Med Marc.

Idag tog jag Marc till dagis som vanligt.
Vi sprang genom regnet i regnjackor och gummistövlar samt hoppade i alla vattenpölar på vägen. Så klart.
Som vanligt gick vi till garderoben och jag hjälpte Marc att ta av sig jacka och gummistövlar. Då kommer en liten tjej fram till mig och så utspelar sig denna konversation mellan oss (fast på tyska då):
- Är du Marcs syster?
- Nej.
- Är du Marcs mamma?
- Nej.
- Men varför tar du honom alltid till dagis?
- Eh... det är mitt jobb.
*lilla flickan tittar förvirrat på mig*
- Ditt jobb?
- Jag är au-pair. (jag tror inte ens de ordet finns i hennes vokabulär än så hon såg bara mer förvirrad ut)
- Au-pair? Så mamman är hemma och gör inget?
- Ja, eller nej. Hon jobbar.
*flickan fortsätter och se förvirrad ut*
- Så är du Marcs syster?
Ja. Barn och vuxna för den delen också att förstå vem jag är och vad jag gör med Marc. Vi är inte precis lika någonstans men jag är med honom stora delar av dagen.

De senaste dagarna har Marc varit både hos tandläkaren och hos örondoktorn med mig och mamma Melanie.
Båda gångerna jag klev in i hos i undersökningsrummet och hälsade på läkaren såg man i blicken något konstigt. Icke förstående blick. Och lite dömande.
Vi pratade om det senare att även om lärkarna nu inte sa något var det lite fel av dem att ge den blicken. Jag kunde ha varit vem som helst. Vän, syster (adoptiv-/halvsyster), släkting... det kändes mest som om jag fick den blicken för att jag inte likar dem. Ska jag inte behandlas som vilken annan människa som helst när jag följer med ett barn (oavsett om det är mitt eller någonannans) till en läkarmottagning. Om jag nu inte är förälder borde det inte betyda att föräldern litar på mig om jag är med barnet?
Är det här sånt jag ska stå ut med och vänja mig vid?