Jag håller på att packa för att åka till Sverige i morgon. Jag tycket att jag har massa plats.
Dock kände jag inte på min väska. Den är väger en hel del. Jag är i och för sig svag så jag tog fram vågen för att se hur mycket min väska väger mer exakt. Min väska innehåller mestadels utlästa böcker, de flesta pocket, men det är ett tiotal.
Jag får ha med mig 15 kilo för det flygbolaget jag flyger med. Jag ställde min väska på vågen och såg sifforna 19,4 kg visas.
Jaha. Vad att göra nu? Fyra komma fyra kilo måsta bort på något sätt. Det lutar åt ha att de fyra kg som handbage och hoppas att jag får med mig allt jag vill ha med mig.
fredag, december 19, 2008
Vakna med kaffe.
Idag vaknade jag överdrivet trött av Marcs steg i trappan. Vem behöver en väckarklocka när man bor i samma hus som ett barn? Det kändes som om jag var vaken några sekunder bara innan hela min tyska familj försvann ut genom ytterdörren och lämnade en alldeles för förvirrat trött Jenny själv i huset. Jag hann inte förstå något.
Jag tog en dusch med hoppet att det skulle väcka mig, men icke. Kallt vatten hjälpte inte ens. Jag tog mig därför en kopp kaffe.
Jag började dricka kaffe i januari i år under min baristatid. Många dricker kaffe så jag trodde inte att det skulle vara så farligt. Speciellt inte när jag drack extremt goda lattes med hjärtmönster på. Så fel man kan ha.
Min kropp tål inte kaffe. Det märkte jag väldigt snabbt. Då jag chockstartade med kaffe, minst tre shots espresso (vilket i och för sig inte innehåller lika mycket koffein som bryggkaffe) under loppet av en fem timmar period i många fall, förstod inte mitt hjärta vad jag höll på med. Hjärtklappning blev resultatet och jag blev och blir fortfarnde kaffehög. Kaffehögheten visar sig i former som överaktivitet, att jag pratar snabbare, att hela min kropp skakar och kaffehuvudvärk. Jag har lägst koffeintolerans och hade ingen aning om att kaffe skulle ge mig allt det där då jag inte har hört om någon som tål koffein så lite som jag gör.
Jag borde ha vetat att min kropp inte ska utsättas för kaffe, men nu är jag fast, även om jag numera bara dricker någon enstaka kopp kaffe i veckan.
Den koppen kaffe jag tog för ett tag sen för att vakna gjorde i och för sig att jag känner mig mer pigg, även om mina ögon fortfarande kliar av sömn. Jag är ju numera medveten om min låga koffeintolerans och därför drack jag bara en liten svag kopp kaffe med mjölk i. För att hindra hjärtklappningen och andra kaffesymptom. Så lite klarar jag väl ändå, var min tanke. Så fort kaffet rörde min mun märkte jag att jag hade fel.
Hjärtslagen slår lite snabbare nu och jag skakar. Jag känner också sakta med säkert hur huvudvärket närmar sig. Jag drack bara halva koppen kaffe. Jag borde ha tagit trötthet framför kaffehöghet.
Jag tog en dusch med hoppet att det skulle väcka mig, men icke. Kallt vatten hjälpte inte ens. Jag tog mig därför en kopp kaffe.
Jag började dricka kaffe i januari i år under min baristatid. Många dricker kaffe så jag trodde inte att det skulle vara så farligt. Speciellt inte när jag drack extremt goda lattes med hjärtmönster på. Så fel man kan ha.
Min kropp tål inte kaffe. Det märkte jag väldigt snabbt. Då jag chockstartade med kaffe, minst tre shots espresso (vilket i och för sig inte innehåller lika mycket koffein som bryggkaffe) under loppet av en fem timmar period i många fall, förstod inte mitt hjärta vad jag höll på med. Hjärtklappning blev resultatet och jag blev och blir fortfarnde kaffehög. Kaffehögheten visar sig i former som överaktivitet, att jag pratar snabbare, att hela min kropp skakar och kaffehuvudvärk. Jag har lägst koffeintolerans och hade ingen aning om att kaffe skulle ge mig allt det där då jag inte har hört om någon som tål koffein så lite som jag gör.
Jag borde ha vetat att min kropp inte ska utsättas för kaffe, men nu är jag fast, även om jag numera bara dricker någon enstaka kopp kaffe i veckan.
Den koppen kaffe jag tog för ett tag sen för att vakna gjorde i och för sig att jag känner mig mer pigg, även om mina ögon fortfarande kliar av sömn. Jag är ju numera medveten om min låga koffeintolerans och därför drack jag bara en liten svag kopp kaffe med mjölk i. För att hindra hjärtklappningen och andra kaffesymptom. Så lite klarar jag väl ändå, var min tanke. Så fort kaffet rörde min mun märkte jag att jag hade fel.
Hjärtslagen slår lite snabbare nu och jag skakar. Jag känner också sakta med säkert hur huvudvärket närmar sig. Jag drack bara halva koppen kaffe. Jag borde ha tagit trötthet framför kaffehöghet.
Fultal
Jag snubblade in på sidan Fultal. En sida som räknar ut ens fultal.
Man räknar ut fulpoäng på två sätt. Man kan räkna ut differensen i ålder mellan sig själv och den person älsta personen man har legat med. Därefter man multiplicerar den siffran med antalet personer man har haft sex med. Man kan också ta åldersskillnaden mellan den yngsta och den äldsta person man gjort det med och antalet gånger personer. Detta görs för latmaskar som jag på Fultal.
Mitt resultaten för mig är att jag går med 80% chans på KTH och att mitt fultal är under Socialstyrelsens rekommenderationer. Jag klagar inte, men bilden av mig som ges i analysen stämmer inte det minsta med den jag är. I analysen om mig kan jag läsa hur jag borde tas in på Chalmers för mitt egna bästa och textraden Det är även lättare för samhället att sätta in stödåtgärder om många med fultalshandikapp är samlade på ett ställe. Exempelvis diskuteras just nu inrättandet av en "jourhavande stylist" på alla Sveriges tekniska högskolor.
Det är ju promiskurösteten som räknas och då jag varit i ett monogamt förhållande i nästan fyra år under mina tonår så är min promiskuröstet låg. Ändå jag är nöjd.
Man räknar ut fulpoäng på två sätt. Man kan räkna ut differensen i ålder mellan sig själv och den person älsta personen man har legat med. Därefter man multiplicerar den siffran med antalet personer man har haft sex med. Man kan också ta åldersskillnaden mellan den yngsta och den äldsta person man gjort det med och antalet gånger personer. Detta görs för latmaskar som jag på Fultal.
Mitt resultaten för mig är att jag går med 80% chans på KTH och att mitt fultal är under Socialstyrelsens rekommenderationer. Jag klagar inte, men bilden av mig som ges i analysen stämmer inte det minsta med den jag är. I analysen om mig kan jag läsa hur jag borde tas in på Chalmers för mitt egna bästa och textraden Det är även lättare för samhället att sätta in stödåtgärder om många med fultalshandikapp är samlade på ett ställe. Exempelvis diskuteras just nu inrättandet av en "jourhavande stylist" på alla Sveriges tekniska högskolor.
Det är ju promiskurösteten som räknas och då jag varit i ett monogamt förhållande i nästan fyra år under mina tonår så är min promiskuröstet låg. Ändå jag är nöjd.
onsdag, december 17, 2008
Att leka.
Igår lekte jag och Marc med klossar. Vi fixade och donade. Lekte att de var fyrer och ormar och räknade tillsammans. Något som Marc, i sina unga ålder, börjar bli väldigt bra på. När han vill det vill säga. Man kan inte tvinga honom att räkna rätt. Det gör han bara när han vill.
I alla fall, lek och stök under lång tid sittandes på bänken i matsalen. Efter en lång stund vill ha att vi ska leka i hans rum. Jag är lite slutkörd efter att jag den senaste halvtimmen har burit Marc hit och dit under lekens gång, så Marc går upp till sitt egna rum själv. Jag sätter mig till ro och börjar läsa, men det dröjer inte många minuter innan jag hör "JENNY!" komma från rummet ovan.
- Marc, vad vill du?
- Leka uppe?
- Jag känner inte för att leka nu.
- Du kan titta på.
- Vi har lekt så mycket redan. Jag vill läsa.
Marc ser lite fundersam ut innan han fortsätter att prata.
- Läsa här?
- Ska jag läsa i ditt rum?
- Ja. I sängen.
Marcs säng har nämligen en hel del böcker som han bläddar i innan han somnar på kvällarna.
- Okej.
Jag sätter mig i Marcs säng och öppnar boken "Tiger & Bär" om Tigern och Björnens resa till Panama och börjar läsa. Marc ser hur jag sitter där och spelar med bilar under sängen och börjar prata igen.
- Du kan lägga dig och läsa.
- Okej. Jag lägger mig.
Så ligger jag där och läser barnböcker på tyska och lyssnar på Marc som pratar lite då och då medans han fortfarande leker med bilar. Han vill inte att jag ska läsa högt. Han vill bara ha sällskap. Sällskap på så sätt passar oss båda då han vill leka själv och jag vill läsa.
Den där Marc är allt för söt ibland.
I alla fall, lek och stök under lång tid sittandes på bänken i matsalen. Efter en lång stund vill ha att vi ska leka i hans rum. Jag är lite slutkörd efter att jag den senaste halvtimmen har burit Marc hit och dit under lekens gång, så Marc går upp till sitt egna rum själv. Jag sätter mig till ro och börjar läsa, men det dröjer inte många minuter innan jag hör "JENNY!" komma från rummet ovan.
- Marc, vad vill du?
- Leka uppe?
- Jag känner inte för att leka nu.
- Du kan titta på.
- Vi har lekt så mycket redan. Jag vill läsa.
Marc ser lite fundersam ut innan han fortsätter att prata.
- Läsa här?
- Ska jag läsa i ditt rum?
- Ja. I sängen.
Marcs säng har nämligen en hel del böcker som han bläddar i innan han somnar på kvällarna.
- Okej.
Jag sätter mig i Marcs säng och öppnar boken "Tiger & Bär" om Tigern och Björnens resa till Panama och börjar läsa. Marc ser hur jag sitter där och spelar med bilar under sängen och börjar prata igen.
- Du kan lägga dig och läsa.
- Okej. Jag lägger mig.
Så ligger jag där och läser barnböcker på tyska och lyssnar på Marc som pratar lite då och då medans han fortfarande leker med bilar. Han vill inte att jag ska läsa högt. Han vill bara ha sällskap. Sällskap på så sätt passar oss båda då han vill leka själv och jag vill läsa.
Den där Marc är allt för söt ibland.
söndag, december 14, 2008
Sömnlös.
Andra gången på kort tid är jag sömnlös.
Jag finner ingen ro. Hela jag är rastlös utan att jag har hittat lösningen på rastlösheten.
Det betyder också att jag inte kan sova. Sitter med en kopp sömnte i handen och försöker bli trött. Det går inte alls.
Jag låg och försökte somna i en 40 minuter ungefär innan jag gav upp. Det är bara ovärt att ligga där och vänta på att sömnen ska komma. Så läste jag. Gick upp. Och sitter än här.
Anledningarna till sömnlösheten/rastlösheten kan vara någon av dessa:
- intaget av två koppar kaffe
- sömn konstigt och obekvämt i en för liten bil
- ogörandet av allt, väldigt passiv dag men inget hänt
- för många tankar på en gång.
Jag ska försöka mig på det där med sömn strax igen.
Jag finner ingen ro. Hela jag är rastlös utan att jag har hittat lösningen på rastlösheten.
Det betyder också att jag inte kan sova. Sitter med en kopp sömnte i handen och försöker bli trött. Det går inte alls.
Jag låg och försökte somna i en 40 minuter ungefär innan jag gav upp. Det är bara ovärt att ligga där och vänta på att sömnen ska komma. Så läste jag. Gick upp. Och sitter än här.
Anledningarna till sömnlösheten/rastlösheten kan vara någon av dessa:
- intaget av två koppar kaffe
- sömn konstigt och obekvämt i en för liten bil
- ogörandet av allt, väldigt passiv dag men inget hänt
- för många tankar på en gång.
Jag ska försöka mig på det där med sömn strax igen.
fredag, december 12, 2008
Mot nya äventyr.
Det händer en hel del i mitt tyska liv. Jag sitter vid en dator utan bokstav a men en prick över till exempel (och att trycka ALT+134 tar för lang tid just nu).
Men det är inte de detta inlägg ska handla om.
I helgen, eller rättare sagt om ett tag, drar jag iväg till en stad en bit utanför Hannover. Det betyder ungefär fyra timmars bilresa härifran. Där fyller Marcs kusin Lena ett och jag ska pa barnkalas. Lena och jag har hunnit bli bra kompisar under den tiden hon och hennes mor och far, Michaella och Valdemar, spenderade tidigare i ar. Barn kan verkligen inte motsta mig verkar det som.
Jag tackade ja till resan utan att tveka. Jag vill ju uppleva sa mycket av Tyskland som möjligt under den korta tid jag är här. Självklart sa fragde jag inte efter sa manga detaljer om resan och nu nagra timmar innan vi ska aka fick jag reda pa att vi stannar hela helgen. Inte mig emot, men ibland undrar jag varför jag inte fragar de viktigare fragorna innan jag tackar ja. Dock skulle det inte vara lika mycket äventyr om jag visste allt om resan i förväg, eller hur?
När jag sa till Sebastian att jag följer med började han genast prata om julmarkanden vi ska till. Klockspelet vi ska se och allt vi ska göra. Om den konstiga varma fruktdrinken vi ska dricka. Jag är skepiskt till denna drink men da jag redan har druckit glog (rom med varmt vatten och socker) kan det inte vara värre.
Det kommer säkerligen bli kul och jag är förbredd med kameran i hand för att fota det jag orkar och vill. Fotolusten har lite tagit slut när jag har varit här. Det är inte alls sa mycket kvantitet som tidigare, pa gott och ont. Jag vill minnas allt när jag kommer tillbaka sa jag har redan en mapp sparad med minnesbilder i hjärna och bilder pa saker känns ibland som en överdrift.
Nästa vecka börjar sista veckan av tysk-kursen för aret.
Heja! Jag är lycklig. Jag behöver en paus för att jag ska kunna lära mig nagot mer.
Lördagen den 20e tar jag planet till Sverige. Jag ser verkligen fram emot det hela. Jul spenderas med mor, far och bror i Trosa. Sen spenderas nagra fler dagar hemma i Stockholm med det lilla kollektivet som jag har saknat sa mycket.
Morgen den 28e tar jag mitt pick och pack och flyger iväg till Krakow, Polen. Där spenderas nyar med min tyska familj innan vi drar vidare till de polska berg och spenderar en tid där. Därefter blir det Berlin ett tag. Jag och Sebastian ska kulturnörda oss pa alla museeum som fangar vart intresse och dricka öl pa alla kneipen som fangar vart öga.
Mot nya äventyr!!!
Men det är inte de detta inlägg ska handla om.
I helgen, eller rättare sagt om ett tag, drar jag iväg till en stad en bit utanför Hannover. Det betyder ungefär fyra timmars bilresa härifran. Där fyller Marcs kusin Lena ett och jag ska pa barnkalas. Lena och jag har hunnit bli bra kompisar under den tiden hon och hennes mor och far, Michaella och Valdemar, spenderade tidigare i ar. Barn kan verkligen inte motsta mig verkar det som.
Jag tackade ja till resan utan att tveka. Jag vill ju uppleva sa mycket av Tyskland som möjligt under den korta tid jag är här. Självklart sa fragde jag inte efter sa manga detaljer om resan och nu nagra timmar innan vi ska aka fick jag reda pa att vi stannar hela helgen. Inte mig emot, men ibland undrar jag varför jag inte fragar de viktigare fragorna innan jag tackar ja. Dock skulle det inte vara lika mycket äventyr om jag visste allt om resan i förväg, eller hur?
När jag sa till Sebastian att jag följer med började han genast prata om julmarkanden vi ska till. Klockspelet vi ska se och allt vi ska göra. Om den konstiga varma fruktdrinken vi ska dricka. Jag är skepiskt till denna drink men da jag redan har druckit glog (rom med varmt vatten och socker) kan det inte vara värre.
Det kommer säkerligen bli kul och jag är förbredd med kameran i hand för att fota det jag orkar och vill. Fotolusten har lite tagit slut när jag har varit här. Det är inte alls sa mycket kvantitet som tidigare, pa gott och ont. Jag vill minnas allt när jag kommer tillbaka sa jag har redan en mapp sparad med minnesbilder i hjärna och bilder pa saker känns ibland som en överdrift.
Nästa vecka börjar sista veckan av tysk-kursen för aret.
Heja! Jag är lycklig. Jag behöver en paus för att jag ska kunna lära mig nagot mer.
Lördagen den 20e tar jag planet till Sverige. Jag ser verkligen fram emot det hela. Jul spenderas med mor, far och bror i Trosa. Sen spenderas nagra fler dagar hemma i Stockholm med det lilla kollektivet som jag har saknat sa mycket.
Morgen den 28e tar jag mitt pick och pack och flyger iväg till Krakow, Polen. Där spenderas nyar med min tyska familj innan vi drar vidare till de polska berg och spenderar en tid där. Därefter blir det Berlin ett tag. Jag och Sebastian ska kulturnörda oss pa alla museeum som fangar vart intresse och dricka öl pa alla kneipen som fangar vart öga.
Mot nya äventyr!!!
torsdag, december 11, 2008
Rak höger.
Ibland blir jag så trött på det här tyska språket så att jag får ont i huvudet.
Igår var en sådan dag. Där satt jag och tittade på en vit tavla där det stod för många ord i en mening som tydligen var helt logisk. Mitt huvud snurrade av allt konstigt som fanns i den mening. Sen gjorde min lärarina om mening så att den blev ännu svårare, men fortfarande helt grammatiskt riktigt. Vi är tydligen på den nivån i vår tyska då vi ska förstå såna saker, men de flesta av oss satt som frågetecken och förbannade det jävla landet vi numera bor i.
Vi argummenterade för att få till en enklare mening och tyckte att den skulle kunna se bättre och lättare ut och i vår invandrarögon. Mycket mer logiskt ut.
Men nej. Varför ska det här språket vara lätt? Nej, nej. När man tror att man precis har fått sitt finger runt det hela slår tyskan ner en med en rak höger som tar ett tag att återhämta sig från. Om och om igen.
Jag får höra att jag pratar bra tyska för att ändå "bara" ha varit här i tre månder. Dock blir jag ledsen på det här språket då jag finner det väldigt svårt att få det verkligen helt rätt. Det är för mycket att tänka på.
Är det en preposition, hmm, ja och styr den dativ eller ackusativ?
Är det ett konektorord? Ja, men vilken position ska jag då ställa det börjda verbet på?
Det är bara en massa frågor man hela tiden måste ställa sig för att få det här språket helt rätt och när jag talar kan jag inte hålla på att tänka så för det skulle ta mig för lång tid att svara på något då. Dock hatar jag alltid när jag gör den minsta missen i språket. I alla fall om jag vet hur jag kan rätta till det.
Idag har jag ännu en lektion i tyska. Undra med vad jag kommer få en rak höger med idag.
Warum einfach wenn schwierig ist? (varför lätt när det är svårt?)
Igår var en sådan dag. Där satt jag och tittade på en vit tavla där det stod för många ord i en mening som tydligen var helt logisk. Mitt huvud snurrade av allt konstigt som fanns i den mening. Sen gjorde min lärarina om mening så att den blev ännu svårare, men fortfarande helt grammatiskt riktigt. Vi är tydligen på den nivån i vår tyska då vi ska förstå såna saker, men de flesta av oss satt som frågetecken och förbannade det jävla landet vi numera bor i.
Vi argummenterade för att få till en enklare mening och tyckte att den skulle kunna se bättre och lättare ut och i vår invandrarögon. Mycket mer logiskt ut.
Men nej. Varför ska det här språket vara lätt? Nej, nej. När man tror att man precis har fått sitt finger runt det hela slår tyskan ner en med en rak höger som tar ett tag att återhämta sig från. Om och om igen.
Jag får höra att jag pratar bra tyska för att ändå "bara" ha varit här i tre månder. Dock blir jag ledsen på det här språket då jag finner det väldigt svårt att få det verkligen helt rätt. Det är för mycket att tänka på.
Är det en preposition, hmm, ja och styr den dativ eller ackusativ?
Är det ett konektorord? Ja, men vilken position ska jag då ställa det börjda verbet på?
Det är bara en massa frågor man hela tiden måste ställa sig för att få det här språket helt rätt och när jag talar kan jag inte hålla på att tänka så för det skulle ta mig för lång tid att svara på något då. Dock hatar jag alltid när jag gör den minsta missen i språket. I alla fall om jag vet hur jag kan rätta till det.
Idag har jag ännu en lektion i tyska. Undra med vad jag kommer få en rak höger med idag.
Warum einfach wenn schwierig ist? (varför lätt när det är svårt?)
måndag, december 01, 2008
Telefonera.
Jag har precis suttit i telefon i över en timme.
Det är inte något jag vanligtvis gör. Inte alls. Jag pratar snabbt i telefon så att jag slipper prata länge. Jag är definitivt inte van vid samtal som i grund och botten inte har någon mening utan bara för att man vill höra den andres röst och prata av sig lite. Ändå har jag inget emot det hela.
Den jag pratade med är min tyske vän, Oliver alias Olli. Han som jag var för några veckor sen hälsade på i Frankfurt. Han som alltid är lika prataglad och har alltid saker och säga. Nya teman och prata om. Idag var fuskigt för mig för vi pratade faktiskt engelska. Gosh.
Grejen är ju att vi har en liten språk-konflikt med varandra. Han vill lära sig bättre engelska och jag vill lära mig bättre tyska. Han tycker att han redan kan tillräckligt bra tyska(modersmålare liksom) och jag tycker jag kan tillräckligt bra (talad)engelska för att inte behöva underhålla den flitigt (komdieseriesnörd där min engelska är lärd). Ibland får man därför kompromissa och varierara språk.
Ett stort huvudämne rörde sig om helgen och hans födelsedag som är idag. För mig blir det en repris av Frankfurt i helgen för att fira Ollis födelsedag.
Så jag tänkte ta några utdrag ur av några samtal.
- Why are we talking about this?
- I don't know. We always talk about stupid things.
- That's stupid. We should stop.
- You take walks?
- Yes.
-That's lame!
- No. Your lame!
- You don't look like a girl that takes walk.
- Ehm.. What kind of a girl do I look like then?
- I don't know but when I think Jenny I didn't think walks.
- Did you just call me old?
- No! I just mean.. No!
- What do you mean then?
- Did I just call you old?
- Yes.
- Ah. I.. I don't know... That's such a rookie mistake. You shold never call a girl old!
- What do you want to do in Frankfurt?
- I want to see the gigint tree! The humangous Christmas tree!
- What? What tree?
- Haven't you seen it? It's huge! And it's transported from Austria! It took 48 hours. And it's huge! I just saw it on TV. How can you not have seen it?
- I don't know. Where is it?
- I don't know. Somewhere on the Weinhnachtsmarkt. I want to see it. It's huge!
(Trädet är Tysklands största julgran som det har lagt galet för mycket pengar på).
- We're talked to long.
- Yes. How long has it been?
- I don't know. Forever?
- Oh. Forever?
- No but 45 min. Long. I'm hanging up.
- Okey.
- But I'm not sayning goodbye.
- Good night. Sleep well. Bye.
*klick*
Det är inte något jag vanligtvis gör. Inte alls. Jag pratar snabbt i telefon så att jag slipper prata länge. Jag är definitivt inte van vid samtal som i grund och botten inte har någon mening utan bara för att man vill höra den andres röst och prata av sig lite. Ändå har jag inget emot det hela.
Den jag pratade med är min tyske vän, Oliver alias Olli. Han som jag var för några veckor sen hälsade på i Frankfurt. Han som alltid är lika prataglad och har alltid saker och säga. Nya teman och prata om. Idag var fuskigt för mig för vi pratade faktiskt engelska. Gosh.
Grejen är ju att vi har en liten språk-konflikt med varandra. Han vill lära sig bättre engelska och jag vill lära mig bättre tyska. Han tycker att han redan kan tillräckligt bra tyska(modersmålare liksom) och jag tycker jag kan tillräckligt bra (talad)engelska för att inte behöva underhålla den flitigt (komdieseriesnörd där min engelska är lärd). Ibland får man därför kompromissa och varierara språk.
Ett stort huvudämne rörde sig om helgen och hans födelsedag som är idag. För mig blir det en repris av Frankfurt i helgen för att fira Ollis födelsedag.
Så jag tänkte ta några utdrag ur av några samtal.
- Why are we talking about this?
- I don't know. We always talk about stupid things.
- That's stupid. We should stop.
- You take walks?
- Yes.
-That's lame!
- No. Your lame!
- You don't look like a girl that takes walk.
- Ehm.. What kind of a girl do I look like then?
- I don't know but when I think Jenny I didn't think walks.
- Did you just call me old?
- No! I just mean.. No!
- What do you mean then?
- Did I just call you old?
- Yes.
- Ah. I.. I don't know... That's such a rookie mistake. You shold never call a girl old!
- What do you want to do in Frankfurt?
- I want to see the gigint tree! The humangous Christmas tree!
- What? What tree?
- Haven't you seen it? It's huge! And it's transported from Austria! It took 48 hours. And it's huge! I just saw it on TV. How can you not have seen it?
- I don't know. Where is it?
- I don't know. Somewhere on the Weinhnachtsmarkt. I want to see it. It's huge!
(Trädet är Tysklands största julgran som det har lagt galet för mycket pengar på).
- We're talked to long.
- Yes. How long has it been?
- I don't know. Forever?
- Oh. Forever?
- No but 45 min. Long. I'm hanging up.
- Okey.
- But I'm not sayning goodbye.
- Good night. Sleep well. Bye.
*klick*
söndag, november 30, 2008
Hår
Jag lovade mor för ett tag sen att hon skulle få se en bild på mitt korta hår och jag håller min löften (även om det ibland tar tid).
Bilden nedan är tagen på min födelsedag då jag och Melanie sjunger för full hals singstar ABBA. Det kan vara det bästa singstaret någonsin och anledningen till att kvällen slutade när det var morgon typ.
Så ännu en gång har jag kort hår, ännu kortare än sist. (undra hur kort det blir nästa gång jag klipper mig?) Hett värre.
Bilden nedan är tagen på min födelsedag då jag och Melanie sjunger för full hals singstar ABBA. Det kan vara det bästa singstaret någonsin och anledningen till att kvällen slutade när det var morgon typ.
Så ännu en gång har jag kort hår, ännu kortare än sist. (undra hur kort det blir nästa gång jag klipper mig?) Hett värre.
fredag, november 28, 2008
Marc.
Marc är trött idag efter för lite sömn.
Detta har han tagit ut på mig. Jag är ju ändå hans "syster".
Vad jag än sa och gjorde så blev han arg .
Tills... han sprang till mig med öppna armar. Jag kramade om honom.
Nej! Nej! skriker han då. Inte så. Pussas!
Så pussas vi och allt är bra igen.
Marc är fin han.
Detta har han tagit ut på mig. Jag är ju ändå hans "syster".
Vad jag än sa och gjorde så blev han arg .
Tills... han sprang till mig med öppna armar. Jag kramade om honom.
Nej! Nej! skriker han då. Inte så. Pussas!
Så pussas vi och allt är bra igen.
Marc är fin han.
onsdag, november 26, 2008
Uppdateringar.
Jag vet att jag har varit en ganska dålig bloggare och det beror på ett del olika saker.
Jag har inte tid. Jag leker, läser, pluggar, är hemifrån och massa annat istället för att sätt mig längre än tio minuter vid en dator. Rättare sagt, jag tar mig inte tid.
Det betyder däremot inte att jag tänker mindre på vad jag ska skriva eller borde skriva. Jag har alldeles för många tankar i mitt huvud som gå runt i mitt huvud. Massa teman och alla på samma gång.
För att inte ta alla dessa teman i ett långt och förvirrat tema så tar jag en kort uppdatering.
Jag har blivit äldre och stiger i 20-års åldern. 22 för att vara lite mer exakt. Inga (fler) presenter tack. Gör en miljöinstats istället. Då blir jag gladare.
Jag har haft faster Maija och syster Teresia på besök och åkt med dem till Hamburg i mindre än 24 timmar.
Jag har läst mer tyska och lärt känna fler människor.
Gått och blivit mitt ambivalenta jag ännu en gång.
Tvingat folk att sluta prata engelska med mig och istället bara prata tyska.
Börjat drömma mindre klardrömmar och drömt desto mer önskedrömmar vilket resulterar i bättre sömn.
Sett snö i denna del av Tyskland där de sa att de inte kommer någon snö.
Frusit sönder av detta kalla regnväder som är städnigt men fortfarandet hållt mig varmare i kjol än i jeans.
Läst (snart) två av fyra böcker i Twlight-serien.
Pratat kanske lite för mycket telefon på tyska. Kroppspråk gör verkligen komminucation lättare.
Tills nästa gång jag tar mig tid att skriva hörs vi. Och då kanske jag kan bjuda på några få bilder på Frankfurt, Hamburg och annat smått och gott.
Tills den säger jag som Rostockarna Tschüßie!
Jag har inte tid. Jag leker, läser, pluggar, är hemifrån och massa annat istället för att sätt mig längre än tio minuter vid en dator. Rättare sagt, jag tar mig inte tid.
Det betyder däremot inte att jag tänker mindre på vad jag ska skriva eller borde skriva. Jag har alldeles för många tankar i mitt huvud som gå runt i mitt huvud. Massa teman och alla på samma gång.
För att inte ta alla dessa teman i ett långt och förvirrat tema så tar jag en kort uppdatering.
Jag har blivit äldre och stiger i 20-års åldern. 22 för att vara lite mer exakt. Inga (fler) presenter tack. Gör en miljöinstats istället. Då blir jag gladare.
Jag har haft faster Maija och syster Teresia på besök och åkt med dem till Hamburg i mindre än 24 timmar.
Jag har läst mer tyska och lärt känna fler människor.
Gått och blivit mitt ambivalenta jag ännu en gång.
Tvingat folk att sluta prata engelska med mig och istället bara prata tyska.
Börjat drömma mindre klardrömmar och drömt desto mer önskedrömmar vilket resulterar i bättre sömn.
Sett snö i denna del av Tyskland där de sa att de inte kommer någon snö.
Frusit sönder av detta kalla regnväder som är städnigt men fortfarandet hållt mig varmare i kjol än i jeans.
Läst (snart) två av fyra böcker i Twlight-serien.
Pratat kanske lite för mycket telefon på tyska. Kroppspråk gör verkligen komminucation lättare.
Tills nästa gång jag tar mig tid att skriva hörs vi. Och då kanske jag kan bjuda på några få bilder på Frankfurt, Hamburg och annat smått och gott.
Tills den säger jag som Rostockarna Tschüßie!
onsdag, november 19, 2008
Deutschesprache
Det där med språk kan vara klurigt men kul. Speciellt när man märker hur man blir bättre.
I Sverige har jag inte tänkt så mycket på min engelska som jag har gjort sen jag kom hit. Jag tycker inte att min engelska är särskilt bra. Visst har jag ett stort ordförråd men det har också flera andra. I Sverige.
När jag kommit ut i den stora världen, om ändå inte så långt bort, märker man skillander på folk englskakunskaper. Tyskar har allt dubbat och simultantolkat på TV och vad jag har hört lär mig sig inte så bra englska här. Man börjar med det sent i skolan och det läggas inte riktigt tid på. Detta kan förklara att tyskar ofta ursäktar sig med "I'm sorry, but my english is not so good" första gången man träffar dem.
Nu går jag i multikulti-klass och jag pratar gärna tyska med dem även när vi är utanför klassrummet. Det vill dock inte vissa. Engelska är deras flyktspråk och var de hittar orden lättare. Det är ju så för mig också och självklart tar jag mig fram på engelska lättare än tyska. Dock märker jag att min engelska håller en nivå som vissa av mina mutlikultiklassisar har svårt att förstå. Inte för att jag pratar fel, men för att jag kan "för många" ord. Jag gör det för svårt för dem, pratar snabbt och behöver sällan leta efter ord eller slanguttryck. Jag har lätt att förstå ordskämt som jag och amerikanen utbyter medans de andra tittar på oss lite oförstående då de inte ser den dubbla betydelsen i ordet vi just sa.
Nu har det här också litet börja sprida sig till min tyska.
Jag pratar tyska hela dagarna. Jag måste och jag vill. Det gör att mitt ordförråd ständigt växer. Det är få vardagliga saker jag behöver hjälp med och tar mig lätt fram. Jag har lätt att förstå när folk pratar med mig och grammatiken sätter sig ganska snabbt.
Detta gör att jag till och men nu förvirrar mina kurskamerater med mitt tyska ordföråd. Med att jag lär mig grammatiken snabbt och ganska lätt. Als, wenn, wann... jepp, jag vet precis var man ska sätta alla i en mening för att det ska bli rätt. Jag kan alla regler för Konjuktiv II och jag pratar utan några som helst svårigheter i futurum utan att behöva tänka på varje ord jag säger för att få det rätt.
Detta kan tyckas som endast bra för mig, vilket det mestadels är, förutom ett ställe: provtid. När man läser tyska som ett andra språk måste man inte göra ett prov för att gå vidare i nästa kurs då provet kostar och är fullt frivillig. Jag vill göra provet. Jag vill ha på papper att jag pratar bra tyska och kan det. Ingen annan i min klass vill det vilket gör att jag kanske inte kommer få göra provet. Man behöver (tror det eller ej) ha någon att prata med när man gör muntliga övningar. Det finns en chans att jag kan göra det på någon annan skola häromkring, vilket ju känns bra men samtidigt mindre bra då jag gärna vill ha lite koll på min partners språk-kapacitet. Vilket egentligen inte borde spela någon roll, fast samtidigt skulle det vara tryggt för mig.
Samtidigt tänker jag att jag kanske aldrig behöver visa, på papper, att jag kan tyska. Logiskt nog borde det gå att söka ett jobb (vilket är planen) som har tyskakunskaper som kvalifikation utan att visa ett papper. Jag skulle helt enkelt bara kunna kliva in på arbetsplatsen och göra hela arbetsintervjuen på tyska, inte sant? Eller på annat sätt visa att språket är något som jag kan.
Jag velar lite över det hela men ska ändå dra mig i kragen och gå till språkexpeditionen i morgon och fråga hur jag kan göra provet och så vidare. Om det inte gå kanske det inte är hela världen. Ich hoffe alles geht mir gut.
I Sverige har jag inte tänkt så mycket på min engelska som jag har gjort sen jag kom hit. Jag tycker inte att min engelska är särskilt bra. Visst har jag ett stort ordförråd men det har också flera andra. I Sverige.
När jag kommit ut i den stora världen, om ändå inte så långt bort, märker man skillander på folk englskakunskaper. Tyskar har allt dubbat och simultantolkat på TV och vad jag har hört lär mig sig inte så bra englska här. Man börjar med det sent i skolan och det läggas inte riktigt tid på. Detta kan förklara att tyskar ofta ursäktar sig med "I'm sorry, but my english is not so good" första gången man träffar dem.
Nu går jag i multikulti-klass och jag pratar gärna tyska med dem även när vi är utanför klassrummet. Det vill dock inte vissa. Engelska är deras flyktspråk och var de hittar orden lättare. Det är ju så för mig också och självklart tar jag mig fram på engelska lättare än tyska. Dock märker jag att min engelska håller en nivå som vissa av mina mutlikultiklassisar har svårt att förstå. Inte för att jag pratar fel, men för att jag kan "för många" ord. Jag gör det för svårt för dem, pratar snabbt och behöver sällan leta efter ord eller slanguttryck. Jag har lätt att förstå ordskämt som jag och amerikanen utbyter medans de andra tittar på oss lite oförstående då de inte ser den dubbla betydelsen i ordet vi just sa.
Nu har det här också litet börja sprida sig till min tyska.
Jag pratar tyska hela dagarna. Jag måste och jag vill. Det gör att mitt ordförråd ständigt växer. Det är få vardagliga saker jag behöver hjälp med och tar mig lätt fram. Jag har lätt att förstå när folk pratar med mig och grammatiken sätter sig ganska snabbt.
Detta gör att jag till och men nu förvirrar mina kurskamerater med mitt tyska ordföråd. Med att jag lär mig grammatiken snabbt och ganska lätt. Als, wenn, wann... jepp, jag vet precis var man ska sätta alla i en mening för att det ska bli rätt. Jag kan alla regler för Konjuktiv II och jag pratar utan några som helst svårigheter i futurum utan att behöva tänka på varje ord jag säger för att få det rätt.
Detta kan tyckas som endast bra för mig, vilket det mestadels är, förutom ett ställe: provtid. När man läser tyska som ett andra språk måste man inte göra ett prov för att gå vidare i nästa kurs då provet kostar och är fullt frivillig. Jag vill göra provet. Jag vill ha på papper att jag pratar bra tyska och kan det. Ingen annan i min klass vill det vilket gör att jag kanske inte kommer få göra provet. Man behöver (tror det eller ej) ha någon att prata med när man gör muntliga övningar. Det finns en chans att jag kan göra det på någon annan skola häromkring, vilket ju känns bra men samtidigt mindre bra då jag gärna vill ha lite koll på min partners språk-kapacitet. Vilket egentligen inte borde spela någon roll, fast samtidigt skulle det vara tryggt för mig.
Samtidigt tänker jag att jag kanske aldrig behöver visa, på papper, att jag kan tyska. Logiskt nog borde det gå att söka ett jobb (vilket är planen) som har tyskakunskaper som kvalifikation utan att visa ett papper. Jag skulle helt enkelt bara kunna kliva in på arbetsplatsen och göra hela arbetsintervjuen på tyska, inte sant? Eller på annat sätt visa att språket är något som jag kan.
Jag velar lite över det hela men ska ändå dra mig i kragen och gå till språkexpeditionen i morgon och fråga hur jag kan göra provet och så vidare. Om det inte gå kanske det inte är hela världen. Ich hoffe alles geht mir gut.
Feber.
Jag har feber, men inte vilken feber som helst utan Twilight-feber!
OMG liksom hur bra de den boken här.
För er som inte vet är det Twilight-hysteri i världen. Bokserien av Stephenie Meyer bestående av fyra böcker. Jag är på den första som jag inte har lagt ner sen jag började läsa. Jag lyssnar på boken nu för att inte missa en sekund av läsande när jag gör annat. Att inte missa vad som händer för jag vill verkligen veta. Det är så spännade och bra skriver.Jag undrar lite varför jag inte föll i Twlilight-fällan tidigare då jag hört och läst om boken flertalet gånger. Ibland är jag allt dum i tron om att hysteriböcker är dåliga böcker. Det stämmer definitivt inte.
Serien handlar om 17-åriga Bella Swan, som flyttar till Forks och sin far. Hon börjar highschool i den lilla staden och träffar "den underlige" Edward Cullen som hon inte kan sluta tänka på. Det börjar umgås och Bella faller mer och mer även om Edward säger till henne att det är farligt för henne att komma nära honom. Farligt för att Edward och hela hans familj är vampyrer. Bella bestämmer sig för att inte låta det hindra henne från att vara med honom.
Det är en mycket spännade historia och jag kan knappt bärja mig för vad som kommer och hända och jag kommer troligen köpa de andra böckerna senare idag. Att vänta på att läsa dem är bara onödigt.
Läs, läs, läs!!!
För er som inte läser kommer filmen på fredag i Sverige. Jag är inte säker på om jag kommer se den. Just nu är allt så mycket bättre i mitt huvud än vad jag tror att det är på film. Jag läser inte ens recentioner och likande på internet om filmen. Jag vill inte veta något än. I alla fall inte förän jag har läst ut den första boken.
Nu ska jag återvända till att läsa. Att lyssna tar för lång tid och läsande är underbart.
OMG liksom hur bra de den boken här.
För er som inte vet är det Twilight-hysteri i världen. Bokserien av Stephenie Meyer bestående av fyra böcker. Jag är på den första som jag inte har lagt ner sen jag började läsa. Jag lyssnar på boken nu för att inte missa en sekund av läsande när jag gör annat. Att inte missa vad som händer för jag vill verkligen veta. Det är så spännade och bra skriver.Jag undrar lite varför jag inte föll i Twlilight-fällan tidigare då jag hört och läst om boken flertalet gånger. Ibland är jag allt dum i tron om att hysteriböcker är dåliga böcker. Det stämmer definitivt inte.
Serien handlar om 17-åriga Bella Swan, som flyttar till Forks och sin far. Hon börjar highschool i den lilla staden och träffar "den underlige" Edward Cullen som hon inte kan sluta tänka på. Det börjar umgås och Bella faller mer och mer även om Edward säger till henne att det är farligt för henne att komma nära honom. Farligt för att Edward och hela hans familj är vampyrer. Bella bestämmer sig för att inte låta det hindra henne från att vara med honom.
Det är en mycket spännade historia och jag kan knappt bärja mig för vad som kommer och hända och jag kommer troligen köpa de andra böckerna senare idag. Att vänta på att läsa dem är bara onödigt.
Läs, läs, läs!!!
För er som inte läser kommer filmen på fredag i Sverige. Jag är inte säker på om jag kommer se den. Just nu är allt så mycket bättre i mitt huvud än vad jag tror att det är på film. Jag läser inte ens recentioner och likande på internet om filmen. Jag vill inte veta något än. I alla fall inte förän jag har läst ut den första boken.
Nu ska jag återvända till att läsa. Att lyssna tar för lång tid och läsande är underbart.
måndag, november 17, 2008
Bild.
Jag tycker om min bror. Det här är den mest obligatoriska bilden man ska ta när man är i Berlin. Jag önskar att jag kunde lägga upp lite bilder från Frankfurt också men det är sådär att åka till en ny stad utan att ladda kameran. Det var i alla fall kul där, trots att jag hostar mer än någonsin nu. Det är dags för en tupplur för att orka med dagens lektion i tyska och barnlek.
onsdag, november 12, 2008
Trött av drömmar.
Jag är så väldigt trött. Hostand börjar ta över igen, så som den gör varje höst.
Att gå upp före klockan sex varje morgon gör inte saken bättre. Marc skrek på mig länge igår och jag försökte vara pigg och uppmuntrande. Det gick väl sådär. Han skrek på sin mamma som redan hade åkt till jobbet så det fanns inte så mycket jag kunde göra. Huvudvärk blev resultatet. Ett huvudvärk som varade länge. På eftermiddagen kände jag mig som en dålig au-pair som inte alls kände för att leka och när föräldrarna kom hem var jag ett vrak. Utkörd.
Idag somnade jag på soffan medans vi tittade på teckant. När DVDn tog slut väckte Marc mig och jag klädde på honom innan han lade några pussel och sen var det dags för dagis. Min kropp är inte utvilad även om jag sover mer än sju timmar per natt och jag vet varför.
Det är på grund av alla mina drömmar jag har för mig på nätterna. Jag är medveten i mina drömmar och känner av varenda rörelse jag gör i sömnen så det känns aldrig som jag verkligen sover. Bilderna från drömmarna ligger kvar i huvudet lång tid efter som om mitt medvetna behöver veta vad mitt undermedveta vill oavsett om det är en bra eller mindre bra dröm.
Det känns som att jag har sovit en timme, kanske två varje gång jag vaknar och jag försöker skaka av mig morgontröttheten men den sitter där. Den går inte bort förrän timmar senare.
Jag borde kanske vara glad över att jag har ett så rikt drömliv och i mer än åttio procent av fallen kommer ihåg mina drömmar tydligt och i minsta detalj. Jag borde kanske glädjas av att jag kan och drömmer lucida drömmar, att jag är medveten om att jag drömmer. Att jag kan styra mina drömmar och i drömmen tänka att jag drömmer och därför spelar inget av de jag gör efter det någon roll. Det är ju bara en dröm. Det sägs att man minns lucida drömmar bättre än andra drömmar och det kan jag nog gå med på, men jag är inte säker. Jag har svårt att minnas en dröm jag har haft på senare tiden som inte var lucid. Det finns men är inte så många.
Till och från bestämmer jag mig för vad jag vill drömma om eller vet i förväg vart mina drömmar kommer ta vägen, speciellt när jag har läst mycket. Den här förmågan har jag mer eller mindre tränat fram då jag bestämde mig att jag ville komma ihåg fler av mina drömmar. Målet var dock aldrig att börja drömma klardrömmar.
Nu känns det lite som en börda. Jag tycker om att komma ihåg mina drömmar, oavsett tema. Jag vill bara att min kropp ska vara utvilad när jag vaknar, men jag engagerar mig för mycket i mina drömmar. Lite vill jag att jag drömmer midre och inte har en så djup REM-sömn (inget kan väcka mig när jag är i den även om jag själv är medveten om att jag drömmer). Jag ska jobba på att få utvilande sömn.
Att gå upp före klockan sex varje morgon gör inte saken bättre. Marc skrek på mig länge igår och jag försökte vara pigg och uppmuntrande. Det gick väl sådär. Han skrek på sin mamma som redan hade åkt till jobbet så det fanns inte så mycket jag kunde göra. Huvudvärk blev resultatet. Ett huvudvärk som varade länge. På eftermiddagen kände jag mig som en dålig au-pair som inte alls kände för att leka och när föräldrarna kom hem var jag ett vrak. Utkörd.
Idag somnade jag på soffan medans vi tittade på teckant. När DVDn tog slut väckte Marc mig och jag klädde på honom innan han lade några pussel och sen var det dags för dagis. Min kropp är inte utvilad även om jag sover mer än sju timmar per natt och jag vet varför.
Det är på grund av alla mina drömmar jag har för mig på nätterna. Jag är medveten i mina drömmar och känner av varenda rörelse jag gör i sömnen så det känns aldrig som jag verkligen sover. Bilderna från drömmarna ligger kvar i huvudet lång tid efter som om mitt medvetna behöver veta vad mitt undermedveta vill oavsett om det är en bra eller mindre bra dröm.
Det känns som att jag har sovit en timme, kanske två varje gång jag vaknar och jag försöker skaka av mig morgontröttheten men den sitter där. Den går inte bort förrän timmar senare.
Jag borde kanske vara glad över att jag har ett så rikt drömliv och i mer än åttio procent av fallen kommer ihåg mina drömmar tydligt och i minsta detalj. Jag borde kanske glädjas av att jag kan och drömmer lucida drömmar, att jag är medveten om att jag drömmer. Att jag kan styra mina drömmar och i drömmen tänka att jag drömmer och därför spelar inget av de jag gör efter det någon roll. Det är ju bara en dröm. Det sägs att man minns lucida drömmar bättre än andra drömmar och det kan jag nog gå med på, men jag är inte säker. Jag har svårt att minnas en dröm jag har haft på senare tiden som inte var lucid. Det finns men är inte så många.
Till och från bestämmer jag mig för vad jag vill drömma om eller vet i förväg vart mina drömmar kommer ta vägen, speciellt när jag har läst mycket. Den här förmågan har jag mer eller mindre tränat fram då jag bestämde mig att jag ville komma ihåg fler av mina drömmar. Målet var dock aldrig att börja drömma klardrömmar.
Nu känns det lite som en börda. Jag tycker om att komma ihåg mina drömmar, oavsett tema. Jag vill bara att min kropp ska vara utvilad när jag vaknar, men jag engagerar mig för mycket i mina drömmar. Lite vill jag att jag drömmer midre och inte har en så djup REM-sömn (inget kan väcka mig när jag är i den även om jag själv är medveten om att jag drömmer). Jag ska jobba på att få utvilande sömn.
tisdag, november 11, 2008
Spontanitet.
Det är långsamma tider här i Graal. Dagarna flyter förbi. Jag tar hand om Marc. Hostar och läser jättemycket.
Denna vecka har jag inte ens någon språkkurs så det gör att jag har ännu mindre att göra. Gårdagen spenderades med läxor och sen resten av dagen med TV-spel. Mycket skoj.
Och i och med all denna ledighet ska jag bege mig på äventyr. Efter att ha chattat med min tyske vän Oliver (som jag självklart träffade när jag hälsade på bror i Barcelona) kom vi fram till att vi borde gör slag i saken att ses och inte bara prata om det. Bättre förr än senare lede till att jag hittade en människa som åker från Rostock till Frankfurt och tar en liten slant betalt för bensinen. Det är ungefär hälften så billigt som att åka tåg så jag åker på torsdag. Så enkelt var det. Och stannar hela helgen i Frankfurt. Härligt värre och verkligen spontat då allt bestämdes i en handvädning. Det ska bli kul att träffa Oliver och uppleva Frankfurt och jag ser verkligen fram emot att till att det blir torsdag.
Idag är det något himla holabalo i Rostock som jag ska bege mig på. Det är medcinstudenterna som har en carnival. Idag den 11/11 klockan 11:11 (ja, på dagen inte kvällen) och bjuder på 1111 liter öl. En av mina kursare berättade om det och jag nappade direkt på idén. Verkar som ett galet kalas och jag hoppas på att flera kursare kommer.
Och på tal om kursare; På spårvagnen från skolan:
- How old are you?
- Me? I'm 22.
- Really? Oh.. I thought you're 18 or mabye 19. Right out of high school.
Ännu en gång förvånas folk av min ålder och vad jag kan minnas har ingen trott att jag är över 20 så länge jag kan komma ihåg. Jag har inte bestämt mig om det är bra eller inte.
Denna vecka har jag inte ens någon språkkurs så det gör att jag har ännu mindre att göra. Gårdagen spenderades med läxor och sen resten av dagen med TV-spel. Mycket skoj.
Och i och med all denna ledighet ska jag bege mig på äventyr. Efter att ha chattat med min tyske vän Oliver (som jag självklart träffade när jag hälsade på bror i Barcelona) kom vi fram till att vi borde gör slag i saken att ses och inte bara prata om det. Bättre förr än senare lede till att jag hittade en människa som åker från Rostock till Frankfurt och tar en liten slant betalt för bensinen. Det är ungefär hälften så billigt som att åka tåg så jag åker på torsdag. Så enkelt var det. Och stannar hela helgen i Frankfurt. Härligt värre och verkligen spontat då allt bestämdes i en handvädning. Det ska bli kul att träffa Oliver och uppleva Frankfurt och jag ser verkligen fram emot att till att det blir torsdag.
Idag är det något himla holabalo i Rostock som jag ska bege mig på. Det är medcinstudenterna som har en carnival. Idag den 11/11 klockan 11:11 (ja, på dagen inte kvällen) och bjuder på 1111 liter öl. En av mina kursare berättade om det och jag nappade direkt på idén. Verkar som ett galet kalas och jag hoppas på att flera kursare kommer.
Och på tal om kursare; På spårvagnen från skolan:
- How old are you?
- Me? I'm 22.
- Really? Oh.. I thought you're 18 or mabye 19. Right out of high school.
Ännu en gång förvånas folk av min ålder och vad jag kan minnas har ingen trott att jag är över 20 så länge jag kan komma ihåg. Jag har inte bestämt mig om det är bra eller inte.
onsdag, november 05, 2008
Tim i Berlin.
Jag tycker att rubriken säger allt. Bilder på min käre bror i Berlin. Varsågod, (Tim-)Cito.
tisdag, november 04, 2008
Läsare.
| What Kind of Reader Are You? Your Result: Dedicated Reader You are always trying to find the time to get back to your book. You are convinced that the world would be a much better place if only everyone read more. | |
| Literate Good Citizen | |
| Obsessive-Compulsive Bookworm | |
| Book Snob | |
| Fad Reader | |
| Non-Reader | |
| What Kind of Reader Are You? Quiz Created on GoToQuiz Vilka underbar test man kan hitta ibland. Detta stämmer också bra på mig i nuläget. Dock für jag inte färgerna att fungera på skalan. Jag är mest Litterate Good Citizen och Obsessive-Compolsive Bookworm och inte alls Non-Reader. | |
Levande beskrivare.
I min tid här i Tyskland har jag lärt mig saker och det märker jag mer och mer under tysklektionerna.
Allt läsa språk är glossor, grammtik, pratade om massa saker för att man ska få in hur det språket låter och lära sig vad som är rätt. För mig är det hela inte så svårt. Tyska ligger nära svenskan och en hel del är likadant på svenska som på tyska.
Detta gör att jag har ett ganska stort försprång jämtemot mina kurskompisar från den slaviska språkgruppen och de japaner jag går med. Jag kan gissa mig till vad orden betyder utan att behöva slå upp det. Jag förstår lätt när vår lärare beskriver saker med att använda andra ord och sätta det i en kontext istället för att säga det på engelska. att rita och förklara saker förstår jag också men orden förstå jag bäst.
Genom detta har min lärare förstått att jag lätt tar in ny kunskap och gärna förklarar nya ord med andra ord om hon frågar mig. Självklart är inte all den tyska jag talar perfekt men med hjälp av kroppspråk fixar man det mesta.
Igår under lektionen var jag på g. Jag vill verkligen lära mig språket så bra som bara möjligt och få input (som med allt annat just nu) så jag anstränger mig extra. Kommer väl förbredd till varje lektion och är inte blyg med att svara på frågor även om de ibland är helt galet fel jag ger. Hur ska jag annars lära mig? Om jag inte blir rättad sker det ingen utveckling i min språk-kunskap.
Gårdagens lektion var jag väldigt mycket så. Det gick ganska käpprätt åt helvete en sekund och i den nästa frågade min lärare mig om jag kunde förklara ett ord på tyska. Och ett annat ord, och ett annat ord... Jag kände mig lite som en levande beskrivare, för en ordbok kan jag inte vara.
För mig känns det superkul om jag lyckas förklara för min multikultiklass. Om japanerna, iraniskan, jemenskan, polakerna, mexicanaren och amerikanern alla förstår av min förklaring är det ju guld. Mer kan jag inte begära. Detta betyder att min lärare har högre krav på mig än på andra. Den andra svenskan tar hon det väldigt långsamt med och förklarar flera gånger för amerikanen när han blir osäker. En bra lärare ska hjälpa dem som har svårt och utmana de som har det lätt; inte sant?
Vad jag kommer ihåg har jag aldrig varit den som blir pushad för att bli bättre, att vrekligen jobba på det jag har problem med för jag är nära. När jag läse skoltyska på sexan till trean kämpade jag för att ens klara kursen då orden aldrig satte sig i mitt huvud, trodde jag.
Nu verkar all den kunskapen komma tillbaka och jag är mer framåt för att ta fram den och våga mig på att använda den. Det är kul att se positiv förändring i en själv och märka den stora motivationen jag har för att lära mig tyska och för att vara här.
Här bjuder jag på det jag håller på med att plugga nu. Den eviga kampen om att göra rätt på den bestämda artiken.
Allt läsa språk är glossor, grammtik, pratade om massa saker för att man ska få in hur det språket låter och lära sig vad som är rätt. För mig är det hela inte så svårt. Tyska ligger nära svenskan och en hel del är likadant på svenska som på tyska.
Detta gör att jag har ett ganska stort försprång jämtemot mina kurskompisar från den slaviska språkgruppen och de japaner jag går med. Jag kan gissa mig till vad orden betyder utan att behöva slå upp det. Jag förstår lätt när vår lärare beskriver saker med att använda andra ord och sätta det i en kontext istället för att säga det på engelska. att rita och förklara saker förstår jag också men orden förstå jag bäst.
Genom detta har min lärare förstått att jag lätt tar in ny kunskap och gärna förklarar nya ord med andra ord om hon frågar mig. Självklart är inte all den tyska jag talar perfekt men med hjälp av kroppspråk fixar man det mesta.
Igår under lektionen var jag på g. Jag vill verkligen lära mig språket så bra som bara möjligt och få input (som med allt annat just nu) så jag anstränger mig extra. Kommer väl förbredd till varje lektion och är inte blyg med att svara på frågor även om de ibland är helt galet fel jag ger. Hur ska jag annars lära mig? Om jag inte blir rättad sker det ingen utveckling i min språk-kunskap.
Gårdagens lektion var jag väldigt mycket så. Det gick ganska käpprätt åt helvete en sekund och i den nästa frågade min lärare mig om jag kunde förklara ett ord på tyska. Och ett annat ord, och ett annat ord... Jag kände mig lite som en levande beskrivare, för en ordbok kan jag inte vara.
För mig känns det superkul om jag lyckas förklara för min multikultiklass. Om japanerna, iraniskan, jemenskan, polakerna, mexicanaren och amerikanern alla förstår av min förklaring är det ju guld. Mer kan jag inte begära. Detta betyder att min lärare har högre krav på mig än på andra. Den andra svenskan tar hon det väldigt långsamt med och förklarar flera gånger för amerikanen när han blir osäker. En bra lärare ska hjälpa dem som har svårt och utmana de som har det lätt; inte sant?
Vad jag kommer ihåg har jag aldrig varit den som blir pushad för att bli bättre, att vrekligen jobba på det jag har problem med för jag är nära. När jag läse skoltyska på sexan till trean kämpade jag för att ens klara kursen då orden aldrig satte sig i mitt huvud, trodde jag.
Nu verkar all den kunskapen komma tillbaka och jag är mer framåt för att ta fram den och våga mig på att använda den. Det är kul att se positiv förändring i en själv och märka den stora motivationen jag har för att lära mig tyska och för att vara här.
| Bestämd artikel | ||||
|---|---|---|---|---|
| Maskulinum | Neutrum | Femininum | Plural (alla genus) | |
| Nominativ | der | das | die | die |
| Ackusativ | den | das | die | die |
| Dativ | dem | dem | der | den(+n) |
| Genitiv | des | des | der | der |
måndag, november 03, 2008
Berlin.
Jaha. Min dator är sa gatt som död och jag orkar inte ta reda pa hur jag ska kunna skriva bokstaven a med en prick över, även om jag vet att det inte ens skulle vara nagot svart att hitta.
Jag sitter i alla fall vid familjedatorn.
MIna föräldrar samt lillebror var här i veckan och hängde. Bror och jag testade die kleine kniepe där vi drack öäl och sen fick de upptäcka Rostock själva medans jag lärde mig tyska.
Helgen spenderades i Berlin. I ett litet, men billigt, hotellrum, checkade vi in. Vi gick omkring mycket och jag kollade självklart pa Garage, där man kan köpa second hand per kilo. Tyvärr hittade jag inget och hade ingen större lust att kolla igenom allt heller.
Provade dock en kläning som var väldigt seglaraktig, och visade sig vara en byxdress. Ganska fin ända även om jag i vanliga fall inte tycker om byxdresser. Den enda shoppingen som gjordes var en röd stickad härlig mössa, vilken gjorde att jag sag lite mer lodis ut där jag gick med mina bajsbyxor och stora killjacka.
Tim och jag träffade Oscar, en Trosagrabb, och hängde med hans vänner fran Göteborg i en snygg Berlinlägenhet en lang kväll.
Bio sag, museum besöktes, marknad tittades, snöbacke med däck aktes och mer öl dracks.
Tiden gick lite för snabbt da jag alltid vill göra mer än vad man hinner pa tva dagar i Berlin. En incident när var bil höll pa att bli bortbärgad var ocksa speciell och en dyr upplevelse, men spännande. Man ska alltid parkera rätt och akta sig för bärningsbilar och poliser.
Hem kom jag och det kändes ända skönt att vara tillbaka i Graal, till det lugna lilla. Tillbaka till vardagen med tyskstudier och barnpassande. Detta trots tidig uppgang och barnprogram som jag har sett x-antal ganger för mycket för att de ska fortsätta vara bra. Det känns i alla fall som hemma och nu ska jag till och med göra läxor. Vardag, vardag, vardag här är jag.
Jag sitter i alla fall vid familjedatorn.
MIna föräldrar samt lillebror var här i veckan och hängde. Bror och jag testade die kleine kniepe där vi drack öäl och sen fick de upptäcka Rostock själva medans jag lärde mig tyska.
Helgen spenderades i Berlin. I ett litet, men billigt, hotellrum, checkade vi in. Vi gick omkring mycket och jag kollade självklart pa Garage, där man kan köpa second hand per kilo. Tyvärr hittade jag inget och hade ingen större lust att kolla igenom allt heller.
Provade dock en kläning som var väldigt seglaraktig, och visade sig vara en byxdress. Ganska fin ända även om jag i vanliga fall inte tycker om byxdresser. Den enda shoppingen som gjordes var en röd stickad härlig mössa, vilken gjorde att jag sag lite mer lodis ut där jag gick med mina bajsbyxor och stora killjacka.
Tim och jag träffade Oscar, en Trosagrabb, och hängde med hans vänner fran Göteborg i en snygg Berlinlägenhet en lang kväll.
Bio sag, museum besöktes, marknad tittades, snöbacke med däck aktes och mer öl dracks.
Tiden gick lite för snabbt da jag alltid vill göra mer än vad man hinner pa tva dagar i Berlin. En incident när var bil höll pa att bli bortbärgad var ocksa speciell och en dyr upplevelse, men spännande. Man ska alltid parkera rätt och akta sig för bärningsbilar och poliser.
Hem kom jag och det kändes ända skönt att vara tillbaka i Graal, till det lugna lilla. Tillbaka till vardagen med tyskstudier och barnpassande. Detta trots tidig uppgang och barnprogram som jag har sett x-antal ganger för mycket för att de ska fortsätta vara bra. Det känns i alla fall som hemma och nu ska jag till och med göra läxor. Vardag, vardag, vardag här är jag.
tisdag, oktober 28, 2008
Boklista.
Jag tänkte sammanställa en liten lista över böcker som jag har läst på sistonde.
Jag har läst ut alla böcker jag har (utom Though the Looking Glass men det är inte precis min första gång som jag läser den så den kan får vänta lite) och funderar vad jag ska läsa mer idag då Pippi inte fyllde min läskvot. Visst jag kan läsa läxor, men mer konjuktiv II känns sådär lockande. Så jag tror att jag ska läsa den sista svenska boken som finns i det här hemmet, nämligen Ronja Rövadotter också av Astrid Lindgren.
Jag behöver input. INPUT, INPUT, INPUT!!!
- Harry Potter and the Half Blod Prince av J.K Rowling.
- Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K Rowling.
- Hantering av de odöda av John Ajvide Lindqvist.
- Slam av Nick Hornby.
- Röde Orm av Frans G. Bengtsson.
- Novellerna The Unabridged Pocket Book of Lightning av Jonathan Safran Foer och Marta & Hanwell in Hell av Zadie Smith.
- Alice in Wonderland av Lewis Carroll.
- Pippi Långstrump av Astrid Lindgren.
- Halva Though the Looking Glass av Lewis Carroll.
Jag har läst ut alla böcker jag har (utom Though the Looking Glass men det är inte precis min första gång som jag läser den så den kan får vänta lite) och funderar vad jag ska läsa mer idag då Pippi inte fyllde min läskvot. Visst jag kan läsa läxor, men mer konjuktiv II känns sådär lockande. Så jag tror att jag ska läsa den sista svenska boken som finns i det här hemmet, nämligen Ronja Rövadotter också av Astrid Lindgren.
Jag behöver input. INPUT, INPUT, INPUT!!!
måndag, oktober 27, 2008
Upphittat.
Oh. Älskade vänner.För en vecka sen fick jag dessa bilder av Mirro. Detta för att jag lånat hennes kamera en tid och glömt bort att jag tog bilder, men sen när jag fick dem blev jag glad och mindes.
Första bilden är jag och mina Trosa-homegirls, Monika och Sigrid (där jag kanske inte är så vacker som jag annars är). Vi åt brunch några dagar innan jag drog hit på ett pannkaksställe samt snackade strunt om allt och alla som fortfarande bor i Trosa. Mycket skoj var det, då vi aldrig gör sånt längre då våra liv är ganska splittrade. Sigrid spenderade ju två år i Norrland för att utbilda sig till möbeltapetserare. Monika jobba massa i Nyköping numera och är vuxen med sitt egna hus på landet, medans jag lallar omkring i Stockholm och samlar jobb, pluggar och dricker lite för mycket öl.
Den andra bilden är på mig och min älskade Sockertopp också känd som Kalle och den blomstrande blomman Maggis. Vi hade en fikadejt en eftermiddag efter jobbet och självklart var Maggis sen, som hon alltid är, så jag och Kalle hann dricka två kaffe och äta varsin kaka innan hon kommer in på fiket en timme senare än bestämd tid. Resten av tiden på fiket spenderar vi med att skratta åt det mesta. Flera gånger låg jag dubbelvikt på soffan där vi satt och vi var säkert mer högljuda än vad man "ska" vara på ett fik. Väldigt mys.
Jag kom också att tänka på en konverasation jag och Clara hade på tunnelbanan en dag.
- Clara?
- Ah?
- Bögen känner hamsterboy!
- Va? Bögen känner hamsterboy? Hur gick det ihop?
Raz som var med oss tittade förvirrat på oss och vi kom på att det kanske är en konstig konversation för människor runt omkring oss även om det, för oss, är helt logiskt.
söndag, oktober 26, 2008
För mitt dåliga sinne.
Ibland gör jag saker som jag inte borde. Inte för att de är illegala på något sätt eller likande, men för mitt eget välmående vet jag att de inte är bra för mig.
En sån sak gjorde jag för ungefär en vecka sen. Jag satt här i huset ensam utan något på agendan så jag bestämde mig för att se K Special om Berny Pålsson via SVTs hemsida.
Berny Pålsson är för er som inte vet, en pyskiskt sjuk författare och som numera är några år drogfri. Hon har skrivit två självbiografiska böcker om sitt liv, Vingklipp ängel och Känn pulsen slå, som handlar om sjukdomen, drogerna, festandet, skärandet, sexuella övergrepp och så vidare. Hårda ämnen.
Första boken läste jag när jag var i femton års åldern utan att egentligen veta vad jag gav mig in på. På något sätt "överlevde" jag den bok utan att känna så som jag gjorde för drygt en vecka sen.
När hennes andra bok Känn pulsen slå kom i år rusade jag till biblioteket för att låna den. Det var under en period då mitt pyske mådde mer eller mindre bra och jag var inåtvänd, skrek åt saker som egentligen inte störde mig och hade lite andra utspåringar för mig. Anna påpekade till mig att det vore mindre bra för mig att läsa den boken när jag mådde som jag mådde och jag visste det också. Dock läste jag boken i ett svep på två dagar eller så.
Meningen var inte att läsa den så snabbt, men jag visste när jag börjde med boken att jag var tuvugen att läsa ut den snabbt för att klara smärtan den gav mig.
Festerna, drogerna, sjukdomen, skriken på hjälp utan att något händer och så vidare blev för mycket för lilla mig. En värld som jag inte har och aldrig vill uppleva men också bra skrivet då man känner hennes smärta. En smärta som jag egentligen inte hade förberett mig på. Nu ska vi inte veckla in oss i vad jag kände men om vi säger att jag hade ett oroligt sinne innan så försämrades det.
Som skrivet, så såg jag dokumentären om henne. Samma tema som böckerna. Droger, skrik efter hjälp och hur hon vill bli bättre men är rädd för ljuset då hon har levt i mörkert så länge.
Och jag valde att känna liten del av hennes smärta, för jag har ingen aning om hur hela hennes smärta var, vilket gjorde att mitt sinne, tankar blev ett virrvarr som skar. Huvudet gjorde ont, kroppen skakade och jag kände en jag-måste-ut-här-ifrån-nu-känsla. Så jag sprang. Hög musik, som tyvärr inte var lika skrikig som den borde vid ett sånt tillfälle enlig mig, i lurarna ut i skogen. Jag valde att fortsätta tills jag långt in och satte mig vid ett träd. Uttröttad. Färdig med att känna för mycket och tankestömd. Jag reste mig upp igen och till ljudet av Navid Modiris röst i lurarna tog jag mig ur skogen med tugna stövlar(heavy boots). Jag gick långsamt till dagis, även om jag inte var ett dugg sugen på att att leka även om jag visste att sällskap skulle göra mig gott.
Jag visste innan att jag troligen skulle må sämre än tidigare, men ändå utsatte jag mig för det. Det är en dum plan som jag ska försöka låta bli i framtiden. I alla fall ett tag framöver.
En sån sak gjorde jag för ungefär en vecka sen. Jag satt här i huset ensam utan något på agendan så jag bestämde mig för att se K Special om Berny Pålsson via SVTs hemsida.
Berny Pålsson är för er som inte vet, en pyskiskt sjuk författare och som numera är några år drogfri. Hon har skrivit två självbiografiska böcker om sitt liv, Vingklipp ängel och Känn pulsen slå, som handlar om sjukdomen, drogerna, festandet, skärandet, sexuella övergrepp och så vidare. Hårda ämnen.
Första boken läste jag när jag var i femton års åldern utan att egentligen veta vad jag gav mig in på. På något sätt "överlevde" jag den bok utan att känna så som jag gjorde för drygt en vecka sen.
När hennes andra bok Känn pulsen slå kom i år rusade jag till biblioteket för att låna den. Det var under en period då mitt pyske mådde mer eller mindre bra och jag var inåtvänd, skrek åt saker som egentligen inte störde mig och hade lite andra utspåringar för mig. Anna påpekade till mig att det vore mindre bra för mig att läsa den boken när jag mådde som jag mådde och jag visste det också. Dock läste jag boken i ett svep på två dagar eller så.
Meningen var inte att läsa den så snabbt, men jag visste när jag börjde med boken att jag var tuvugen att läsa ut den snabbt för att klara smärtan den gav mig.
Festerna, drogerna, sjukdomen, skriken på hjälp utan att något händer och så vidare blev för mycket för lilla mig. En värld som jag inte har och aldrig vill uppleva men också bra skrivet då man känner hennes smärta. En smärta som jag egentligen inte hade förberett mig på. Nu ska vi inte veckla in oss i vad jag kände men om vi säger att jag hade ett oroligt sinne innan så försämrades det.
Som skrivet, så såg jag dokumentären om henne. Samma tema som böckerna. Droger, skrik efter hjälp och hur hon vill bli bättre men är rädd för ljuset då hon har levt i mörkert så länge.
Och jag valde att känna liten del av hennes smärta, för jag har ingen aning om hur hela hennes smärta var, vilket gjorde att mitt sinne, tankar blev ett virrvarr som skar. Huvudet gjorde ont, kroppen skakade och jag kände en jag-måste-ut-här-ifrån-nu-känsla. Så jag sprang. Hög musik, som tyvärr inte var lika skrikig som den borde vid ett sånt tillfälle enlig mig, i lurarna ut i skogen. Jag valde att fortsätta tills jag långt in och satte mig vid ett träd. Uttröttad. Färdig med att känna för mycket och tankestömd. Jag reste mig upp igen och till ljudet av Navid Modiris röst i lurarna tog jag mig ur skogen med tugna stövlar(heavy boots). Jag gick långsamt till dagis, även om jag inte var ett dugg sugen på att att leka även om jag visste att sällskap skulle göra mig gott.
Jag visste innan att jag troligen skulle må sämre än tidigare, men ändå utsatte jag mig för det. Det är en dum plan som jag ska försöka låta bli i framtiden. I alla fall ett tag framöver.
fredag, oktober 24, 2008
Decemberresor.
Jag har bokat min julresa till Sverige. Jag flyger (usch och fy! Naturen, hata mig inte!) då det är tre gånger så billigt som att åka båt, buss och tåg, vilket jag tycker är löjligt. Varför ska det vara billigare att flyga än att göra det miljövänliga valet och den långa resan hem? Tyvärr har jag inte råd att ta den långa vägen hur mycket jag än vill.
I alla fall, jag kommer till Sverige den 20e december och stannar till och med den 28e.
Det ska bli kul att träffa alla sambor och höra vad de har haft för sig. Höra om Asienflickornas bus i öster och se på Madagascar 2 med Tenstafamiljen. Samt julfirande i Trosa. Jag ser också fram emot att se hur stor systerdotter Tove, toffsing har blivit. Hon kanske till och med har börjat prata mer? Hur är det med den saken, syster yster?
Jag har precis bokat den resan jag åker på efter det (också per flyg. jag måste köpa mig utsläppsrättigheter snart). Jag åker nämligen till Krakow, Polen för att bli hämtad av min värdfamilj och fira nyår där med dem. Softisch. Några dagar i Polen here I come.
På tisdag kväll kommer mor, far och bror liten hit till Graal. Det är i och för sig inte en decemberresa men något som händer väldigt snart. Då ska de få se hur jag har det och jag ska bli överröst med böcker som jag fått mor att köpa till mig. Saker som jag vet händer under deras korta vistelse här är:
skrivning av fadderbrev, promenixer i staden, häng Rostock och helgresa till Berlin fredag - söndag. Jag ser fram emot det. Senare idag ska jag gå och boka deras rum, som är ett hus på 65 kvadrat typ 50 meter från där jag bor. jag hoppas min tyska håller. Jag ser fram emot allt som kommer hända.
I alla fall, jag kommer till Sverige den 20e december och stannar till och med den 28e.
Det ska bli kul att träffa alla sambor och höra vad de har haft för sig. Höra om Asienflickornas bus i öster och se på Madagascar 2 med Tenstafamiljen. Samt julfirande i Trosa. Jag ser också fram emot att se hur stor systerdotter Tove, toffsing har blivit. Hon kanske till och med har börjat prata mer? Hur är det med den saken, syster yster?
Jag har precis bokat den resan jag åker på efter det (också per flyg. jag måste köpa mig utsläppsrättigheter snart). Jag åker nämligen till Krakow, Polen för att bli hämtad av min värdfamilj och fira nyår där med dem. Softisch. Några dagar i Polen here I come.
På tisdag kväll kommer mor, far och bror liten hit till Graal. Det är i och för sig inte en decemberresa men något som händer väldigt snart. Då ska de få se hur jag har det och jag ska bli överröst med böcker som jag fått mor att köpa till mig. Saker som jag vet händer under deras korta vistelse här är:
skrivning av fadderbrev, promenixer i staden, häng Rostock och helgresa till Berlin fredag - söndag. Jag ser fram emot det. Senare idag ska jag gå och boka deras rum, som är ett hus på 65 kvadrat typ 50 meter från där jag bor. jag hoppas min tyska håller. Jag ser fram emot allt som kommer hända.
Novell.
Igår var ännu en dag av konjuktiv II på folkhögskolan. Jag åkte in i tid till Rostock och satte mig i en bokhandel med på nyinköpta böcker. Inte vilka böcker som helst heller, utan två från Penguin Pocket 70 års firande.
Penguin har många klassiker på sitt förlag och nu (2005 i och för sig, jag är efter) när de fyller 70 ger det ut 70 novellböcker från flertalet författare från alla håll och kanter som man kan köpa för ungefär 30 kronor styck.
Jag köpte bok 11, The Unarbridged Pocket Book Of Lightning av Jonathan Safran Foer och nummer 45, Martha and Hanwell av Zadie Smith. Lite småtråkigt av mig då jag kände till båda författarna och mitt trygghetsnät föll för dem. Dock håller jag med Zadie Smith i hennes förord, att den som skriver noveller(shot storys) är en helt annan författare än den som skriver romaner. En novell är inte en roman som blev misslyckad, som man inte orkade skriva "färdigt" på. Att skriva en novell på några sidor som sedan sätter sig och växer i läsarens huvud sedan är en konst.
Nu efter att ha läst två noveller av tre är mitt huvud fyllt av lycka.
Jonathan Safran Foer är en underbar romanförfatter vars historier sätter sig i ens huvud och stannar där länge. Romanen Extremely Loud and Incredibly Close är en av mina favortiböcker och poppar fortfarande upp i mitt huvud till och från även om det är ungerfär ett år sen jag läste den.
Som novellförfattare berättar han om sin familj och förklarade symboler för att förstå deras konversationer. Novellen tar max tio minuter att läsa med sina nio sidor, men de nio sidorna är välskriva och humoristiska. De känns väldigt Safran Foer. Resten av den lilla boken innehåller utdrag från Extremely Loud and Incredibly Close, vilket är perfekt att läsa om.
Zadie Smith är nog mest känd för sin White Teeth och kanske också Autograph Man som kom för några år sedan. Jag måste erkänna att jag aldrig har läst ut en Smith-bok då jag började läsa White Teeth som 15 åring och inte alls förstod något, eller rättare sagt var det så långt utanför min trygghetszon och inte alls de jag var mogen att läsa då. Som 15 åring skrämmde böcker på mer än 300 sidor och såg dem bara som tegelstenar. Nu tror jag att jag är mer mogen och 800 sidors böcker slukar jag gärna så länge jag underhålls. Nu läser jag också ut 90% av alla böcker jag börjar på, vilket kanske var 60% tidigare då många böcker lästes en kortare stund, lades bort för att inte än ha tagit upp igen.
I alla fall, Jag valde Smith eftersom hon ändå är ett känt namn i mitt huvud och efter att ha läst första novellen Martha blev jag glad i Zadie Smith. En novell där så mycket lämnas till den egna tanken och slutar med att man vet lika lite som när man började läsa. På ett bra sätt! Tankarna får spinna vidare, man får undra för att det finns inte mer att läsa och det är det som gör novellen så fin.
Jag ska snart läsa den andra novellen av henne Hanwell in Hell och har redan bestämt mig för vad en del av mina veckopengar ska gå, till nya böcker i samma serie.
När jag gick till tågstationen efter min lektion dök en tankegång upp i mitt huvud.
Är jag hungrig? Nej, jag åt ju innan jag började tyskan. Eller vänta... vad gjorde jag när jag kom?
Just ja, jag köpte böcker och läste. Ah. Litteratur = mat.
Ja, så är det för mig.
Penguin har många klassiker på sitt förlag och nu (2005 i och för sig, jag är efter) när de fyller 70 ger det ut 70 novellböcker från flertalet författare från alla håll och kanter som man kan köpa för ungefär 30 kronor styck.
Jag köpte bok 11, The Unarbridged Pocket Book Of Lightning av Jonathan Safran Foer och nummer 45, Martha and Hanwell av Zadie Smith. Lite småtråkigt av mig då jag kände till båda författarna och mitt trygghetsnät föll för dem. Dock håller jag med Zadie Smith i hennes förord, att den som skriver noveller(shot storys) är en helt annan författare än den som skriver romaner. En novell är inte en roman som blev misslyckad, som man inte orkade skriva "färdigt" på. Att skriva en novell på några sidor som sedan sätter sig och växer i läsarens huvud sedan är en konst.
Nu efter att ha läst två noveller av tre är mitt huvud fyllt av lycka.
Jonathan Safran Foer är en underbar romanförfatter vars historier sätter sig i ens huvud och stannar där länge. Romanen Extremely Loud and Incredibly Close är en av mina favortiböcker och poppar fortfarande upp i mitt huvud till och från även om det är ungerfär ett år sen jag läste den.
Som novellförfattare berättar han om sin familj och förklarade symboler för att förstå deras konversationer. Novellen tar max tio minuter att läsa med sina nio sidor, men de nio sidorna är välskriva och humoristiska. De känns väldigt Safran Foer. Resten av den lilla boken innehåller utdrag från Extremely Loud and Incredibly Close, vilket är perfekt att läsa om.
Zadie Smith är nog mest känd för sin White Teeth och kanske också Autograph Man som kom för några år sedan. Jag måste erkänna att jag aldrig har läst ut en Smith-bok då jag började läsa White Teeth som 15 åring och inte alls förstod något, eller rättare sagt var det så långt utanför min trygghetszon och inte alls de jag var mogen att läsa då. Som 15 åring skrämmde böcker på mer än 300 sidor och såg dem bara som tegelstenar. Nu tror jag att jag är mer mogen och 800 sidors böcker slukar jag gärna så länge jag underhålls. Nu läser jag också ut 90% av alla böcker jag börjar på, vilket kanske var 60% tidigare då många böcker lästes en kortare stund, lades bort för att inte än ha tagit upp igen.
I alla fall, Jag valde Smith eftersom hon ändå är ett känt namn i mitt huvud och efter att ha läst första novellen Martha blev jag glad i Zadie Smith. En novell där så mycket lämnas till den egna tanken och slutar med att man vet lika lite som när man började läsa. På ett bra sätt! Tankarna får spinna vidare, man får undra för att det finns inte mer att läsa och det är det som gör novellen så fin.
Jag ska snart läsa den andra novellen av henne Hanwell in Hell och har redan bestämt mig för vad en del av mina veckopengar ska gå, till nya böcker i samma serie.
När jag gick till tågstationen efter min lektion dök en tankegång upp i mitt huvud.
Är jag hungrig? Nej, jag åt ju innan jag började tyskan. Eller vänta... vad gjorde jag när jag kom?
Just ja, jag köpte böcker och läste. Ah. Litteratur = mat.
Ja, så är det för mig.
onsdag, oktober 22, 2008
Min tyskalärande vecka.
Den här veckan i DaF (Deutsch als Fremdsprache) har vi har tiden gått åt till konjuktiv II.
Konjuktiv II använder man när man har en önskan om något, allt man skulle vilja ha något. Man använder det också för att vara hövlig. Mina tyska-kunskaper är ju ännu långt ifrån topp och jag tycker att det är hysteriskt roligt att lära mig nya saker inom språket. Sånt som faktiskt används varje dag och sånt som jag inte hade någon koll på.
Så för att vara lite språknördig av mig, som kanske inte så många som läser detta uppskattar, kommer jag förklara hur man bygger konjuktiv II och markera det som är konjuktiv II med rött. Pedagogiskt inte sant?
Grunden till ena sättet att använda konjuktiv II är med verbet würden plus infinitiv (ett verb i grundform).
Så om någon frågar mig (hövligt) till exempel: Hättest du gern ein Pferd? Skulle du vilja ha en häst?
Jag kan genom att använda konjuktiv II svara: Nein, ich habe kein Pferd, aber ich hätte gern ein Pferd. eller bara Ja, ich hätte gern ein Pferd. Nej, jag har ingen häst, men jag skulle gärna vilja ha eller Ja, jag skulle gärna ha en häst. För att det ska passa till detta fiktiva exemplet.
Om jag ska resa hemifrån kanske jag frågar mina grannar om vissa saker innan jag åker, så som:
Könnten Sie bitte die Post aus dem Briefkasten nehmen? Skulle Ni (man Ni:ar ju här) snälla hämta in posten från brevlådan?
Men vänta här.. stämmer det med vad jag ovan skrev? Skrev jag inte att det är med ordet würde plus ett infinitiv? Jo, det stämmer. Man kan nämligen bilda konjuktiv II på flera olika sätt och würden är ett sätt. Det här sättet ovan bildar man genom att ta ett verb i preteritum och sedan böja det efter person. Så verbet ovan är haben (att ha) blir hatten (hade) i preteritum och i konjuktiv II hätten(skulle vilja ha). Man måste komma ihåg prickarna.
Sätt två kanske är enklare: Ich würde gern 1000 euro haben, dann würde ich nach Peru fahren. Jag skulle gärna ha 1000 euro, då skulle jag resa till Peru.
En irreal önskan alltså. Ett tänk om.
Egentligen en ganska lätt och användbar sak att kunna i språket, då det inte finns något annat sätt, har jag hört, att uttrycka en önskan på tyska. Dock är mitt huvud fullt av det just nu när jag försöker göra min läxa till i morgon och jag kan knappt se klart genom mitt konjuktiv II-moln, så det kan ha blivit några fel i denna beskrivningen. Rätta mig gärna.
För att avsluta detta inlägg så bjuder jag på en sista mening (utan några röda markeringar opedagogiskt nog) som min lärarinna gav oss som exempelmeningen: Sie hätten sich nicht zum Kurs angemeldet, wenn sie gewusst hätten, dass dieser Kurs so viel Konjuktiv II übt. Ni skulle inte anmält er på kursen, om ni visste, att i denna kurs tränas det så mycket Konjuktiv II.
Kanske stämmer?
Jag ser ändå fram emot en dag till av konjuktiv II i morgon och hoppet om att vi ska leka. Jag tycker om att leka.
Det är dessutom ännu en utmaning att förstå folk över språkgränserna i tysk klassrummet. Vi är alla "nybörjare" (nej, vi är bättre men då jag inte hittar bättre ord för så nybörjare duga) med massa olika nationaliteter.
Det finns folk från Japan, Tjeckien, Polen, Jemen, Pakistan, USA, Vietman, Iran... vissa av dessa pratar inte ens engelska så då är det bara tyskträning som gäller.
Bis Morgon!
Konjuktiv II använder man när man har en önskan om något, allt man skulle vilja ha något. Man använder det också för att vara hövlig. Mina tyska-kunskaper är ju ännu långt ifrån topp och jag tycker att det är hysteriskt roligt att lära mig nya saker inom språket. Sånt som faktiskt används varje dag och sånt som jag inte hade någon koll på.
Så för att vara lite språknördig av mig, som kanske inte så många som läser detta uppskattar, kommer jag förklara hur man bygger konjuktiv II och markera det som är konjuktiv II med rött. Pedagogiskt inte sant?
Grunden till ena sättet att använda konjuktiv II är med verbet würden plus infinitiv (ett verb i grundform).
Så om någon frågar mig (hövligt) till exempel: Hättest du gern ein Pferd? Skulle du vilja ha en häst?
Jag kan genom att använda konjuktiv II svara: Nein, ich habe kein Pferd, aber ich hätte gern ein Pferd. eller bara Ja, ich hätte gern ein Pferd. Nej, jag har ingen häst, men jag skulle gärna vilja ha eller Ja, jag skulle gärna ha en häst. För att det ska passa till detta fiktiva exemplet.
Om jag ska resa hemifrån kanske jag frågar mina grannar om vissa saker innan jag åker, så som:
Könnten Sie bitte die Post aus dem Briefkasten nehmen? Skulle Ni (man Ni:ar ju här) snälla hämta in posten från brevlådan?
Men vänta här.. stämmer det med vad jag ovan skrev? Skrev jag inte att det är med ordet würde plus ett infinitiv? Jo, det stämmer. Man kan nämligen bilda konjuktiv II på flera olika sätt och würden är ett sätt. Det här sättet ovan bildar man genom att ta ett verb i preteritum och sedan böja det efter person. Så verbet ovan är haben (att ha) blir hatten (hade) i preteritum och i konjuktiv II hätten(skulle vilja ha). Man måste komma ihåg prickarna.
Sätt två kanske är enklare: Ich würde gern 1000 euro haben, dann würde ich nach Peru fahren. Jag skulle gärna ha 1000 euro, då skulle jag resa till Peru.
En irreal önskan alltså. Ett tänk om.
Egentligen en ganska lätt och användbar sak att kunna i språket, då det inte finns något annat sätt, har jag hört, att uttrycka en önskan på tyska. Dock är mitt huvud fullt av det just nu när jag försöker göra min läxa till i morgon och jag kan knappt se klart genom mitt konjuktiv II-moln, så det kan ha blivit några fel i denna beskrivningen. Rätta mig gärna.
För att avsluta detta inlägg så bjuder jag på en sista mening (utan några röda markeringar opedagogiskt nog) som min lärarinna gav oss som exempelmeningen: Sie hätten sich nicht zum Kurs angemeldet, wenn sie gewusst hätten, dass dieser Kurs so viel Konjuktiv II übt. Ni skulle inte anmält er på kursen, om ni visste, att i denna kurs tränas det så mycket Konjuktiv II.
Kanske stämmer?
Jag ser ändå fram emot en dag till av konjuktiv II i morgon och hoppet om att vi ska leka. Jag tycker om att leka.
Det är dessutom ännu en utmaning att förstå folk över språkgränserna i tysk klassrummet. Vi är alla "nybörjare" (nej, vi är bättre men då jag inte hittar bättre ord för så nybörjare duga) med massa olika nationaliteter.
Det finns folk från Japan, Tjeckien, Polen, Jemen, Pakistan, USA, Vietman, Iran... vissa av dessa pratar inte ens engelska så då är det bara tyskträning som gäller.
Bis Morgon!
tisdag, oktober 21, 2008
Val.
Jag har funderat på det där med fria val när det kommer till en treåring.Jag har aldrig jobbat med barn innan jag kom till Graal-Müritz och har ingen som helst utbildning vad det gäller barn men tycker väldigt mycket om de små liven och kommer bra överrens med dem. Självklart har jag lärt mig en hel den sen jag kom hit genom att lära känna Marc och se hur föräldrarna väljer att uppfostra honom.
Marc är en stor personlighet som gärna leker själv, men också tillsammans. Som går och tar sig en frukt när han är sugen på det och säger till om vad han vill göra. Något som jag finner bra. Han väljer vad han vill göra och gör det, om nu inte annat sägs till honom. Man ska prata med honom och berätta vad som händer om tio minuter, (då går vi till dagis, okej?) vad som händer i helgen (om du är snäll i veckan åker vi karusell i helgen, ja?) och så vidare samt lyssna på vad han svarar. Om han svara ja så brukar han snällt gå med på det han ska göra. Säger han nej eller inte än, så får man prata lite mer med honom om saken. Han har stor vilja och det är så svårt att få honom att lyssna ibland när han har bestämt sig. Det är bara att diskutera med honom och hoppas på att han ändrar sig eller förstår att det man vill är för hans bästa.
Varje morgon låter jag honom själv bestämma vilken mössa och sjal (då valmöjligheter på jacka och skor inte riktigt finns nu när det blir kallare för varje dag som går) han vill ha och ibland bestämmer han något annat han vill ha med sig eller att han vill åka kickboard till dagis. Han väljer också vad han vill äta till frukost, så klart.
Vissa saker måste jag självklart säga nej om. Så som att han vill ha gummistövlar på sig när solen skiner. Gummmistövlar är toppen och jag skulle gärna ha de på mig hela tiden men vet att det inte är ultimat. Visst när det regnar för man inga blöta fötter men annars blir de lätt kalla och funkar verkligen tyvärr inte alltid. Hur mycket jag och Marc än vill det.
Sen då, hur mycket mer ska jag låta honom välja?
Jag vet att valet inte är upp till mig heller då jag inte är förälder, men jag spenderar ändå någon timme per dag ensam med honom och då är det jag som ska bestämma.
Idag lät jag honom gå till dagis med ett paraply. Inte för att det regnade men för att
han ville ha det. I min värld är det inte en så stor grej. Om han vill gå de 500 meterna till dagis med ett paraply så varsågod. Det är inget att diskutera och jag är ganska säker på att om jag hade sagt nej om jag hade berättat att sånt får man ha när det regnar skulle han ha låtit paraplyt vara så som han gör när jag säger samma sak om gummistövlar. Samtidigt så gör inte paraplyt honom på något sätt kallare eller mer osäker (så som kickboarden gör efter regn då halkfaktorn är hög) eller på annat sätt illa honom. Det är bara något han håller över huvudet.När vi kom till dagis undrade en av dagisfröknarna om det regnade på grund av det. Nej, nej och jag tror vi fick en liten frågade om ändå glad blick på paraplyt.
Hur stor nog är man att göra sina egna beslut vid tre års ålder? Självklart beror det på barnet och dess utveckling, men hur många egna beslut ska/kan han gör själv?
torsdag, oktober 16, 2008
Utan ord.
Jag vill inte skriva om något som jag har varit med om på sistonde eller har inte nog ord i mitt huvud just nu. Så med det skrivet tänkte jag köra ännu en (lång)lista.
BRUKAR DU:
Titta på dig själv i spegeln: Ja.
Gnälla: Det vill jag inte påstå för tillfället i alla fall.
Skrika: Höja rösten, ja.
Sova: För lite.
Ha ångest: Nej.
Skada dig själv med flit: Nej.
Ta mediciner du inte borde ta: Nej.
Vilja dö: Samtidigt du och jag.
Drömma mardrömmar: Inte längre. Efter många månader av drömmar av många slag har jag inga mer mardrömmar.
Drömma sexdrömmar: Nej.
Ta droger: Nej.
Försöka vara annorlunda: Det beror på vad annorlunda betyder. Jag ändrar mig för att bli den människan jag vill vara om det är annorlunda vet jag inte.
Klä dig i svart: Ja, men mindre än tidigare.
Gå till kyrkan: Nej.
Gå i skolan: Ja, numera tre dagar i veckan.
Röka: Nej.
Ha sex: Nej.
Ljuga: Brukar? Verkligen inte, men det händer.
Hata folk: Nej, att hata ta för mycket kraft från annat.
Lita på folk: Ja.
VEM:
Saknar du: Hela Tenstagänget, Ida, Maggis, Kalle, familj...
Rörde dig sist: Melanie.
Vill du slå: Ingen.
Kysste dig sist: Slumpmässig tysk kille.
Vill du kittla: Marc.
Kramade du sist: Basti.
Vill du prata med: Många.
Skrek du på sist: Höjde rösten åt Marc, men anser det inte som jag skrek.
Vill du vara som: en stark och insiktsfull människa med självdistans med spontanitet och gläjde.
Fick du sms från senast: Maggis.
Ringde dig senast: Mamma.
Är snyggast på jorden: D står där högt upp. Högst har jag inte träffat än.
HAR DU:
För många vänner: Nej.
Förföljelsemani: Nej.
Tvångstankar: Nej.
Någon annan psykisk sjukdom: Nej.
Någon fysisk sjukdom: Nja. Just nu kan jag inte sluta hosta samt har en blöd i nacken som jag inte vet var det är.
Någon skada: Knän.
Färgat håret: Ja.
Brutit några ben: Nej.
Några piercings: Jag anser inte hål i öronen som piercings så nej.
Egen dator: Ja.
Bra självförtroende: Ja.
Kysst någon: Ja.
Sagt jag älskar dig till någon idag: Nej.
Bjudit ut någon: Ja.
Varit kär: Ja.
Dumpat någon: Nja.
Stulit någonting: Nej.
Lämnat landet: Jo, som nu.
Tuttat eld på nått: Nej.
Gjort något olagligt: Nja. Folk får påminna mig i såna fall.
HUR:
Går du: Långsamt.
Svarar du i telefonen: Hej/Hallo?
Fördriver du tiden: Läser, pluggar, spelar, leker, är, umgås, promenerar...
Mycket pengar har du: Mer än vad jag behöver för att leka och inte ha några utgifter alls typ.
Tjänar du pengar: Genom att leka.
Ofta diskar du: Aldrig.
Ofta städar du: För sällan.
Många stör du dig på: Många? Vet inte men folk som utvandrar i de där jävla TV-programmen som går på TV.
Ofta träffar du din familj: Inte så ofta. Jag är ju i Tyskland ett tag till..
TROR DU:
Att du kommer bli något: Ja.
På rymdvarelser: Nej.
Att folk tycker om dig: Jag vet.
På ett liv efter detta: Velar men lutar åt ett nej.
Att fiskar kan tänka: Eh? Hur skulle jag ha någon som helst aning om det?
Att du kommer leva länge: Till den 23 december 2012, världens undergång om inte längre.
BRUKAR DU:
Titta på dig själv i spegeln: Ja.
Gnälla: Det vill jag inte påstå för tillfället i alla fall.
Skrika: Höja rösten, ja.
Sova: För lite.
Ha ångest: Nej.
Skada dig själv med flit: Nej.
Ta mediciner du inte borde ta: Nej.
Vilja dö: Samtidigt du och jag.
Drömma mardrömmar: Inte längre. Efter många månader av drömmar av många slag har jag inga mer mardrömmar.
Drömma sexdrömmar: Nej.
Ta droger: Nej.
Försöka vara annorlunda: Det beror på vad annorlunda betyder. Jag ändrar mig för att bli den människan jag vill vara om det är annorlunda vet jag inte.
Klä dig i svart: Ja, men mindre än tidigare.
Gå till kyrkan: Nej.
Gå i skolan: Ja, numera tre dagar i veckan.
Röka: Nej.
Ha sex: Nej.
Ljuga: Brukar? Verkligen inte, men det händer.
Hata folk: Nej, att hata ta för mycket kraft från annat.
Lita på folk: Ja.
VEM:
Saknar du: Hela Tenstagänget, Ida, Maggis, Kalle, familj...
Rörde dig sist: Melanie.
Vill du slå: Ingen.
Kysste dig sist: Slumpmässig tysk kille.
Vill du kittla: Marc.
Kramade du sist: Basti.
Vill du prata med: Många.
Skrek du på sist: Höjde rösten åt Marc, men anser det inte som jag skrek.
Vill du vara som: en stark och insiktsfull människa med självdistans med spontanitet och gläjde.
Fick du sms från senast: Maggis.
Ringde dig senast: Mamma.
Är snyggast på jorden: D står där högt upp. Högst har jag inte träffat än.
HAR DU:
För många vänner: Nej.
Förföljelsemani: Nej.
Tvångstankar: Nej.
Någon annan psykisk sjukdom: Nej.
Någon fysisk sjukdom: Nja. Just nu kan jag inte sluta hosta samt har en blöd i nacken som jag inte vet var det är.
Någon skada: Knän.
Färgat håret: Ja.
Brutit några ben: Nej.
Några piercings: Jag anser inte hål i öronen som piercings så nej.
Egen dator: Ja.
Bra självförtroende: Ja.
Kysst någon: Ja.
Sagt jag älskar dig till någon idag: Nej.
Bjudit ut någon: Ja.
Varit kär: Ja.
Dumpat någon: Nja.
Stulit någonting: Nej.
Lämnat landet: Jo, som nu.
Tuttat eld på nått: Nej.
Gjort något olagligt: Nja. Folk får påminna mig i såna fall.
HUR:
Går du: Långsamt.
Svarar du i telefonen: Hej/Hallo?
Fördriver du tiden: Läser, pluggar, spelar, leker, är, umgås, promenerar...
Mycket pengar har du: Mer än vad jag behöver för att leka och inte ha några utgifter alls typ.
Tjänar du pengar: Genom att leka.
Ofta diskar du: Aldrig.
Ofta städar du: För sällan.
Många stör du dig på: Många? Vet inte men folk som utvandrar i de där jävla TV-programmen som går på TV.
Ofta träffar du din familj: Inte så ofta. Jag är ju i Tyskland ett tag till..
TROR DU:
Att du kommer bli något: Ja.
På rymdvarelser: Nej.
Att folk tycker om dig: Jag vet.
På ett liv efter detta: Velar men lutar åt ett nej.
Att fiskar kan tänka: Eh? Hur skulle jag ha någon som helst aning om det?
Att du kommer leva länge: Till den 23 december 2012, världens undergång om inte längre.
tisdag, oktober 14, 2008
Skrivet om mig.
Jag har ju berättat om sidan CouchSurfing, där man kan hitta vänner och folk att sova hos över hela världen. Där kan man också lämna kommentar om de man har träffat, vad man tyckte om mötet och sånt. Och om vänner som man hade innan man gick med i CS.
Där här står bland mina omdömen eller vad man nu kallar det.
Gladhet i ord.
"Jen taught me to dance crazy and love Tensta. Come back from Germany!! COOOOOALGRILLL"
Sånt kan jag bli glad om när någon skriver även om människan i fråga var ett ass sist vi sågs.
"Jenno is the most awesomest of awesome" skrev Amo till mig också. Det var fint.
Några av mina nya tyska bekanskaper har skrivit:
"Jenny is a wonderful person: spontaneous, funny, very nice. I hosted her for one night and we went out together. It was a really good experience. And -of course- interesting..."
"I hosted Jenny for a night and it was real fun. she is very uncomplicated and really spontaneous. thank you very much ^^"
Där här står bland mina omdömen eller vad man nu kallar det.
Gladhet i ord.
"Jen taught me to dance crazy and love Tensta. Come back from Germany!! COOOOOALGRILLL"
Sånt kan jag bli glad om när någon skriver även om människan i fråga var ett ass sist vi sågs.
"Jenno is the most awesomest of awesome" skrev Amo till mig också. Det var fint.
Några av mina nya tyska bekanskaper har skrivit:
"Jenny is a wonderful person: spontaneous, funny, very nice. I hosted her for one night and we went out together. It was a really good experience. And -of course- interesting..."
"I hosted Jenny for a night and it was real fun. she is very uncomplicated and really spontaneous. thank you very much ^^"
måndag, oktober 13, 2008
FAN!!!
FAN!
Jag missade mitt tåg och det betyder, eftersom jag bor på landsbygden, att jag kommer komma försent till min första språkkurs. Skit, skit och skit.
Hur fan kunde jag vara så dum. Fan, fan, fan, fan...
Jag missade mitt tåg och det betyder, eftersom jag bor på landsbygden, att jag kommer komma försent till min första språkkurs. Skit, skit och skit.
Hur fan kunde jag vara så dum. Fan, fan, fan, fan...
Helg och lek.
I helgen var vi i Hansa park en nöjespark en ganska bra bit här ifrån. Där lekte vi och åkte allt. Det finns video på det hela och Marc var helt lyriskt och jättesnäll hela dagen. Överst bland bilderna ser ni när vi tog en gammaldagsbild på oss. Jag tycker att Marc rockar den bilden även om han inte ens ville vara med till en början. Det var mycket kul i alla fall och helt klart värt.
Under veckan har vi också lekt på stranden som ni kan ser på några av de andra bilderna. Samt sett på Die Maus bland annat på TV.
Lekbilderna som är från när vi lekte på en upplevelsepark här i närheten för någon vecka sen. Jag tycker om att leka och det gör Marc också. Därför har han den bästa aupairen han kan ha som leker med honom (nästan) så mycket han vill.
Idag lekte vi med quaduplo (skitstora legobitar) och byggde tron av olika slag efter frukost. Marc vill alltid bygga torn som är högre än han själv är så han når inte riktigt att få till alla klossar och så skrattar han massa när tornet välter. Kaput gegangen.
När jag sen sade att det är var dags att gå till dagis började han plockan undan efter sig och gick för att klä på sig snällt. Utan några som helst problem. Valde vilken jacka, mössa och sjal han ville ha och bestämde sig för att ta sig till dagis med sin kickboard efter jag hade hjälp honom får på sig sina skor.
Allt gick superfint idag alltså och jag har resten av dagen ledigt då jag ska försöka börja skolan idag istället. Om det inte går kommer jag försöka i morgon igen. Jag ger mig inte, men tills det är dags dricker jag kaffe och lär mig nya ord.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
