För mitt dåliga sinne.

Ibland gör jag saker som jag inte borde. Inte för att de är illegala på något sätt eller likande, men för mitt eget välmående vet jag att de inte är bra för mig.
En sån sak gjorde jag för ungefär en vecka sen. Jag satt här i huset ensam utan något på agendan så jag bestämde mig för att se K Special om Berny Pålsson via SVTs hemsida.
Berny Pålsson är för er som inte vet, en pyskiskt sjuk författare och som numera är några år drogfri. Hon har skrivit två självbiografiska böcker om sitt liv, Vingklipp ängel och Känn pulsen slå, som handlar om sjukdomen, drogerna, festandet, skärandet, sexuella övergrepp och så vidare. Hårda ämnen.

Första boken läste jag när jag var i femton års åldern utan att egentligen veta vad jag gav mig in på. På något sätt "överlevde" jag den bok utan att känna så som jag gjorde för drygt en vecka sen.
När hennes andra bok Känn pulsen slå kom i år rusade jag till biblioteket för att låna den. Det var under en period då mitt pyske mådde mer eller mindre bra och jag var inåtvänd, skrek åt saker som egentligen inte störde mig och hade lite andra utspåringar för mig. Anna påpekade till mig att det vore mindre bra för mig att läsa den boken när jag mådde som jag mådde och jag visste det också. Dock läste jag boken i ett svep på två dagar eller så.
Meningen var inte att läsa den så snabbt, men jag visste när jag börjde med boken att jag var tuvugen att läsa ut den snabbt för att klara smärtan den gav mig.
Festerna, drogerna, sjukdomen, skriken på hjälp utan att något händer och så vidare blev för mycket för lilla mig. En värld som jag inte har och aldrig vill uppleva men också bra skrivet då man känner hennes smärta. En smärta som jag egentligen inte hade förberett mig på. Nu ska vi inte veckla in oss i vad jag kände men om vi säger att jag hade ett oroligt sinne innan så försämrades det.

Som skrivet, så såg jag dokumentären om henne. Samma tema som böckerna. Droger, skrik efter hjälp och hur hon vill bli bättre men är rädd för ljuset då hon har levt i mörkert så länge.
Och jag valde att känna liten del av hennes smärta, för jag har ingen aning om hur hela hennes smärta var, vilket gjorde att mitt sinne, tankar blev ett virrvarr som skar. Huvudet gjorde ont, kroppen skakade och jag kände en jag-måste-ut-här-ifrån-nu-känsla. Så jag sprang. Hög musik, som tyvärr inte var lika skrikig som den borde vid ett sånt tillfälle enlig mig, i lurarna ut i skogen. Jag valde att fortsätta tills jag långt in och satte mig vid ett träd. Uttröttad. Färdig med att känna för mycket och tankestömd. Jag reste mig upp igen och till ljudet av Navid Modiris röst i lurarna tog jag mig ur skogen med tugna stövlar(heavy boots). Jag gick långsamt till dagis, även om jag inte var ett dugg sugen på att att leka även om jag visste att sällskap skulle göra mig gott.
Jag visste innan att jag troligen skulle må sämre än tidigare, men ändå utsatte jag mig för det. Det är en dum plan som jag ska försöka låta bli i framtiden. I alla fall ett tag framöver.