skip to main |
skip to sidebar
Jag tänkte sammanställa en liten lista över böcker som jag har läst på sistonde.
- Harry Potter and the Half Blod Prince av J.K Rowling.
- Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K Rowling.
- Hantering av de odöda av John Ajvide Lindqvist.
- Slam av Nick Hornby.
- Röde Orm av Frans G. Bengtsson.
- Novellerna The Unabridged Pocket Book of Lightning av Jonathan Safran Foer och Marta & Hanwell in Hell av Zadie Smith.
- Alice in Wonderland av Lewis Carroll.
- Pippi Långstrump av Astrid Lindgren.
- Halva Though the Looking Glass av Lewis Carroll.
Ja, det är en del. Jag räknar inte med det jag läser på tyska, för det ser jag som plugg och även om det är läsning precis som allt annat. Inte heller har jag räknat de flertalet seriealbumen jag har läst. Jag överslagsräknade lite på det hela och kom fram till att det blir runt 2260 sidor allt som allt. Galet. Säkerligen inte ens i närheten av vad en bokhora läser per månad men mycket för mig på två månader. Jag ser fram emot att bli överröst med fler böcker när mor, far och bror kommer ikväll och tar gärna emot boktips från alla håll och kanter.
Jag har läst ut alla böcker jag har (utom Though the Looking Glass men det är inte precis min första gång som jag läser den så den kan får vänta lite) och funderar vad jag ska läsa mer idag då Pippi inte fyllde min läskvot. Visst jag kan läsa läxor, men mer konjuktiv II känns sådär lockande. Så jag tror att jag ska läsa den sista svenska boken som finns i det här hemmet, nämligen Ronja Rövadotter också av Astrid Lindgren.
Jag behöver input. INPUT, INPUT, INPUT!!!
Oh. Älskade vänner.
För en vecka sen fick jag dessa bilder av Mirro. Detta för att jag lånat hennes kamera en tid och glömt bort att jag tog bilder, men sen när jag fick dem blev jag glad och mindes.
Första bilden är jag och mina Trosa-homegirls, Monika och Sigrid (där jag kanske inte är så vacker som jag annars är). Vi åt brunch några dagar innan jag drog hit på ett pannkaksställe samt snackade strunt om allt och alla som fortfarande bor i Trosa. Mycket skoj var det, då vi aldrig gör sånt längre då våra liv är ganska splittrade. Sigrid spenderade ju två år i Norrland för att utbilda sig till möbeltapetserare. Monika jobba massa i Nyköping numera och är vuxen med sitt egna hus på landet, medans jag lallar omkring i Stockholm och samlar jobb, pluggar och dricker lite för mycket öl.
Den andra bilden är på mig och min älskade Sockertopp också känd som Kalle och den blomstrande blomman Maggis. Vi hade en fikadejt en eftermiddag efter jobbet och självklart var Maggis sen, som hon alltid är, så jag och Kalle hann dricka två kaffe och äta varsin kaka innan hon kommer in på fiket en timme senare än bestämd tid. Resten av tiden på fiket spenderar vi med att skratta åt det mesta. Flera gånger låg jag dubbelvikt på soffan där vi satt och vi var säkert mer högljuda än vad man "ska" vara på ett fik. Väldigt mys.
Jag kom också att tänka på en konverasation jag och Clara hade på tunnelbanan en dag.
- Clara?
- Ah?
- Bögen känner hamsterboy!
- Va? Bögen känner hamsterboy? Hur gick det ihop?
Raz som var med oss tittade förvirrat på oss och vi kom på att det kanske är en konstig konversation för människor runt omkring oss även om det, för oss, är helt logiskt.
Ibland gör jag saker som jag inte borde. Inte för att de är illegala på något sätt eller likande, men för mitt eget välmående vet jag att de inte är bra för mig.
En sån sak gjorde jag för ungefär en vecka sen. Jag satt här i huset ensam utan något på agendan så jag bestämde mig för att se K Special om Berny Pålsson via SVTs hemsida.
Berny Pålsson är för er som inte vet, en pyskiskt sjuk författare och som numera är några år drogfri. Hon har skrivit två självbiografiska böcker om sitt liv, Vingklipp ängel och Känn pulsen slå, som handlar om sjukdomen, drogerna, festandet, skärandet, sexuella övergrepp och så vidare. Hårda ämnen.
Första boken läste jag när jag var i femton års åldern utan att egentligen veta vad jag gav mig in på. På något sätt "överlevde" jag den bok utan att känna så som jag gjorde för drygt en vecka sen.
När hennes andra bok Känn pulsen slå kom i år rusade jag till biblioteket för att låna den. Det var under en period då mitt pyske mådde mer eller mindre bra och jag var inåtvänd, skrek åt saker som egentligen inte störde mig och hade lite andra utspåringar för mig. Anna påpekade till mig att det vore mindre bra för mig att läsa den boken när jag mådde som jag mådde och jag visste det också. Dock läste jag boken i ett svep på två dagar eller så.
Meningen var inte att läsa den så snabbt, men jag visste när jag börjde med boken att jag var tuvugen att läsa ut den snabbt för att klara smärtan den gav mig.
Festerna, drogerna, sjukdomen, skriken på hjälp utan att något händer och så vidare blev för mycket för lilla mig. En värld som jag inte har och aldrig vill uppleva men också bra skrivet då man känner hennes smärta. En smärta som jag egentligen inte hade förberett mig på. Nu ska vi inte veckla in oss i vad jag kände men om vi säger att jag hade ett oroligt sinne innan så försämrades det.
Som skrivet, så såg jag dokumentären om henne. Samma tema som böckerna. Droger, skrik efter hjälp och hur hon vill bli bättre men är rädd för ljuset då hon har levt i mörkert så länge.
Och jag valde att känna liten del av hennes smärta, för jag har ingen aning om hur hela hennes smärta var, vilket gjorde att mitt sinne, tankar blev ett virrvarr som skar. Huvudet gjorde ont, kroppen skakade och jag kände en jag-måste-ut-här-ifrån-nu-känsla. Så jag sprang. Hög musik, som tyvärr inte var lika skrikig som den borde vid ett sånt tillfälle enlig mig, i lurarna ut i skogen. Jag valde att fortsätta tills jag långt in och satte mig vid ett träd. Uttröttad. Färdig med att känna för mycket och tankestömd. Jag reste mig upp igen och till ljudet av Navid Modiris röst i lurarna tog jag mig ur skogen med tugna stövlar(heavy boots). Jag gick långsamt till dagis, även om jag inte var ett dugg sugen på att att leka även om jag visste att sällskap skulle göra mig gott.
Jag visste innan att jag troligen skulle må sämre än tidigare, men ändå utsatte jag mig för det. Det är en dum plan som jag ska försöka låta bli i framtiden. I alla fall ett tag framöver.
Jag har bokat min julresa till Sverige. Jag flyger (usch och fy! Naturen, hata mig inte!) då det är tre gånger så billigt som att åka båt, buss och tåg, vilket jag tycker är löjligt. Varför ska det vara billigare att flyga än att göra det miljövänliga valet och den långa resan hem? Tyvärr har jag inte råd att ta den långa vägen hur mycket jag än vill.
I alla fall, jag kommer till Sverige den 20e december och stannar till och med den 28e.
Det ska bli kul att träffa alla sambor och höra vad de har haft för sig. Höra om Asienflickornas bus i öster och se på Madagascar 2 med Tenstafamiljen. Samt julfirande i Trosa. Jag ser också fram emot att se hur stor systerdotter Tove, toffsing har blivit. Hon kanske till och med har börjat prata mer? Hur är det med den saken, syster yster?
Jag har precis bokat den resan jag åker på efter det (också per flyg. jag måste köpa mig utsläppsrättigheter snart). Jag åker nämligen till Krakow, Polen för att bli hämtad av min värdfamilj och fira nyår där med dem. Softisch. Några dagar i Polen here I come.
På tisdag kväll kommer mor, far och bror liten hit till Graal. Det är i och för sig inte en decemberresa men något som händer väldigt snart. Då ska de få se hur jag har det och jag ska bli överröst med böcker som jag fått mor att köpa till mig. Saker som jag vet händer under deras korta vistelse här är:
skrivning av fadderbrev, promenixer i staden, häng Rostock och helgresa till Berlin fredag - söndag. Jag ser fram emot det. Senare idag ska jag gå och boka deras rum, som är ett hus på 65 kvadrat typ 50 meter från där jag bor. jag hoppas min tyska håller. Jag ser fram emot allt som kommer hända.
Igår var ännu en dag av konjuktiv II på folkhögskolan. Jag åkte in i tid till Rostock och satte mig i en bokhandel med på nyinköpta böcker. Inte vilka böcker som helst heller, utan två från Penguin Pocket 70 års firande.
Penguin har många klassiker på sitt förlag och nu (2005 i och för sig, jag är efter) när de fyller 70 ger det ut 70 novellböcker från flertalet författare från alla håll och kanter som man kan köpa för ungefär 30 kronor styck.
Jag köpte bok 11, The Unarbridged Pocket Book Of Lightning av Jonathan Safran Foer och nummer 45, Martha and Hanwell av Zadie Smith. Lite småtråkigt av mig då jag kände till båda författarna och mitt trygghetsnät föll för dem. Dock håller jag med Zadie Smith i hennes förord, att den som skriver noveller(shot storys) är en helt annan författare än den som skriver romaner. En novell är inte en roman som blev misslyckad, som man inte orkade skriva "färdigt" på. Att skriva en novell på några sidor som sedan sätter sig och växer i läsarens huvud sedan är en konst.
Nu efter att ha läst två noveller av tre är mitt huvud fyllt av lycka.
Jonathan Safran Foer är en underbar romanförfatter vars historier sätter sig i ens huvud och stannar där länge. Romanen Extremely Loud and Incredibly Close är en av mina favortiböcker och poppar fortfarande upp i mitt huvud till och från även om det är ungerfär ett år sen jag läste den.
Som novellförfattare berättar han om sin familj och förklarade symboler för att förstå deras konversationer. Novellen tar max tio minuter att läsa med sina nio sidor, men de nio sidorna är välskriva och humoristiska. De känns väldigt Safran Foer. Resten av den lilla boken innehåller utdrag från Extremely Loud and Incredibly Close, vilket är perfekt att läsa om.
Zadie Smith är nog mest känd för sin White Teeth och kanske också Autograph Man som kom för några år sedan. Jag måste erkänna att jag aldrig har läst ut en Smith-bok då jag började läsa White Teeth som 15 åring och inte alls förstod något, eller rättare sagt var det så långt utanför min trygghetszon och inte alls de jag var mogen att läsa då. Som 15 åring skrämmde böcker på mer än 300 sidor och såg dem bara som tegelstenar. Nu tror jag att jag är mer mogen och 800 sidors böcker slukar jag gärna så länge jag underhålls. Nu läser jag också ut 90% av alla böcker jag börjar på, vilket kanske var 60% tidigare då många böcker lästes en kortare stund, lades bort för att inte än ha tagit upp igen.
I alla fall, Jag valde Smith eftersom hon ändå är ett känt namn i mitt huvud och efter att ha läst första novellen Martha blev jag glad i Zadie Smith. En novell där så mycket lämnas till den egna tanken och slutar med att man vet lika lite som när man började läsa. På ett bra sätt! Tankarna får spinna vidare, man får undra för att det finns inte mer att läsa och det är det som gör novellen så fin.
Jag ska snart läsa den andra novellen av henne Hanwell in Hell och har redan bestämt mig för vad en del av mina veckopengar ska gå, till nya böcker i samma serie.
När jag gick till tågstationen efter min lektion dök en tankegång upp i mitt huvud.
Är jag hungrig? Nej, jag åt ju innan jag började tyskan. Eller vänta... vad gjorde jag när jag kom?
Just ja, jag köpte böcker och läste. Ah. Litteratur = mat.
Ja, så är det för mig.
Den här veckan i DaF (Deutsch als Fremdsprache) har vi har tiden gått åt till konjuktiv II.
Konjuktiv II använder man när man har en önskan om något, allt man skulle vilja ha något. Man använder det också för att vara hövlig. Mina tyska-kunskaper är ju ännu långt ifrån topp och jag tycker att det är hysteriskt roligt att lära mig nya saker inom språket. Sånt som faktiskt används varje dag och sånt som jag inte hade någon koll på.
Så för att vara lite språknördig av mig, som kanske inte så många som läser detta uppskattar, kommer jag förklara hur man bygger konjuktiv II och markera det som är konjuktiv II med rött. Pedagogiskt inte sant?
Grunden till ena sättet att använda konjuktiv II är med verbet würden plus infinitiv (ett verb i grundform).
Så om någon frågar mig (hövligt) till exempel: Hättest du gern ein Pferd? Skulle du vilja ha en häst?
Jag kan genom att använda konjuktiv II svara: Nein, ich habe kein Pferd, aber ich hätte gern ein Pferd. eller bara Ja, ich hätte gern ein Pferd. Nej, jag har ingen häst, men jag skulle gärna vilja ha eller Ja, jag skulle gärna ha en häst. För att det ska passa till detta fiktiva exemplet.
Om jag ska resa hemifrån kanske jag frågar mina grannar om vissa saker innan jag åker, så som:
Könnten Sie bitte die Post aus dem Briefkasten nehmen? Skulle Ni (man Ni:ar ju här) snälla hämta in posten från brevlådan? Men vänta här.. stämmer det med vad jag ovan skrev? Skrev jag inte att det är med ordet würde plus ett infinitiv? Jo, det stämmer. Man kan nämligen bilda konjuktiv II på flera olika sätt och würden är ett sätt. Det här sättet ovan bildar man genom att ta ett verb i preteritum och sedan böja det efter person. Så verbet ovan är haben (att ha) blir hatten (hade) i preteritum och i konjuktiv II hätten(skulle vilja ha). Man måste komma ihåg prickarna.
Sätt två kanske är enklare: Ich würde gern 1000 euro haben, dann würde ich nach Peru fahren. Jag skulle gärna ha 1000 euro, då skulle jag resa till Peru.
En irreal önskan alltså. Ett tänk om.
Egentligen en ganska lätt och användbar sak att kunna i språket, då det inte finns något annat sätt, har jag hört, att uttrycka en önskan på tyska. Dock är mitt huvud fullt av det just nu när jag försöker göra min läxa till i morgon och jag kan knappt se klart genom mitt konjuktiv II-moln, så det kan ha blivit några fel i denna beskrivningen. Rätta mig gärna.
För att avsluta detta inlägg så bjuder jag på en sista mening (utan några röda markeringar opedagogiskt nog) som min lärarinna gav oss som exempelmeningen: Sie hätten sich nicht zum Kurs angemeldet, wenn sie gewusst hätten, dass dieser Kurs so viel Konjuktiv II übt. Ni skulle inte anmält er på kursen, om ni visste, att i denna kurs tränas det så mycket Konjuktiv II.
Kanske stämmer?
Jag ser ändå fram emot en dag till av konjuktiv II i morgon och hoppet om att vi ska leka. Jag tycker om att leka.
Det är dessutom ännu en utmaning att förstå folk över språkgränserna i tysk klassrummet. Vi är alla "nybörjare" (nej, vi är bättre men då jag inte hittar bättre ord för så nybörjare duga) med massa olika nationaliteter.
Det finns folk från Japan, Tjeckien, Polen, Jemen, Pakistan, USA, Vietman, Iran... vissa av dessa pratar inte ens engelska så då är det bara tyskträning som gäller.
Bis Morgon!
Jag har funderat på det där med fria val när det kommer till en treåring.
Jag har aldrig jobbat med barn innan jag kom till Graal-Müritz och har ingen som helst utbildning vad det gäller barn men tycker väldigt mycket om de små liven och kommer bra överrens med dem. Självklart har jag lärt mig en hel den sen jag kom hit genom att lära känna Marc och se hur föräldrarna väljer att uppfostra honom.
Marc är en stor personlighet som gärna leker själv, men också tillsammans. Som går och tar sig en frukt när han är sugen på det och säger till om vad han vill göra. Något som jag finner bra. Han väljer vad han vill göra och gör det, om nu inte annat sägs till honom. Man ska prata med honom och berätta vad som händer om tio minuter, (då går vi till dagis, okej?) vad som händer i helgen (om du är snäll i veckan åker vi karusell i helgen, ja?) och så vidare samt lyssna på vad han svarar. Om han svara ja så brukar han snällt gå med på det han ska göra. Säger han nej eller inte än, så får man prata lite mer med honom om saken. Han har stor vilja och det är så svårt att få honom att lyssna ibland när han har bestämt sig. Det är bara att diskutera med honom och hoppas på att han ändrar sig eller förstår att det man vill är för hans bästa.
Varje morgon låter jag honom själv bestämma vilken mössa och sjal (då valmöjligheter på jacka och skor inte riktigt finns nu när det blir kallare för varje dag som går) han vill ha och ibland bestämmer han något annat han vill ha med sig eller att han vill åka kickboard till dagis. Han väljer också vad han vill äta till frukost, så klart.
Vissa saker måste jag självklart säga nej om. Så som att han vill ha gummistövlar på sig när solen skiner. Gummmistövlar är toppen och jag skulle gärna ha de på mig hela tiden men vet att det inte är ultimat. Visst när det regnar för man inga blöta fötter men annars blir de lätt kalla och funkar verkligen tyvärr inte alltid. Hur mycket jag och Marc än vill det.
Sen då, hur mycket mer ska jag låta honom välja?
Jag vet att valet inte är upp till mig heller då jag inte är förälder, men jag spenderar ändå någon timme per dag ensam med honom och då är det jag som ska bestämma.
Idag lät jag honom gå till dagis med ett paraply. Inte för att det regnade men för att 
han ville ha det. I min värld är det inte en så stor grej. Om han vill gå de 500 meterna till dagis med ett paraply så varsågod. Det är inget att diskutera och jag är ganska säker på att om jag hade sagt nej om jag hade berättat att sånt får man ha när det regnar skulle han ha låtit paraplyt vara så som han gör när jag säger samma sak om gummistövlar. Samtidigt så gör inte paraplyt honom på något sätt kallare eller mer osäker (så som kickboarden gör efter regn då halkfaktorn är hög) eller på annat sätt illa honom. Det är bara något han håller över huvudet.
När vi kom till dagis undrade en av dagisfröknarna om det regnade på grund av det. Nej, nej och jag tror vi fick en liten frågade om ändå glad blick på paraplyt.
Hur stor nog är man att göra sina egna beslut vid tre års ålder? Självklart beror det på barnet och dess utveckling, men hur många egna beslut ska/kan han gör själv?
Jag vill inte skriva om något som jag har varit med om på sistonde eller har inte nog ord i mitt huvud just nu. Så med det skrivet tänkte jag köra ännu en (lång)lista.
BRUKAR DU:
Titta på dig själv i spegeln: Ja.
Gnälla: Det vill jag inte påstå för tillfället i alla fall.
Skrika: Höja rösten, ja.
Sova: För lite.
Ha ångest: Nej.
Skada dig själv med flit: Nej.
Ta mediciner du inte borde ta: Nej.
Vilja dö: Samtidigt du och jag.
Drömma mardrömmar: Inte längre. Efter många månader av drömmar av många slag har jag inga mer mardrömmar.
Drömma sexdrömmar: Nej.
Ta droger: Nej.
Försöka vara annorlunda: Det beror på vad annorlunda betyder. Jag ändrar mig för att bli den människan jag vill vara om det är annorlunda vet jag inte.
Klä dig i svart: Ja, men mindre än tidigare.
Gå till kyrkan: Nej.
Gå i skolan: Ja, numera tre dagar i veckan.
Röka: Nej.
Ha sex: Nej.
Ljuga: Brukar? Verkligen inte, men det händer.
Hata folk: Nej, att hata ta för mycket kraft från annat.
Lita på folk: Ja.
VEM:
Saknar du: Hela Tenstagänget, Ida, Maggis, Kalle, familj...
Rörde dig sist: Melanie.
Vill du slå: Ingen.
Kysste dig sist: Slumpmässig tysk kille.
Vill du kittla: Marc.
Kramade du sist: Basti.
Vill du prata med: Många.
Skrek du på sist: Höjde rösten åt Marc, men anser det inte som jag skrek.
Vill du vara som: en stark och insiktsfull människa med självdistans med spontanitet och gläjde.
Fick du sms från senast: Maggis.
Ringde dig senast: Mamma.
Är snyggast på jorden: D står där högt upp. Högst har jag inte träffat än.
HAR DU:
För många vänner: Nej.
Förföljelsemani: Nej.
Tvångstankar: Nej.
Någon annan psykisk sjukdom: Nej.
Någon fysisk sjukdom: Nja. Just nu kan jag inte sluta hosta samt har en blöd i nacken som jag inte vet var det är.
Någon skada: Knän.
Färgat håret: Ja.
Brutit några ben: Nej.
Några piercings: Jag anser inte hål i öronen som piercings så nej.
Egen dator: Ja.
Bra självförtroende: Ja.
Kysst någon: Ja.
Sagt jag älskar dig till någon idag: Nej.
Bjudit ut någon: Ja.
Varit kär: Ja.
Dumpat någon: Nja.
Stulit någonting: Nej.
Lämnat landet: Jo, som nu.
Tuttat eld på nått: Nej.
Gjort något olagligt: Nja. Folk får påminna mig i såna fall.
HUR:
Går du: Långsamt.
Svarar du i telefonen: Hej/Hallo?
Fördriver du tiden: Läser, pluggar, spelar, leker, är, umgås, promenerar...
Mycket pengar har du: Mer än vad jag behöver för att leka och inte ha några utgifter alls typ.
Tjänar du pengar: Genom att leka.
Ofta diskar du: Aldrig.
Ofta städar du: För sällan.
Många stör du dig på: Många? Vet inte men folk som utvandrar i de där jävla TV-programmen som går på TV.
Ofta träffar du din familj: Inte så ofta. Jag är ju i Tyskland ett tag till..
TROR DU:
Att du kommer bli något: Ja.
På rymdvarelser: Nej.
Att folk tycker om dig: Jag vet.
På ett liv efter detta: Velar men lutar åt ett nej.
Att fiskar kan tänka: Eh? Hur skulle jag ha någon som helst aning om det?
Att du kommer leva länge: Till den 23 december 2012, världens undergång om inte längre.
Jag har ju berättat om sidan CouchSurfing, där man kan hitta vänner och folk att sova hos över hela världen. Där kan man också lämna kommentar om de man har träffat, vad man tyckte om mötet och sånt. Och om vänner som man hade innan man gick med i CS.
Där här står bland mina omdömen eller vad man nu kallar det.
Gladhet i ord.
"Jen taught me to dance crazy and love Tensta. Come back from Germany!! COOOOOALGRILLL"
Sånt kan jag bli glad om när någon skriver även om människan i fråga var ett ass sist vi sågs.
"Jenno is the most awesomest of awesome" skrev Amo till mig också. Det var fint.
Några av mina nya tyska bekanskaper har skrivit:
"Jenny is a wonderful person: spontaneous, funny, very nice. I hosted her for one night and we went out together. It was a really good experience. And -of course- interesting..."
"I hosted Jenny for a night and it was real fun. she is very uncomplicated and really spontaneous. thank you very much ^^"
FAN!
Jag missade mitt tåg och det betyder, eftersom jag bor på landsbygden, att jag kommer komma försent till min första språkkurs. Skit, skit och skit.
Hur fan kunde jag vara så dum. Fan, fan, fan, fan...
Jag har varit på gymmet idag.
Tro det eller. Jenny inga armmuskler har faktiskt tränat armar, rygg och ben i fina maskiner på ett gym.
Tidigare i veckan såg jag att Aquadromen, simhallen och sporthallen här, skulle ha öppet hus på fitnessdelen. Dags att passa på för det är inte riktigt billigt om man ska prova.
I alla fall så tog vi oss dit. Min tyska familj simmade medan jag drog upp till fitness center och kände mig mest förvirrad. Tusen maskiner och sånt men jag hade en personlig vägledare som visade mig hur jag skulle använda alla maskiner och förklarade vad de gjorde nytta.
Dock trodde hon lite för mycket om mig till en början och körde på hårdvikt vilket jag självklart inte klarade. Jag förklarade att jag faktiskt inte har någon kraft i mina armar och hon skrattade. Samma sak hände dock på nästa maskin. Mina armar är ganska värdelösa vad det gäller styrka.
När det kom en mycket mer vältränad människa till den där första maskinen undrade hon om det hade varit ett barn (eller något i den stilen, minns inte helt) som hade tränat där eftersom det var så lätt. Jag skrattade och min vägledare berättade ett jag är en svag person. Jag vet, jag vet. Men det är väl därför jag gick till gymmet?
Det hela kändes mycket bra. Efter att ha provat alla maskiner så satte jag mig på en träningscykel med mp3n på hög volym och körde kondition i en halvtimme samt sneglade på TVn framför mig som visade tyska versionen av Antikrundan. Mycket fint.
Jag är nöjd med min träning och när familjen frågade mig om jag ville fortsätta gå svarade jag ja.
Det skulle vara bra för mig att träna igen och mina armar och rygg skulle vara mycket tacksamma till lite styrka. Det skulle vara en utgift jag är värd. Dock när jag berättade det här för min familj här så sa de att de skulle köpa mig ett gymkort som en tidigt födelsedagspressent för det skulle jag få mycket utav. De hade tänkt att köpa mig en bok (bokslukare som jag är) men de tyckte det var bättre. Jag blev så chokad först när jag hörde det men sen bara glad. I will be getting my sweat on Aquadrom style!
Jag har redan börjat tänka ut ett träningsschema. Oh. Jag ser fram emot nästa gång.
Jag är fortfarande lite arg sen i måndags. Kan vara därför jag inte känt att skriva det här förrän nu.
För i måndags skulle jag äntligen börja skolan för att lära mig tyska på riktigt. Jag kommer ju undan men min dåliga tyska med kroppsspråk och gissning av ord. Jag såg verkligen fram till att börja med tyskan... MEN...
Jo, det som hände var att jag kom till VHS (Volkhuchschule, alltså folkhögskolan) var att jag hittade mitt klassrum och väntade tålmodigt. Efter några minuter kom en kvinna fram till mig och presenterade sig som min lärare och förklarade att kursen jag är anmäld på troligen inte kommer starta på grund av för få deltagare och tillsammans gick vi till expeditionen för att ta reda på vad som skulle hända.
Tyskalärarinnan pratade med kvinnan i expeditionen ett tag och kom fram till olika saker innan det slutliga vilket var att vi väntar till nästa vecka för att se om några fler anmäler sig på kursen. Då får vi se om kursen startas. Annars få man byta upp eller ner i kurs beronde på kunskap i språket.
Under den tiden då det pratades om detta kom också de som kanske kommer bli mina kursare. Två asiatiska tjejer, en som har läst tyska i sex månader och en som är självlärd samt en mexicansk kille som knappt verkade förstå grundtyska. Mitt huvud började då snurra lite eller mer undra. Jag kan inte gå i en kurs som är slöseri av tid vilket jag just den sekunden kände att min kurs skulle vara om jag gick men dem eftersom jag kan så mycket mer.
Sen jag åkte till Tyskland har jag veljat bemästra språket och prata det mycket bättre än nu, men just nu är jag orolig för hur det kommer bli. Jag vägrar att läsa en för lätt kurs så sekunden efter jag kom hem och berättade för mina värdföräldrar om vad som hände började de leta efter alternativ till mig. En kurs högre eller två kurser högre på VHS eller att byta till en bättre kurs på universitetet. Vi får se hur det blir med det.
Jag känner mig bara besviken på att behöva vänta en vecka till med ett osäkert beslut om vad som ska göras då jag såg fram emot att börja skolan.
Min negativa åra kom fram och jag började genast flyga fram i framtiden och tänka på när jag kommer tillbaka till Sverige i mars. Det enda jag kunde se var hur jag kom hem och fortfarande pratar knagglig tyska och inte gjort så mycket förbättring som jag hoppades på samt att folk kommer undra vad jag haft för mig här i ett halvår när jag inte har lärt mig något. Jag medger att jag må ha lite höga mål för mig själv och att ett halvår kanske inte uppfyller alla mina mål. Dock är den negativa framtid jag såg något av en mardröm. Det får verkligen inte hända.
Nu blir det mer läsning av tyska. Mer koncentration kring tyskaspråket och mer tyska på alla sätt. Så här kan jag inte hålla på och jag måste dra mig i kragen för att mardrömmen inte blir sann.
Men jag förvarnar er... förvänta er inte flytande tyska av mig när jag kommer hem.
Undertiden jag väntar på nästa vecka finns singstar. Och snart Buzz (frågespel till ps2).
Singstar med tyska låtar som man aldrig tidigare har hört rockar. Det är må jag säga språkinlärning att läsa tyska snabbt när man ska sjunga med i det hela. Vi har haft väldigt kul med det igår och jag som har varit hostig tidigare hostar mindre och mindre ju mer jag sjunger konstigt mog. Gårdagens mer än en timme singstar gjorde susen så nu är hostan mindre.
Nu är det dags att hämta Marc på dagis. Bis gleisch!
Threadless är underbart. De har så många bra tröjor att man inte vet var man ska ta vägen och ännu en gång har de rea, lite diskriminerade, bara på tjejtröjor den här veckan.
Och jag är svag, så svag för deras tröjor att jag beställde några, nämligen hela fem stycken. Äntligen kommer jag att ha tröjan med trycket här till höger. Som jag har längtat sen sekunden jag upptäckte den tröjan. Sju threadless kommer finnas i min garderob om lite mer än en månad (ja, det tar lång tid att få sakerna men det är så värt och dessutom snålar jag lite på frakten). Kom fram till att om folk vill gå ihop och köpa mig något till min födelsedag skulle det vara ganska fint att få ett medlemskap i 12 Club.
Det kostar en del, 250 dollar (vilket är mycket mindre än om man skulle köpa tolv tröjor separat), men med det får man en ny threadless varje månad i ett år och ett presentkort på 30 dollar. Grejen är att man får inte veta vilken tröja man får eftersom 12 club-tröjorna kan man inte köpa separat och är överraskningar. Rolig grej tycker jag. Jag har storlek medium om någon undrar. (Hihi)
Nu är det bara att vänta på att tröjorna kommer hit. Jag ser fram emot det hela redan.
Input, input, input!
Som ni vet är det rofullt i min del av Tyskland så jag läser en del. Det är ju bra när man har böcker att läsa men jag har inte så många böcker att läsa.
Sen jag kom hit har jag läst ut de två sista Harry Potter-böckerna (vilka är tegelstenar), Johan Ajvide Lindqvist - Hantering av de odöda, tre seriealbum med PhD á 200 sidor styck plus tre år av CAD (fyra serier i veckan i tre år, det är ganska mycket), läst om Alice och halva Though the Looking Glass. Idag har jag börjat med Nick Hornbys Slam och redan läst mer än hälften. Den boken kommer säkerligen vara slut i morgon i det här tempot. Jag borde ha köpt Kafka på originalspråk eller något mer komplicerat som tar längre tid att läsa. Som jag inte kan sluka på någon timme.
Jag tycker om att läsa och skulle verkligen vilja vara lika bra som bokhororna som läser en halv bok om dagen, men samtidigt tycker jag om att dra ut på böcker så att de räcker länge. Klart att jag vill läsa ut när det är spännande men jag ser också nöje i att lämna en bok i några timmar för att tänka ut vad man tror kan hända. Hur tror jag att just denna bok kommer sluta eller hur kommer huvudpersonen ta sig ut ur det problemet den precis har satt sig i?
Så nu när jag vet att jag kommer att sluka Slam väldigt snart. Om inte ikväll så imorgon bröt jag lite ut i desperation när man frågade mig hur jag är. Min bok (som jag köpte idag) är snart slut. Vad ska jag göra?! Det är bra att man frågar för då kan man få böcker. Nästa på min boklista, då jag faktiskt inte kan hålla på att köpa nya böcker hela tiden, är Frans G Bengtssons Röde Orm. På svenska! Helt fantastisk och jag har inte läst denna cirka femhundra sidor långa bok tidigare så det passar perfekt.
Sen vet jag inte vad jag ska göra. För den kommer max underhålla mig en vecka. Jag får hoppas att plugget, som börjar på måndag, tar upp så mycket av min tid att jag får mindre tid till annat och att tänka på böcker. Jag får lite hoppas på det.
Ps. Är det förresten värt att skriva en septemberlista? Jag kom och tänka på att det faktiskt har blivit oktober konstigt nog... Ds.
Idag tog jag Marc till dagis som vanligt.
Vi sprang genom regnet i regnjackor och gummistövlar samt hoppade i alla vattenpölar på vägen. Så klart.
Som vanligt gick vi till garderoben och jag hjälpte Marc att ta av sig jacka och gummistövlar. Då kommer en liten tjej fram till mig och så utspelar sig denna konversation mellan oss (fast på tyska då):
- Är du Marcs syster?
- Nej.
- Är du Marcs mamma?
- Nej.
- Men varför tar du honom alltid till dagis?
- Eh... det är mitt jobb.
*lilla flickan tittar förvirrat på mig*
- Ditt jobb?
- Jag är au-pair. (jag tror inte ens de ordet finns i hennes vokabulär än så hon såg bara mer förvirrad ut)
- Au-pair? Så mamman är hemma och gör inget?
- Ja, eller nej. Hon jobbar.
*flickan fortsätter och se förvirrad ut*
- Så är du Marcs syster?
Ja. Barn och vuxna för den delen också att förstå vem jag är och vad jag gör med Marc. Vi är inte precis lika någonstans men jag är med honom stora delar av dagen.
De senaste dagarna har Marc varit både hos tandläkaren och hos örondoktorn med mig och mamma Melanie.
Båda gångerna jag klev in i hos i undersökningsrummet och hälsade på läkaren såg man i blicken något konstigt. Icke förstående blick. Och lite dömande.
Vi pratade om det senare att även om lärkarna nu inte sa något var det lite fel av dem att ge den blicken. Jag kunde ha varit vem som helst. Vän, syster (adoptiv-/halvsyster), släkting... det kändes mest som om jag fick den blicken för att jag inte likar dem. Ska jag inte behandlas som vilken annan människa som helst när jag följer med ett barn (oavsett om det är mitt eller någonannans) till en läkarmottagning. Om jag nu inte är förälder borde det inte betyda att föräldern litar på mig om jag är med barnet?
Är det här sånt jag ska stå ut med och vänja mig vid?
Jag kan inte låta bli. Serier är för bra.
Jag har läst massa PhD och CAD idag så det är galet, men jag blir glad av det och tänker därför dela med mig lite av några favoriter. Inte för att jag vet om någon som läser det här ens uppskattar det, men ja...
It's my blog and I put comics in if I want to!
Inlägg
