Warnemünde.

I tisdags tog jag cykeln till Warnemünde.
Jag trodde det skulle vara en lätt match. 15 kilometer visst, inga problem.
Men så lätt var det inte. Lokalsinne är inte riktigt min grej så det gick bra att hitta halvvägs dit bra, men sen blev det klurigare. Dessutom började det regna mer och mer för varje sekund som gick. Jag kom i alla fall fram, utmattad, blött och hungrig efter en och en halvtimme. Traskade runt i Waremünde men orkade typ inte göra något. Åt en sallad på ett fika. Köpte bajsbyxor (se förra inlägget).
Warnemünde är jättefint så jag är lite ledsen att jag missade det i min trötthet. Det är en gammaldags hamnstad, som typ allt häromkring, med fina marknader och torg. Dock orkade jag knappt ta kort på saker och ting men jag har kort på fyren som finns där. Eller jag tror det är en fyr i alla fall.
Efter en timme där ungefär, var det dags att vända hem. Cykla hem trodde jag skulle bli så mycket lättare. Nu hade jag lite mer koll och det skulle bli lätt som en plätt. Icke. Jag svängde fel någonstans, även om jag földe en skylt mot Graal-Müritz, och hamnde på stranden. Först var det ganska nice att se stranden men efter ett tag när jag inte såg annat än strand och skog. Inga vägar ingen annanstans att ta vägen förutom att följa stranden tills det förhoppingsviss till slut kom en väg. Jag gick länge utan resultat. Jag vara nära på att bryta ihop när jag gick där och lede cykeln och regnet föll ner från himmeln. Jag hittade ju ingenstans att ta vägen och efter några kilometer blir en strandpromenad minst sagt jobbig. Hittar man inga vägar att svänga av på är det bara att fortsätta framåt tänkte jag och klarade mig från sammanbrottet. Till slut, efter x antal kilometer hittade jag en väg in i skogen med en skylt till Graal-Müritz. Snabbt kastade jag mig upp på cykeln och cyklande med högt tempo i den rikningen skylten visade. Tiden började nämligen rinna ifrån mig. Innan halv fyra ska jag hämta Marc varje dag. Efter halv fyra går nämligen barnen till ett annat dagis, något kvarter bort, så jag är tillsagd att hämta honom innan de går.
Kvart över tre kliver jag in genom dörren till huset och rusar till duschen. Efter cirka fyra mil cyklande och några kilometer strandpromenad var jag svettig över hela mig. Det kändes inte okej att hämta Marc så. Tre sekunder senare hoppade jag ut ur duschen med rena kläder och sprang ut genom dörren till dagis. Plusen var hög minst sagt. Kommer till dagis två minuter innan de skulle gå (yes!) men blir fast med att leta efter Marcs gossedjur som har har glömt på sin sovplats, men lyckas till slut hitta den.
Hemma igen var pulsen fortfarande hög och jag var dum nog att dricka kaffe på det. Hej oregelbunden puls!
Kroppen ger typ upp. Träningsvärk började kännas överallt i hela kroppen och jag ville inte röra mig alls. Jag sitter som fast i samma position i soffan i mer än en timme. Ont, ont, ont.
Kaffehuvudvärken kommer långsamt fram bak i huvudet så det slutade med att jag låg ner på mage på min säng utan att röra mig i typ två timmar och somnade bort någongång där undertiden. Tyvärr vaknade jag vilket gjorde omsomnadet svårt då jag kände av min oregelunda puls igen, som var bättre än tidigare men inte tillbaka till normalläge.
Det var en bra dag men mycket. Slutet av dagen tog kål på mig, men någon dag kommer jag försöka mig på att cykla bättre vägar till Waremünde och förhoppingsviss utan den enorma stressen som det innebar med tidspressen.