jag är förkyld och känner att jag borde ha sovit mer än fyra timmar.
Jag kom hem vid tolv efter att ha stängt igår och vill egentligen bara sova mer. Somna om.
Drömma lite och vakna med otäppt näsa och ork tillbaka. Inte med ett tugnt huvud alldeles för trött för att orka vara med i leken. Jag orkar inte träffa min chef idag. Jag vill bara vara lite själv. Under täcket där det är varmt och inte kallt som det är överallt annars.
Det känns verkligen som en bra dag idag...
*snörel*

Birds are dying.

Inlägget skulle också kunna heta The dead bird day, men lite insperation av filmen "Into the Wild" där han kommer på namn på de olika dagarna han upplever.

Idag började som en toppdag.
Jag var glad. Vaknade på rätt sida. Hade på mig den fina nya randiga kjolen. Och kände att världen var så fin.
Detta ändrades när jag kom till jobbet.
Ett tag där var jag fortfarande lika glad, sen gick det utför. När den döda duvan kom in i bilden.
Det visade sig att en duva, också känd som zombieduvan tydligen, hade blivit ihjältrappad av några killar på uteserveringen. Zombieduvan är (eller var) en duva som var helt orädd för människor som var på uteserveringen samt såg så ut som om den hade kommit tillbaka från döden, som en kollega beskrev det.
I alla fall, så hade några killar i 16-18-års åldern trappat ihjäl den och den låg död på uteserveringen. Någon var tvungen att ta hand om den. Alla vägrade, utom jag. Nemas, tänkte jag. Någon måste ju göra det.
Så jag gick ut. Platshandskar på och soppsäck med mig.
Killarna stod kvar och tittade konstigt på mig när jag sträckte mig ner för att ta upp den döda zombieduvan. Jag hade duvan i min hand hur den fortfarande var varm. Det var inte länge sen den dog.
Jag stoppade förskickigt ner den i soppåsen och gick in igen. Jag gick ner i sopprummet och höll i påsen ett tag. Tog ett stilla farväl av duvan och kastade sen påsen.
Vilka människor det finns i världen. Vad hade den duvan gjort de killarna som med flit ringade in den och trappade ihjäl den?
Det var en tragisk händelse i min dag.

Nätverk.

Man ska nätverka. Det är alltid bra.
Jag lärde känna en kille på EH-festen.
Igår fick jag reda på att han har gått och blivit platschef på ett Espresso House här i stan.
Han frågade mig om jag hade lust att hoppa in på några pass.
Vad värt det är att nätverka.
Närverka mera.

Livet i prickar.

Ni som läser kanske har förstått av tidigare inlägg att jag älskar klänningar.
I veckan som har varit skaffade jag mig en ny. En svart knälång klänning med (ganska stora) vita prickar på second hand (så klart).
Den har en A-formad urringning och korta ärmar. Ganska mycket en 50-60-tals klänning och jag ser lite ut som en bakgrundssångerska, en doa, i den. Det känns så väldigt hett.
Igår hade jag den klänningen på mig.

Idag när jag kommer hem från jobbet utsliten och smutsig hänger det en ny klänning i min lampa.
Det är en jättefin röd klänning med små vita prickar, djup urrringing i V-form och sidenband. Sambosarna visste att jag hade spanat in den klänningen, men aldrig trodde att den skulle passa. Storlek 34 är litet.
De hade i alla fall köpt den till mig och påstod att jag så klart skulle komma in i den.
Efter en dusch drar jag på mig klänningen och så den sitter. Underbart. Lite stor över brösten men annars helt perfekt. Det är kärlek förklädd i en klänning. Även om jag bara ska gå några hundra meter hem till Mirjam för middag så hade jag klänningen på mig och drog också på mig mina röda pumps.
Jag kände mig så underbart fin för visst var jag det.
Det var lycka in i själen. Livet i prickar är bra.

Everything is going wrong but we're so happy.
Lets dance to Joy division av The Wombats

Långt hår.

Ibland är jag sådär tjejig.
Jag saknar mitt långa när jag ser bilden ovan från oktober 2006. Några dagar innan jag klippte bort det.
Kom tillbaka! Håret, kom tillbaka!

Kickad.

Min chef hatar mig.
Jag fick sparken på grund av att hon inte tycker att jag visar engagemang och det inte verkar som om jag vill vara där.
Jag jobbar aldrig med min chef och sa det. Jag tycker hon har fel, men hon var jättebestämd. Det var så det skulle vara. Nu har jag två veckor kvar på Espresso House.
Sen har jag bestämt mig. Jag åker till Barcelona. Träffar Cito och softar i några dagar.
Nytt jobb fixar sig alltid. Det är inte som om världen går under för att man har en chef som är en bitch (så tycker alla på mitt jobb). Jag har erfarenhet från mycket och kommer klara av att få ett nytt jobb snart; jag har ju redan sökt en del. Nu är det bara att vänta lite.
Kommer ändå får en bra lön som det blir Barcelona för hela slaten för.
Niceo. Stureplan, ni kommer sakna mig! Mer än ni tror.

Februarilista.

Det har hänt massa men i natt väljer jag att skriva februarilistan här.
Feburari som har varit ångestmånaden och eventensmånad.

- Sett på halva superbowl på en sportbar.
- En diskmaskin har kommit in i våra liv.
- Jag, Anna och Clara la alla våra matpengar på alkohol.
- Köpt kalsonger till mig, sambos och extrasambo Mirr.
- Varit fattig.
- Kollektivet Dyvinge har haft sin byxlösa inflyttningsfest. Vilken hit det var. Jello-shots, sockervadd, popcorn samt 90-talsmusik. Då kan det inte gå fel.

Jello-shot.

- Varit enormt superbakis dagen efter och hängt med många människor i Annas säng.
- Sett för dryg ut för att få köpa pizza.
- Firat Amys och Eriks födelsedagar på Järninge. Singstar och jättekladdig kladdkaka kan man inte gå fel med.
- Clara och jag försökte se Grammys men lade ner fem minuter in.
- Städat en väldigt skitig lägenhet efter inflytten.
- Väckt Amy skittidigt på morgonen med tårta och sång på sängen.
- Gått kaffeskolan. 85% rätt på teorin. Success!
- Jobbat, jobbat och jobbat.
- Tagit en kaffebeställning av Måns Zellmerlöv. Oh my god (uttala som Cito gör).
- Varit på personalfest som vi sen blev utslängda från. Rissne rockar på McD-fest men Stureplan är jävligt bra på EH-fest. :)
- Soffmyst med Maggis med film och blivit lurviga på vin.
- Omedvetet visat rumpan för hela Sveavägen. Bra att jag inte skäms.
- Brunchat med Charlie. Vad mycket mat det är på brunch.
- Ätit färska jordgubbar. Anna tyckte det var "tossigt".
- Anna och jag har haft det som roligast när vi har haft det som tråkigast i vår soffa med nostalgivärde.
- Två nya klänningar har kommit in i mitt liv. Tack, mamma & Maija. :)
- Jag har äntligen hittat och köpt de där röda pumpsen jag har drömt om i år och dagar. Älska second hand.
- Mamma och pappa har kommit på besök och skämt bort mig. Tack.
- Läst en del skönlitteratur och en självbiografi.
- Haft en ångestattack på tunnelbanan. Det var inte kul, så jag har lagt av med det.
- Ingen av sambosarna hör vad de andra säger så ett av de vanligaste orden är "Va?" tätt följt av "ångest".
- Folk som hänger med oss har börjat förstå hur vi umgås och tar med sig datorer när de är här.
- Förälskat mig i Adam Greens musik och knarkat den som luft. Annars är det Clever Complation som gäller.
- Promenerat mellan Östermalm och centralen mitt i natten alla dagar i veckan.
- Känt mig som tryggast i förorten.

Pappa med systerdott Tove på modecenter.

- Sett på Oscarsgalan med Clara, Anna, Julian och Annika. Mycket nöje och fnitter.
- Hängt på bibliotek och lånat massa böcker.
- Bara sett en enda del av melodifestivalen än så länge.
- Blivit kallad "mamasita!" av en främlig.
- Varit ledig sex hela dagar på hela månaden.
- Träffat en del drös med nya bra människor.
- Varit på Stockholms modecenter och gått på modevisning. Jenny Stenberg, marknadsförare för Börjessons handsk, så klart.
- Hängt med syster Teressia och systerdott Tove.
- Saknat (Tim-)Cito en del, men han verkar ha det bra i Barcelona i alla fall.
- Åkt fel med kollektivtraffik för att jag har varit för inskjuken i en bok.
- Åkt fel med kollektivtraffik för att jag har varit lurvig.
- Börjat oskaka av koffein och veta av mina begränsningar vad det gäller kaffe.
- Varit utan ficklur (mobil) i några dagar.
- En tysk Sven har bott hos oss i några dagar.
- Varit på sunkhak med sambosamboClara och druckit rosaaktiga drickar för att matcha pumpsen.
- Åkt alldeles för mycket nattbuss.
- Skaffat mig massa nya blåmärken. Någon gång måste jag sluta vara kluppig.

Ser fram emot i mars:
- Teaterbesök, Mästaren och Margarita samt Pippi Långstrump.
- Gratis biovisning av Into the wild.
- All tid som spenderas i klänningar och pumps.
- Några fler lediga dagar.

The Wombats.

So I'm moving to New York cos I've got problems with my sleep,
And we're not the same and I will wear that on my sleeve.
So I'm moving to New York cos I've got issues with my sleep,
Looks like Christmas came early, Christmas came early for me.
/ Moving to New York

Jag sitter i soffan halvpåklädd och funderar på vad jag ska äta till lunch.
Undertiden lyssnar jag på p3 och hör ett band jag tycker om, även om jag bara har hört två låtar av dem. I internettider så är det lätt att höra fler och just nu poppar jag Proudly presents... a guide to love, loss and desperation av The Wombats.
Vilken jävligt bra skriva det är. Jag känner hur jag blir lite gladare.

I hope that no one ever leaves,
'cause I don't wanna be alone with me,
not with the things that rush up and down this symphonous smile.
/ Here comes the Apxiety

Brev till en ung poet.

"Gå in i Er själv. Utforska den grund som manar Er att skriva; pröva om den sträcker sina rötter in i den djupaste stället i Ert hjärta, erkänn för Er själv om Ni skulle dö ifall Ni förvögrades skriva. Detta framför allt: fråga Er själv i natts tystaste timme: Måste jag skriva? Gräv i Er själva efter ett djupt svar. Och om svaret skulle bli ja, om Ni kan demöta denna avgörande fråga med ett starkt och enkelt "Jag måste", bygg då Ert liv efter denna nödvändighet; Ert liv måste ända in i sin mest likgiltiga och obetydliga stund vara ett tecken och vittnesbörd för denna drift."
/Rainer Maria Rilke

Skaka två.

Jag är ledig idag och har så gått som bara legat på soffan på hela dagen hittills.
Jag känner oro för min puls igen. Idag har jag inte druckit en kopp kaffe och min puls är jättehög av att inte göra något. Det känns aldrig som om min kropp slappnar av även om jag sover och vilar.
Det gör mig orolig över mitt välbefinnade, eftersom det nu har varit så här i någon vecka nu eller så. Kanske mer.
Jag behöver nog göra något åt det här. Just nu skakar jag om händerna så det är lite svårt för mig att överhuvudtaget skriva det här.
Vad ska jag göra?

Jag vet att lite av oron jag har kommer från mitt samtal med chefen som jag skrev om tidigare och hur jag inte vill ha samtalet jag troligen kommer att ha i morgon. Om min framtid på mitt jobb.
Jag vet inte hur jag ska eller kommer att reagera till vad hon säger oavsett vad det är. Och jag vet inte vad jag ska göra om jag får sparken. Jag måste ju få in pengar på något sett.
Jag vet inte om jag ska gå "bakom ryggen" på min chef och fråga personalchefen om jag kan bli omplacerad eller vad jag ska göra med mitt jobbliv.
Jag vet bara att på något sätt måste jag få slut på det som händer med min kropp.
Vad kan jag göra? Hur får jag slut på det här?

Mästaren och Margarita.

Mästare och Margarita, en bok av Michail Bulgakov är så bra.
Anna och jag såg den som pjäs på stadsteatern för några timmar sen.
Varför förstår inte fler människor tjustingen med teater?
Det är så underskattat.
Se Mästaren och Margarita. Den gör en lycklig i själen. Teater gör en lycklig i själen.
Jacob Eklund som Woland, isländskan men alldeles för svårt namn som katten Behemoth samt alla andra skådespelare var underbart superbra.
De fick med så mycket av boken på så kort tid (tre timmar och tjugo minuter med paus).
Allt var så bra. Scenografi, musik (Skit vad häftig den var), kläder och allt!
Jag ska somna lite lyckligare i själen och drömma att jag är katten. Oh, vad gott jag kommer att sova.