Novell.

Igår var ännu en dag av konjuktiv II på folkhögskolan. Jag åkte in i tid till Rostock och satte mig i en bokhandel med på nyinköpta böcker. Inte vilka böcker som helst heller, utan två från Penguin Pocket 70 års firande.
Penguin har många klassiker på sitt förlag och nu (2005 i och för sig, jag är efter) när de fyller 70 ger det ut 70 novellböcker från flertalet författare från alla håll och kanter som man kan köpa för ungefär 30 kronor styck.
Jag köpte bok 11, The Unarbridged Pocket Book Of Lightning av Jonathan Safran Foer och nummer 45, Martha and Hanwell av Zadie Smith. Lite småtråkigt av mig då jag kände till båda författarna och mitt trygghetsnät föll för dem. Dock håller jag med Zadie Smith i hennes förord, att den som skriver noveller(shot storys) är en helt annan författare än den som skriver romaner. En novell är inte en roman som blev misslyckad, som man inte orkade skriva "färdigt" på. Att skriva en novell på några sidor som sedan sätter sig och växer i läsarens huvud sedan är en konst.
Nu efter att ha läst två noveller av tre är mitt huvud fyllt av lycka.
Jonathan Safran Foer är en underbar romanförfatter vars historier sätter sig i ens huvud och stannar där länge. Romanen Extremely Loud and Incredibly Close är en av mina favortiböcker och poppar fortfarande upp i mitt huvud till och från även om det är ungerfär ett år sen jag läste den.
Som novellförfattare berättar han om sin familj och förklarade symboler för att förstå deras konversationer. Novellen tar max tio minuter att läsa med sina nio sidor, men de nio sidorna är välskriva och humoristiska. De känns väldigt Safran Foer. Resten av den lilla boken innehåller utdrag från Extremely Loud and Incredibly Close, vilket är perfekt att läsa om.

Zadie Smith är nog mest känd för sin White Teeth och kanske också Autograph Man som kom för några år sedan. Jag måste erkänna att jag aldrig har läst ut en Smith-bok då jag började läsa White Teeth som 15 åring och inte alls förstod något, eller rättare sagt var det så långt utanför min trygghetszon och inte alls de jag var mogen att läsa då. Som 15 åring skrämmde böcker på mer än 300 sidor och såg dem bara som tegelstenar. Nu tror jag att jag är mer mogen och 800 sidors böcker slukar jag gärna så länge jag underhålls. Nu läser jag också ut 90% av alla böcker jag börjar på, vilket kanske var 60% tidigare då många böcker lästes en kortare stund, lades bort för att inte än ha tagit upp igen.
I alla fall, Jag valde Smith eftersom hon ändå är ett känt namn i mitt huvud och efter att ha läst första novellen Martha blev jag glad i Zadie Smith. En novell där så mycket lämnas till den egna tanken och slutar med att man vet lika lite som när man började läsa. På ett bra sätt! Tankarna får spinna vidare, man får undra för att det finns inte mer att läsa och det är det som gör novellen så fin.
Jag ska snart läsa den andra novellen av henne Hanwell in Hell och har redan bestämt mig för vad en del av mina veckopengar ska gå, till nya böcker i samma serie.

När jag gick till tågstationen efter min lektion dök en tankegång upp i mitt huvud.
Är jag hungrig? Nej, jag åt ju innan jag började tyskan. Eller vänta... vad gjorde jag när jag kom?
Just ja, jag köpte böcker och läste. Ah. Litteratur = mat.
Ja, så är det för mig.